Ja, eftersom det är rationellt att inte bara tänka bara här och nu. Om man köper en fabrik så förlorar man pengar här och nu, men imorgon börjar man få avkastning. Vad jag reagerade på var klyschan att det är omoraliskt att gynna sig själv. Det är det i allra högsta grad inte.Ursprungligen postat av vetur
http://foto.stilren.se - portfolio
För att lätta lite på de politiska diskussionerna till fördel för mer filosofiska tankar i den här tråden tänkte jag släppa ut en fråga som jag ägnat mycket tankar åt, nämligen frågan om vad medvetandet egentligen är. I dessa diskussioner är det nog oundvikligt att snubbla över tanken på existensen av en inneboende själ, någonting icke-materiellt som förbinder vårt medvetande med den kropp vi äger. Själv har jag dock väldigt svårt för denna tanke eftersom jag har min ateistiska och stenhård materialistiska världsbild. Jag tänker på medvetandet som något som existerar i alla objekt med någon mån av perception/förmåga att tänka. Med andra ord kan vi skapa ett medvetande genom att bygga upp en människa atom för atom, eller för den delen bara konstruera en relativt simpel robot. Människan och andra organismer är alltså ingenting annat än ett stycke komplicerat organiskt maskineri. När man tänker efter så finns det ju egentligen inget sätt att avgöra om två personer har bytt medvetande med varandra, eftersom allt som rör minnen, tankar och nuvarande perception är förbundet med nervimpulser i hjärnan (i alla fall utifrån den kunskap vi hittills har om hjärnan), vilket är högst materiellt. Det finns alltså inget sätt att komma ihåg att ens medvetande har befunnit sig i en annan kropp. Detta understödjer att det är helt ekvivalent vilken kropp ett medvetande befinner sig i, vilket motsäger existensen av en själ. Jag har dock haft svårigheter med att finna denna övertygelse eftersom jag så starkt känner att jag är jag och att mitt medvetande alltid har befunnit sig i min kropp. Nu skulle jag gärna vilja höra andras tankar om medvetandet också.
Det är så det ska vara
Som en perkfekt och underbar lag
Perfekt och oförstörbar
som du
Skulle du kunna precisera den tanken lite? Den första tanken som slog mig när jag fick min fullständigt materialistiska världsbild var att då kan det ju egentligen inte finnas någonting som betyder något/har något värde; allting är ju bara partiklar som svävar runt och lyder under fysikens lagar. Jag förkastade dock snabbt den tanken eftersom det finns många andra sätt att se på världen som inte alls behöver stå i konflikt med materialism. Man kan t.ex. välja att se världen ur en mer psykologisk synvinkel och tänka att det som existerar är det som påverkar mig eller har ett personligt värde för mig. Så jag skulle nog inte säga att min världsbild är pessimistisk, möjligtvis är den det för den som inte vill se världen med andra ögon också.
Det är så det ska vara
Som en perkfekt och underbar lag
Perfekt och oförstörbar
som du
haha, nej det tror jag inte. Det är bara en självklar del av livet att reflektera kring sin världsbild, och det är nog inte alltid det lättaste att ta sig ur några av de tankefällor man lätt snubblar på i sina reflektioner. Jag levde t.ex. länge med en deterministisk syn på världen, och då var det lätt för mig att tänka att man bara var någon sorts bricka i ett spel. Egentligen har man ingen makt över sina handlingar eller någon fri vilja, allt styrs bara av orsak och verkan ner på partikelnivå. Det är också en typisk tanke som får allting man gör att verka helt meningslöst, verkligheten är bara en film som spelas upp. Sedan läste jag kvantmekanik på universitetet, vilken visade att det ändå finns en slumpmässighet i partiklars dynamik som inte går att frånkomma, vilket på ett sätt motsäger deteminismen. Å andra sidan är slumpmässigheten ingenting som vi kan kontrollera (då skulle det ju inte vara slumpmässigt längre), vilket gör att vi fullt likaväl är slavar under fysikens lagar i kombination med denna slumpmässighet i partiklars rörelser. Det gäller helt enkelt att försöka låta bli att låsa sig själv i denna bild av verkligheten och se att det finns mycket som kan berika ens eget och andras liv i alla fall. En annan läskig tanke har uppkommit ibland när jag undrat över varför allting existerar. Om allting som existerar bara är materia och energi i andra former så kan det ju egentligen inte finnas ett direkt syfte med att allting existerar. Den läskiga tanken är att det precis lika gärna skulle kunna ha existerat absolut ingenting (den ultimata katastrofen måhända?). Min enda gissning om varför allting existerar är för att det är möjligt helt enkelt. På samma sätt skulle andra universum/andra verkligheter kunna existera där kanske fysikens lagar är annorlunda, men de existerar av den enkla anledningen att de kan göra det.
Det är så det ska vara
Som en perkfekt och underbar lag
Perfekt och oförstörbar
som du
Jag har funderat lite på vad ett "samvete" egentligen är.
För mig själv känns det som jag inte har något samvete, istället så har jag någonting som hindrar mig från att göra saker pga kunskap om risker och konsekvenser.
Jag avstår inte från att stjäla grannens cykel för att jag skulle må dåligt av att min granne inte skulle kunna transportera sig snabbt mellan korta sträckor.
Jag avstår från att stjäla cykeln för att en stöld eventuellt kan orsaka väldiga konsekvenser, inte bara att grannen polisanmäler mig, men också en förstörd vänskaplig relation och möjligen en raserad idyllisk gransämja.
Så tror jag iallafall det är, eller så känner jag inte mig själv riktigt.
När det gäller sympati för människor som jag aldrig har träffat, så vet jag inte om jag har någon. Altruismen saknas.
Jordbävningar, svält och folkmord. Jag har svårt att lämna ett rum till offer för katastrofer som dessa i mina tankar, jag kan tyvärr inte säga att jag bryr mig om hundra människor dör i nästa sekund.
Jag skulle säkert kunna offra 1 miljon människor för en piggelin.
Frågorna jag ständigt ställer mig själv: är jag ond? är jag galen? eller är jag helt normal?
Sláinte Mhath!
Jag tycker snarare att samvetet är en slags spegel som vänder på en handlingar. När jag får dåligt samvete har jag handlat fel och skulle inte vilja finna mig i den drabbades situation. Om jag själ en cykel tänker jag självklart på konsekvensen av min handling, - att jag kan åka fast och betala böter tex. Men mitt samvete har inte den funktionen. Jag skulle må dåligt eftersom jag vet att det är hemskt att bli av med sin cykel. Jag skulle tänka på mig själv i den situationen.
Det är lite svårt att ha empati (för det är det du talar om här) när man själv aldrig har varit med om någonting liknande. Dock vill jag inte påstå att alla människor skulle tycka synd om andra bara för att de har varit med om samma sak. Jag tycker tex inte synd om dig om du blir av med din cykel, trots att jag har varit med om samma sak. Det skulle jag kalla osympati. Skulle vi bry oss så mycket om hela världens bekymmer och axla dess bördor så skulle vi inte klara av att leva. Tänk att hela tiden ha ångest över alla dessa jordbävningar, orkaner, bränder och svältkatastrofer...När det gäller sympati för människor som jag aldrig har träffat, så vet jag inte om jag har någon. Altruismen saknas.
Jordbävningar, svält och folkmord. Jag har svårt att lämna ett rum till offer för katastrofer som dessa i mina tankar, jag kan tyvärr inte säga att jag bryr mig om hundra människor dör i nästa sekund.
Jag skulle säkert kunna offra 1 miljon människor för en piggelin.
Frågorna jag ständigt ställer mig själv: är jag ond? är jag galen? eller är jag helt normal?
Ah, det låter väldigt klokt.
Jag har många gånger blivit förvånade när folk har sagt saker som "jag skulle ge mitt eget liv för tusen andra liv" dock när 30,000 människor dör i en jordbävning i Iran så visade samma personer ingen sorg alls. Om man tänker att den personen hellre skulle gå tillbaka till gårdagen och dö än att 30 tusen människor dör dagen efter så tycker jag att man borde märka en viss förtvivlan på dom, en förtvivlan som teoretiskt i det här fallet borde vara större en den man känner när man tillexempel just fått reda på att man har 5 minuter kvar att leva.
Eller så var allt dom sa skitsnack.
Sláinte Mhath!
Varför skulle det vara bra att vara fri ?
För att du när du står inför en valsituation kan göra det som passar dig och gynnar dina intressen, och därmed får eftersträva din egen lycka istället för andras.
Din tur.
http://foto.stilren.se - portfolio
frihet existerar ju inte...så länge vi lever så är vi alla fångar...en del tror ju på titaner på månen som bevakar oss andra på blommor andra på kärlek andra vill tro och en del tror sig tro men i själva verket så är ju allt bara skal...
Det beror iofs på vad man menar med frihet.
http://foto.stilren.se - portfolio
Och de som inte tror på det är fria =)
Det är bra att vara fri eftersom frihet bygger på att människan har rätt till sitt eget liv.Om människan inte är fri uppfylls inte den rättigheten. Och om människan inte har rätt till sitt liv har hon heller ingen rätt att leva och i så fall är självmord den enda moraliska handlingen människan kan begå.
I have seen it all
de e sant...ignorance is a bliss
Filosofi är så jobbigt, jag upptäcker alltid att mina filosofiska inriktningar alltid får allting att kännas dystert och meningslöst.
Min hjärna verkar tycka att Nihilism är en jättebra idé, det låter så förnuftigt och sanningsenligt för mig.
Sláinte Mhath!
Behörigheter för att posta
Svara med citat