Jag kapitulerar för Kent
PPPP
ROCK/POP. Jag vacklar, tvekar, är det här vad jag hoppades på när jag på hög volym tar ett första andetag till Kents nya skiva. De dovt elektroniska ljudmassorna sköljer över mig. Det skulle kunna vara kliniskt och kallt, men den värme som sprider sig i min själ har ingenting med den bleka höstsolen att göra. Borta är hur som helst det ibland närmast bombastiska gitarrmanglet och det som i någon mening utgör det ursprungliga Kent. Det där Kent som bara var till för de utvalda. En titt i bloggosfären visar att "Tillbaka till samtiden" är precis så komplicerad att förhålla sig till som mina egna känslor ger prov på. Det är två läger, men jag misstänker att även de misslynta, "hatarna", kommer att få svårt att värja sig i längden.
"Tillbaka till samtiden" är nämligen i stunder svindlande vacker, men jag som definitivt inte är någon syntälskare drabbas av den där kluvenheten. Men jag kan inte formulera några bra skäl till att stå emot, orkar inte gnälla. Låt oss kalla det kapitulation. Det börjar redan i inledande "Elefanter". Ett akustiskt intro som stegras med en maskinpark av syntslingor och trumloopar och ovanpå det sjunger Jocke Bergh om att bli lämnad och om obehagliga minnen. Det heter "Nu står du först på min lista/över folk som förtjänar ett öde/värre än döden". Så sorgset, så svart, så kittlande vackert.
Jocke Bergh har få (om ens några?) övermän i Sverige när det gäller texter som lika gärna kan klassas som poesi. Det handlar ofta om saknad och förlorad kärlek med en sorgsen klang som Bergh skickligt förmedlar med sin röst. Samtidigt finns det ofta fler bottnar, ingångar, det vill säga det som lyfter texterna högt över snittet. Det går att hitta många snygga strofer på skivan, ett exempel är "Älskling jag har aldrig kunnat lära dig någonting/i bästa fall kan jag bidraga med en känsla" från "Berlin".
Visst kan man göra jämförande liknelser med ett gammalt syntband som Depeche Mode, men trots den syntifierade ljudbilden är det fortfarande Kent och det är också därför som jag misstänker att även de svårflirtade kommer att ge sig. Det finns så många vackra melodier, så många drabbande stegringar/refränger och så många blödande rader att stanna till vid. Så många sånger som kan kallas hits.
Vemodet som sköljer i Stockholmsskildringen "Columbus", dansgolvsrytmerna i "Vy från ett luftslott", medryckande "Våga vara rädd", ja, listan kan göras lång, men jag måste avslutningsvis nämna skivans sista spår, den drygt åtta minuter långa "Ensammast i Sverige". En sorgsen ballad som vaggar fram med ett syntblipp som jag skulle kunna kalla otäckt. Men jag låter det passera, drar efter andan och kapitulerar.
Publicerad: 2007-10-17 00:00
Uppdaterad: 2007-10-17 00:00
Av Torbjörn Carlsson
Piteå-Tidningens Torbjörn Carlsson "Jag kapitulerar för Kent"
Svara med citat
Ursprungligen postat av sofia747
