Beskyddaren har växt från ingenting till superskön; vissa partier av Kevlarsjäl är magiska, men den låten som alltid varit mest fantastisk är Juni ego. Lyssna bara på känslan i trumpeten (?), den genomträngande texten, Jockes röst som är mer lidelsefull än någonsin, det ångestfulla trycket och så, i slutet av låten, en fullständig översvämning av alla dessa känslor. Det är sådant som gör mig besatt nog för att låta Kentforumet bli ett tidsfördriv att dö för!