En skön grej angående tonartshöjningar är ju annars att, med intakt harmonik i övrigt, plocka upp låten en tonart under ett visst parti (instrumental eller med sång) med avsikten att det ännu mer ska kännas som en käftsmäll just där, för att sedan efter X antal takter plocka ner låten till den ursprungliga tonarten igen. (Det känns i min värld INTE krystat och påklistrat som t.ex. en typisk schlagerhöjning i sista refrängen. Schlagerhöjningar är jag allergisk mot)
Kanske lämpar sig den här typen av tillfälliga höjningar bäst för glättig musik. Två bra exempel där detta förekommer är i.a.f. Håkan Hellströms "Känn ingen sorg för mig Göteborg" (Upp vid 3.10, ner igen vid 3.26) och David & the Citizens "Graycoated morning" (Upp 2.04, ner 2.16)
http://www.youtube.com/watch?v=eJ0_2do-Ykk
http://www.youtube.com/watch?v=H1K86lFpejE
Tonartsbyten i övrigt (alltså byten som ej nödvändigtvis är höjningar) är enligt min mening nästan bara av godo och kan göra en låt mer spännande... Band som T.ex. Queen, Nationalteatern, Radiohead, Beatles, Dexy's midnight runners (Come on Eileen känns som ett enda stort tonartsbyte), Magnus Carlsson (Weeping willows), mm tycker jag bevisar att alternativ harmonik emellanåt kan göra musiken jävligt bra utan att göra den till jazz. Men det är ju bara min uppfattning, ni andra kanske anser att Radiohead har sålt sig. Vad vet jag.
Du kommer till mig naken likt en fisk/Jag sover i mitt badkar, är jag frisk?