Dålig teknisk kvalitet på CD! Hur är boxen?

[max_92]

Till att börja med vill jag säga att jag tycker att Kents skivor låter bra, med undantag för Du & Jag Döden som är alldeles för "mullrig". Att de låter som de gör beror naturligtvis även på själva produktionen, som skiljer sig markant mellan exempelvis Verkligen och Isola. De ska ju inte låta likadant!

Jag har jämfört boxens skivor med de gamla och hör ingen skillnad ljudmässigt, men vad som förvånar mig är att volymnivån verkar vara densamma på alla skivorna - även i original! Har man tänkt på att ge ut alla skivorna med samma ljudvolym är det imponerande. Kan det verkligen vara en slump?

När det gäller cd-utgåvorna av Beatles skivor skiljer sig volymen väldigt mycket mellan t.ex. gamla och nyremastrade Sgt Pepper (där den nya givetvis är starkare), medan den är lika stor på båda versionerna av A Hard Day's Night. På de nya cd-utgåvorna har man sett till att alla albumen har samma volym. Det är förstås ingen nackdel om man vill blanda spår i sin iPod exempelvis. När det gäller problemet med "loudness war": Jag har kollat wave-filerna för några spår på "White Album", just för att jag inte tycker att nya versionen låter bättre i det fallet. Det verkar som att teknikerna har hållit sitt löfte att inte öka volymen mer än att låtens dynamik förblir intakt. Däremot har man förstört dynamiken mellan låtarna genom att dra upp den lågmälda "Julia" till samma ljudnivå som t.ex. "Happiness is a warm gun"! Var det verkligen nödvändigt? På den gamla utgåvan är "Julia" betydligt svagare. Det känns onaturligt att höra den akustiska gitarren så starkt att man vill sänka volymen, för att sedan dra upp den igen när "Birthday" drar igång...

Se bifogade filer:
"Julia vs Happiness (1987)"
http://www.megaupload.com/?d=A5A8MNPN
"Julia vs Happiness (2009)"
http://www.megaupload.com/?d=LT9Q4II1

Skillnaden är att när beatles originalskivor släpptes var det på vinyl. Vinyl har ett mindre dynamiskt omfång (ca 80 dB har jag för mig) än CD (ca 100 dB tror jag). Det gick alltså inte att hålla samma volym på skivor förr, och jag gissar att detta bara fördes över till skiva. Kents skivor däremot är från början mastrade för cd alltså ca 100 db. Alla deras skivor är det. Om man skapar ett media med större dynamiskt omfång (vilket man säkert kommer att göra) så kommer man förmodligen höjja volymen även på kents skivor.

Vad jag allmänt kan tycka om volymmaximering och mastering är att volymen tillhör den som ska lyssna och inte den som ger ut, mer än dynamikskillnader mellan låtarna. Men det är ju också en åsikt...

[MrHenko]

...

Antingen missförstår du eller så missförstår jag dig. Att CD-skivan har större dynamiskt omfång än LPn innebär inte att man kan spela starkare på CD. Det innebär att avståndet från det starkaste till det svagaste är större. Det går snarare att spela svagare på en CD än en LP, skulle man kunna säga.

[frågg]

Antingen missförstår du eller så missförstår jag dig. Att CD-skivan har större dynamiskt omfång än LPn innebär inte att man kan spela starkare på CD. Det innebär att avståndet från det starkaste till det svagaste är större. Det går snarare att spela svagare på en CD än en LP, skulle man kunna säga.

Exakt. Däremot är dynamiken steglös på en vinyl, det är den inte på en cd-skiva...

[max_92]

Självklart har ni rätt! tänkte lite bakvänt. Isf gissar jag att man inte hade samma behov av att pressa volymen på skivor förr i tiden annat än i radio där alla alltid har velat låta mer än andra.

Va man ofta kan höra på äldre skivor är att just dynamiken är annorlunda.
För att återigen använda rhcp som exempel så så har jag Mother's milk från 89 på vinyl och har sedan spelat över på kassettband för att göra den mer portabel. Faktum är att jag föredrar denna kassettversion framför den remastrade CD-version, just för att jag upplever ljudbilden som behagligare. Det är inte lika "påtryckande" ljud. Vad jag speciellt gillar är hur mycket mer virveln slår igenom på den gamla versionen utan att det är obehagligt eller förstör för något annat. Den slår igenom mer och det låter bra helt enkelt.

[Isola_ted]

Min reaktion på tråden: Hahaha!
Jag tycker tvärt om att Kents skivor oftast låter riktigt bra. Särskilt "Isola" är ett riktmärke för mig när jag mixar. Visst, det låter inte som Toto eller Steely Dan, men det är ju liksom inte meningen heller.

Det var riktigt intressant att "På Drift?" släpptes både mastrad och omastrad, för där kan den som vill få höra att en produktion ofta vinner mycket på mastering. Visst är mastern volymmaximerad utav själva helvete, men den låter bättre än den omastrade.

(Ja, jag är medveten om "Loudness War" och vet exakt vad det innebär, men Kent är inte rätt mål för loudnessmotståndare. Hoppa på dem som verkligen gör övertramp istället, Metallica, Europe etc. "Loudness war" handlar ju inte om att mastra eller icke mastra.)

Lyssna på musik med öronen, inte peak-mätaren.

Och angående huruvida Kents vinyler har en annan mastering än CD-skivorna: lyssna själva och ta reda på det. Gör ett ärligt blindtest och se om ni hör skillnad eller inte. (Jag vet inte själv eftersom jag inte har någon Kent-vinyl.)

Som vanligt tycker jag att Henko har en del bra poänger. Ändå går våra uppfattningar lite isär. Några reflektioner från min sida:

- Hur tycker du att du har lyckats med att efterlikna isola? Och vilka åtgärder brukar du vidta för att komma nära din målbild?

- På drift?...Den mastrade versionen tycker jag låter dåligt. Men den omastrade låter nästan lika illa den, och det har med att göra att de enskilda instrumenten och rösterna redan är så hårt komprimerade. Inga transienter existerar, så skillnaden mellan de båda versionerna blir mer eller mindra bara volymen. Och lite mer distorsion. Hade produkten låtit bättre från början hade skillnaden garanterat blivit mer påtaglig.

-Vid mastering idag görs följande: Komprimering/Limitering för att få upp genomsnittsvolymen. EQ-ingrepp för att lägga mer energi vid de frekvenser där örat är som känsligast så att det ska uppfattas som starkare. Allt som allt en rejäl volymboost. Är det inte precis det här som loudness war går ut på? Och då är väl frågan om masteringens vara eller icke vara befogad?

-Självklart är öronen alltid facit. Dagens sanning. Däremot kan man ju dra slutsatser om VARFÖR det låter som det gör genom att kanske kika på en peakmätare eller på grafiken i ett sequencerprogram.

-Blindtest is the shit! Men då krävs det att anläggningen man lyssnar i håller måttet, annars finns det ju risk att inspelningarnas skillnader dränks i anläggningens egna fel.

-Någon kommenterade kents finfina studioutrustning... Var och när fastställdes det att genelecs alla produkter är bra? Och att alla neumann-mikrofoner är kanon? Jag är övertygad om att det finns en hel rad med prylar i kents inspelningskedja som gör märkliga saker med ljudet som man inte har någon kontroll över. Förmodligen heller inte är medveten om. Allt handlar om att fabrikaten är starka varumärken och därför förutsätts vara bra. Ett par löparskor från puma är säkert skönare än de av märket jkvkvkbh. Och bättre. Håller säkert längre också. (Det vet man eftersom de var dyra.) Eller? (Men jag är iaf glad att kent inte mixar i Yamaha Ns10 som alla andra i branschen)

-Det krävs en del kunskap och framför allt bra utrustning för att kunna göra riktigt välljudande produktioner. För att kunna avgöra om något låter dåligt krävs bara hörsel och någon form av referens. Känns därför som lite "pilutta dig"-varning av herr Berg att komma med gör-det-bättre-själv-då-om-du-kan-argument i en sådan här diskussion. Det är ju kent som sitter på möjligheterna; pengarna, studion, erfarenheten, kunnandet... då är det ju kent som måste kunna leverera också. Ingen annan.

-Vid mixningen bestämmer producenten/producenterna hur musiken ska låta. När låten är slutmixad är det precis så som denne/dessa vill att det ska låta. Slutmixen är facit. Vid masteringen ändrar man på ljudet. Det innebär att man ändrar på musiken, bort från facit. Bort från producentens, "konstnärens", vilja. Bara detta tycker jag är ett utmärkt argument till varför mastering är kasst.

-Låten kommer alltid före ljudet! Jag gillar välljud, men framför allt gillar jag musik. Man måste kunna särskilja de sakerna. Kent gör fantastisk musik. Men ibland när jag lyssnar föreställer jag mig upplevelsen av hur det skulle kunna låta (ljudet alltså). Töntarna är en skön låt. Men det är trist att den totalt saknar lågbas.

[max_92]

Som vanligt tycker jag att Henko har en del bra poänger. Ändå går våra uppfattningar lite isär. Några reflektioner från min sida:

- Hur tycker du att du har lyckats med att efterlikna isola? Och vilka åtgärder brukar du vidta för att komma nära din målbild?

- På drift?...Den mastrade versionen tycker jag låter dåligt. Men den omastrade låter nästan lika illa den, och det har med att göra att de enskilda instrumenten och rösterna redan är så hårt komprimerade. Inga transienter existerar, så skillnaden mellan de båda versionerna blir mer eller mindra bara volymen. Och lite mer distorsion. Hade produkten låtit bättre från början hade skillnaden garanterat blivit mer påtaglig.

-Vid mastering idag görs följande: Komprimering/Limitering för att få upp genomsnittsvolymen. EQ-ingrepp för att lägga mer energi vid de frekvenser där örat är som känsligast så att det ska uppfattas som starkare. Allt som allt en rejäl volymboost. Är det inte precis det här som loudness war går ut på? Och då är väl frågan om masteringens vara eller icke vara befogad?

-Självklart är öronen alltid facit. Dagens sanning. Däremot kan man ju dra slutsatser om VARFÖR det låter som det gör genom att kanske kika på en peakmätare eller på grafiken i ett sequencerprogram.

-Blindtest is the shit! Men då krävs det att anläggningen man lyssnar i håller måttet, annars finns det ju risk att inspelningarnas skillnader dränks i anläggningens egna fel.

-Någon kommenterade kents finfina studioutrustning... Var och när fastställdes det att genelecs alla produkter är bra? Och att alla neumann-mikrofoner är kanon? Jag är övertygad om att det finns en hel rad med prylar i kents inspelningskedja som gör märkliga saker med ljudet som man inte har någon kontroll över. Förmodligen heller inte är medveten om. Allt handlar om att fabrikaten är starka varumärken och därför förutsätts vara bra. Ett par löparskor från puma är säkert skönare än de av märket jkvkvkbh. Och bättre. Håller säkert längre också. (Det vet man eftersom de var dyra.) Eller? (Men jag är iaf glad att kent inte mixar i Yamaha Ns10 som alla andra i branschen)

-Det krävs en del kunskap och framför allt bra utrustning för att kunna göra riktigt välljudande produktioner. För att kunna avgöra om något låter dåligt krävs bara hörsel och någon form av referens. Känns därför som lite "pilutta dig"-varning av herr Berg att komma med gör-det-bättre-själv-då-om-du-kan-argument i en sådan här diskussion. Det är ju kent som sitter på möjligheterna; pengarna, studion, erfarenheten, kunnandet... då är det ju kent som måste kunna leverera också. Ingen annan.

-Vid mixningen bestämmer producenten/producenterna hur musiken ska låta. När låten är slutmixad är det precis så som denne/dessa vill att det ska låta. Slutmixen är facit. Vid masteringen ändrar man på ljudet. Det innebär att man ändrar på musiken, bort från facit. Bort från producentens, "konstnärens", vilja. Bara detta tycker jag är ett utmärkt argument till varför mastering är kasst.

-Låten kommer alltid före ljudet! Jag gillar välljud, men framför allt gillar jag musik. Man måste kunna särskilja de sakerna. Kent gör fantastisk musik. Men ibland när jag lyssnar föreställer jag mig upplevelsen av hur det skulle kunna låta (ljudet alltså). Töntarna är en skön låt. Men det är trist att den totalt saknar lågbas.

Du har rätt på många punkter, men en bra master som inte förstör volymen kan ju till exempel vara att man höjjer lite i basen så att låten "glänser" lite extra, eller varför inte en "snäll" kompressor som inte tuggar mer än nån dB och sedan ett superkort reverb på det? såna saker kan höjja en låt väldigt mycket. sen är det ju förstås ofta svårt att göra en schysst mastering på en redan dålig mix.

Att allt skulle handla om utrustning tycker jag också är helt fel. En professionell studiotekniker skulle troligtvis få supermycket bättre ljud i min studio än vad jag förtillfället skulle kunna få i hans/hennes och jag är då ändå rätt nöjd med mitt studioljud (kan höras här: http://myspace.com/2ndwalk).

[MrHenko]

Som vanligt tycker jag att Henko har en del bra poänger. Ändå går våra uppfattningar lite isär. Några reflektioner från min sida:

- Hur tycker du att du har lyckats med att efterlikna isola? Och vilka åtgärder brukar du vidta för att komma nära din målbild?

Jag vill inte påstå att jag lyckats efterlikna Isola, men inte heller att jag har försökt. Den är ett ideal för mig, men jag har flera som tillsammans bilder "mitt" sound. För att uppnå de mål jag har så brukar jag lyssna och prova. Jättetråkigt svar, jag vet, men så är det.

- På drift?...Den mastrade versionen tycker jag låter dåligt. Men den omastrade låter nästan lika illa den, och det har med att göra att de enskilda instrumenten och rösterna redan är så hårt komprimerade. Inga transienter existerar, så skillnaden mellan de båda versionerna blir mer eller mindra bara volymen. Och lite mer distorsion. Hade produkten låtit bättre från början hade skillnaden garanterat blivit mer påtaglig.

Jag håller inte med dig om att "På drift?" låter så illa. Inte heller om att det inte skulle vara några andra skillnader än dynamiska mellan de tve versionerna, vilket för oss in på nästa punkt.

-Vid mastering idag görs följande: Komprimering/Limitering för att få upp genomsnittsvolymen. EQ-ingrepp för att lägga mer energi vid de frekvenser där örat är som känsligast så att det ska uppfattas som starkare. Allt som allt en rejäl volymboost. Är det inte precis det här som loudness war går ut på? Och då är väl frågan om masteringens vara eller icke vara befogad?

Här hävdar jag att du har fel. Mastering är så mycket mer än volymmaximering. Det är en slutputs av en hel produkt. Att anpassa hela materialet så att skivan sitter ihop som en enhet. Att påverka materialet så att det på bästa möjliga sätt översätts till så många format och anläggningar som möjligt. Att få ett "second perspective" på mixen av någon som ägnar hela sin konstnärlighet åt att få fram det allra bästa ur ett tvåkanaligt material. Etc.

-Självklart är öronen alltid facit. Dagens sanning. Däremot kan man ju dra slutsatser om VARFÖR det låter som det gör genom att kanske kika på en peakmätare eller på grafiken i ett sequencerprogram.

Absolut.

-Blindtest is the shit! Men då krävs det att anläggningen man lyssnar i håller måttet, annars finns det ju risk att inspelningarnas skillnader dränks i anläggningens egna fel.

Ja och nej, skulle jag vilja säga. Anläggningen som man gör blindtestet i måste vara adekvat för testet. Om jag vill testa vilken bitrate jag ska ha på mp3orna i min iPhone så är det inte så relevant hur de låter i Stora Högtalarna i Dyra Kontrollrummet. Det relevanta är hur de olika bitratearna låter i min iPhone, med de hörlurarna som jag i vanliga fall lyssnar med. Och omvänt om jag vill testa vad om låter riktigt bra i en riktigt bra anläggning så är troligen Dyra Kontrollrummet den perfekta platsen.

-Vid mixningen bestämmer producenten/producenterna hur musiken ska låta. När låten är slutmixad är det precis så som denne/dessa vill att det ska låta. Slutmixen är facit. Vid masteringen ändrar man på ljudet. Det innebär att man ändrar på musiken, bort från facit. Bort från producentens, "konstnärens", vilja. Bara detta tycker jag är ett utmärkt argument till varför mastering är kasst.

Vem har sagt att det är det mixade, omastrade materialet som är facit? Har inte producenten något att säga till om hur masteringen ska låta. Ge gärna exempel på en riktigt bra populärmusikinspelning som mixats men inte mastrats.

Om du är intresserad av att vidga dina vyer och utmana dina fördomar om vad mastering är så rekommenderar jag Bob Katz bok "Mastering Audio: The Art and the Science" http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0240808371

[max_92]

Om du är intresserad av att vidga dina vyer och utmana dina fördomar om vad mastering är så rekommenderar jag Bob Katz bok "Mastering Audio: The Art and the Science" http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0240808371

tack för boktips! den kommer önskas i julklapp

[Isola_ted]

Angående "På drift?": Absolut finns det klangskillnader mellan versionerna, det är jag inte omedveten om. Det jag pratade om var hur dynamikprocesseringen påverkar de enskilda instrumentens sound...En kompressor får ju ofta t.ex. en virveltrumma som låter "pang" att istället låta "pffff". I det här fallet lät virveltrumman "pfff" redan från början så skillnaden var alltså bara ett "f" Den enskilda komprimeringen (som givetvis då gjorts i mixen) var det som var mest påtagligt när jag lyssnade i De Stora Monitorerna i Det Dyra Kontrollrummet.

Jag är inte motståndare till feedback och input på en mix, ofta kan det avsevärt förbättra resultatet. Det jag tycker är märkligt med masterprocessering, bortsett från volymmaximeringen och bortsett från den artistiska biten som jag nämnde i mitt förra inlägg, är att man försöker att lyfta fram saker från en låt genom att jobba med ett stereospår. Man vill kanske ha lite brightare gitarrsound, man kanske vill ha lite mer knuff i kicken så man försöker att eq:a fram en rimlig kompromiss... Är det inte tusen ggr bättre att göra dessa förändringar i mixen? Att jobba med kicken om den är platt och med gitarrerna om de är för dova och låta resten vara... Det är så jäkla långsökt att ALLA spår i en mix skulle gynnas av samma klangförändring, för det är ju inte så att sången, cymbalerna, harpan, mungigan, trollflöjten, pianot etc lämnas opåverkade när man försöker skruva fram sitt schyssta baskaggesound. Därför är master-eq enligt mig just en kompromiss, en nödlösning. Och slutmixen, där alla möjligheter i världen finns till att göra de åtgärder man eventuellt skulle vilja, blir facit.

Självklart måste produkten mastras. Avstånd mellan låtarna, låtordning, ställa volymer låtarna emellan osv måste ju göras innan överföring till rätt medium. Det är ju detta som är mastering. Processeringen däremot är något som tillkommit, vuxit och idag blint accepterats som ett måste. Jag tror att den biten från början kanske handlade om att alla ville veta bäst och vara med och peta på produkten för att kunna få cred när skivan sålde (obs! cynisk gissning). Det är denna formstöpning av alla låtar på en skiva som irriterar mig, att man typ slänger på samma kurva på alla spåren. Det blir ju lite som att ta 11 foton av olika färgglada motiv och att sedan göra dem svartvita för att de ska funka ihop i fotokollaget. Kanske inte optimalt för den enskilda bilden. Sen blir det ju inte bättre när varenda skiva man köper också innehåller bara svartvita foton...

I princip allt idag processeras vid mastering, därför är det svårt att ge bra exempel på välljudande populärmusik som ej mastrats. Men du kan kolla in artisten Elise Ria Borderline som på plattan har med en mastrad och en omastrad version. Annars kan du kolla skivan "The way it should be" utgiven av Studio blue. Tyvärr måste jag säga, för musiken är beige med ett par undantag. Men den låter bra.

(En anekdot om Elise Ria Borderline är att första singeln "Själsmord" skickades på skoj till Cutting Room för att mastras. Proddarna följde med för att passiva se vad som egentligen gjordes, i upplysande syfte. (Det kostade extra för övrigt, och jag är säker på att det inte är norm att producenten sitter med som svar på din fråga). Förutom limitering och avrullning i botten gjordes...ingenting. En från början välljudande inspelning låter tydligen bra i allas öron. Däremot klagade Björn Engelman som mastrade på att den förmodade panoreringen var så konstig...tills han upplystes om att det var en stereoinspelning helt utan panoreringar :-) Då lär han ha mumlat något och släppt det. )

Shit vad svårt det är att skriva kort när man börjat. Sorry. Men detta är min syn på saken.
Peace out.

[Isola_ted]

Att allt skulle handla om utrustning tycker jag också är helt fel. En professionell studiotekniker skulle troligtvis få supermycket bättre ljud i min studio än vad jag förtillfället skulle kunna få i hans/hennes och jag är då ändå rätt nöjd med mitt studioljud (kan höras här: http://myspace.com/2ndwalk).

Har ej påstått att ALLT handlar om utrustning. Men för dålig utrustning kommer att få din inspelning att låta illa. Sen spelar det ingen roll om du är Gud på inspelningsteknik. På samma sätt, vilket du i princip säger om jag inte missförstår, spelar det ingen roll hur bra insplningskedja du har om du inte GÖR rätt. Alltså handlar det dels om kunskap, dels om utrustning. Som jag sa.

[max_92]

Har ej påstått att ALLT handlar om utrustning. Men för dålig utrustning kommer att få din inspelning att låta illa. Sen spelar det ingen roll om du är Gud på inspelningsteknik. På samma sätt, vilket du i princip säger om jag inte missförstår, spelar det ingen roll hur bra insplningskedja du har om du inte GÖR rätt. Alltså handlar det dels om kunskap, dels om utrustning. Som jag sa.

Det krävs en del kunskap och framför allt bra utrustning för att kunna göra riktigt välljudande produktioner.

Jag tycker nog ändå inte att de krävs bra utrustning för att få riktigt välljudande produktioner, men då är vi inne på den härliga diskussionen: Vad är bra ljud? och den känns som att vi inte orkar ta nu. Jag förstår dig och jag håller med dig till viss mån, men kunskap tycker jag är viktigare än utrustning. För tillfället spelar jag bara in på 4 track kassettporta och blir väldigt nöjd med ljudet, och det är ju super lofi.
Men allt är en smaksak. Min filosofi är att min låtar låter bra när jag är nöjd med dom och det är troligtvis inte alls vad andra skulle säga är perfekt ljud.

hej hopp nu är klockan för mycket och jag bara svamlar. sov gott

[J.Berg]

Proddarna följde med för att passiva se vad som egentligen gjordes, i upplysande syfte. (Det kostade extra för övrigt, och jag är säker på att det inte är norm att producenten sitter med som svar på din fråga).

Producenten (och ofta artisten) är ALLTID med vid mastring.
Det kostar inte extra att vara med.
Man får komma hur många man vill, förutsatt att man inte sitter och... gastar under processen.
Det du betalar för är mastringen. Inte något inträde.
Du är kunden.

Varför verkar det som att ni som pratar om detta aldrig varit med i verkligheten?

En mastring är en kompromiss, en process som görs för volymjämnhet mellan spår, tid mellan spår, fades osv, och en liten detalj som ofta glöms, att få spår att komma ut på andra sidan diverse stereosystem och låta så ok som möjligt hos så många som möjligt.
Självklart blir det en avvägning.

Jag har aldrig, under de över tiotalet mastringar jag suttit med under, varit med om att det INTE hänt att något i någon låt inte är 100% frekvensmässigt eller whatever.
Man upptäcker små detaljer som exempelvis: kanske skulle refrängen må bra av en minimal volymhöjning eller en sänkning av versen? Eller kanske av att diskant plockas fram i hela ljudbilden för att få mer "bett" eller sänks för att få mindre av något. Eller fy satan vilket störande S-ljud som plötsligt kommer fram i sången i den och den frasen.
Små detaljer som någon borde upptäckt tidigare men som slunkit igenom pga den mänskliga faktorn
En mix är inget man springer in och bara gör om, speciellt inte två veckor efter att hela sessionen avslutats.
Under vissa mastringar har vi haft någon kvar i vår studio (om mixen gjorts där) som snabbt kunnat göra recalls om man skulle få för sig att göra en större förändring i ett spår, för att sedan skicka tillbaka till mastringsstudion...
Älskade Internet... vad gjorde vi innan vi hade dig?... Var vi möjligtvis noggrannare? Ehh?

De enda ggr producent inte är med på mastring är om det sker utomlands och det inte är fysiskt möjligt att närvara.
Men nuförtiden läggs spåren upp på någon länk så prod/artist kan lyssna hemifrån och därigenom i princip följa mastringen "live".

Intressant vore att veta om du jobbar proffessionellt eller om du går på teorier som du inte testat i verkligheten.
No offense, jag bara undrar...

[tobbe non stop]

Producenten (och ofta artisten) är ALLTID med vid mastring.
Det kostar inte extra att vara med.
Man får komma hur många man vill, förutsatt att man inte sitter och... gastar under processen.
Det du betalar för är mastringen. Inte något inträde.
Du är kunden.

Varför verkar det som att ni som pratar om detta aldrig varit med i verkligheten?

En mastring är en kompromiss, en process som görs för volymjämnhet mellan spår, tid mellan spår, fades osv, och en liten detalj som ofta glöms, att få spår att komma ut på andra sidan diverse stereosystem och låta så ok som möjligt hos så många som möjligt.
Självklart blir det en avvägning.

Jag har aldrig, under de över tiotalet mastringar jag suttit med under, varit med om att det INTE hänt att något i någon låt inte är 100% frekvensmässigt eller whatever.
Man upptäcker små detaljer som exempelvis: kanske skulle refrängen må bra av en minimal volymhöjning eller en sänkning av versen? Eller kanske av att diskant plockas fram i hela ljudbilden för att få mer "bett" eller sänks för att få mindre av något. Eller fy satan vilket störande S-ljud som plötsligt kommer fram i sången i den och den frasen.
Små detaljer som någon borde upptäckt tidigare men som slunkit igenom pga den mänskliga faktorn
En mix är inget man springer in och bara gör om, speciellt inte två veckor efter att hela sessionen avslutats.
Under vissa mastringar har vi haft någon kvar i vår studio (om mixen gjorts där) som snabbt kunnat göra recalls om man skulle få för sig att göra en större förändring i ett spår, för att sedan skicka tillbaka till mastringsstudion...
Älskade Internet... vad gjorde vi innan vi hade dig?... Var vi möjligtvis noggrannare? Ehh?

De enda ggr producent inte är med på mastring är om det sker utomlands och det inte är fysiskt möjligt att närvara.
Men nuförtiden läggs spåren upp på någon länk så prod/artist kan lyssna hemifrån och därigenom i princip följa mastringen "live".

Intressant vore att veta om du jobbar proffessionellt eller om du går på teorier som du inte testat i verkligheten.
No offense, jag bara undrar...

nästa gång ni mastrar borde ni göra som så att jocke sitter i sitt hus/lägenhet. sami närvarar vid mastringen och sen skickas varje låt på tape med bud till jocke (inget internet här inte) och jocke vägrar tala med sami eller mastringsteknikern utan skickar meddelanden med bud tillbaka tillsammans med mastertejpen. och så håller det på kanske 10-15 gånger per låt. funkade ju utmärkt när UYI skulle mastras och bidrog inte alls till de hiskeliga inspelningskostnaderna

[max_92]

Varför verkar det som att ni som pratar om detta aldrig varit med i verkligheten?

Jag har inte gjort det annat än i min hemstudio där jag har testat olika metoder. Senast idag mixade jag ihop en låt från min tidigare nämda kassettporta till cubase i datorn. Väl där höjde jag i diskanten, just för att få mer bett just som du sa, men höjde även lite i basen för att få lite mer tryck. Därefter la jag en rätt genomskinlig kompressor som bara tuggar ett par dB max och sedan ett kort reverb med halvstor pre-delay och låg mix.

Här finns resultatet:
http://www.myspace.com/pro424

Jag har bara läst på internet på en mängd olika webplatser och har alltså ingen riktig utbildning inom varken ljudteknik, mixning eller mastering.

Ja skulle jättegärna hänga me på er nästa mixning och mastering och lär mig haha

[Olaa]

Jag är bara en person som älskar bra musik. Jag går mycket på konserter och har en familj som spelar aktivt.
Tekniken är inte i fokus när det gäller min musik men man ska kunna njuta av musiken på en OK teknisk nivå.

Som jag skrev tidigare så gillar jag Kent men njuter inte då den tekniska nivån är under all kritik.

Kul att man får en reaktion hos forumet och band runt detta vilket är meningen. Flera inlägg önskar att jag ska komma med exempel på bra tekniska plattor. Det som kan sägas är att det handlar om teknikerna som jobbar fram mot slutresultatet och inte bolagen.
Här kommer en liten radda:

Muddy Waters folk singer, Original master recording, Chess och mobile fidelity sound lab..
Det som kan sägas är att denna plattan finns även i andra skivmärken vilket inte håller någon högre kvalitet på det slutliga tekniska. Detta är en underbar analog till digital platta.

Kari Bremnes, Live, Kirkelig Kulturverksted.
Samtliga hennes plattor är underbara både musikmässigt som teknisk kvalitet. Vad jag vet är hennes tekniker mycket mån om kvaliteten.

Ricki Lee Jones, Duchess of coolsville, Rhino. Härlig musik. Många av hennes plattor är bra men inte helt på topp teknisk men klart i det övre skiktet. Hennes senaste liveplatta bör undvikas…

Jeanette Lindström, Walk, Atlantis. Härlig musik. Teknisk bland det bästa som går att få till. Duktig Svensk tekniker.

Peter LeMarc, Columbia. Härlig musik. Mycket bra tekniskt även vid live.

Peder Af Ugglas, Beyond, Opus 3. Härlig musik. Fantastisk teknisk nivå där personen bakom ”spakarna” verkligen vet vad han gör. Svensk tekniker.

Clark Terry, Live at the village gate, Chesky Records. Super härlig Live-jazz. Ja.. Tekniskt jätte bra.

Rammstein, Reise, Reise. Universal. Åter igen en favorit. Inte super kvalitet men mycket hög.

The Unforgettable Nhöp trio live, ACT Compny, DR. Härlig Jazz med en mycket bra kvalitet.

Propellerheads, Decksanddrumsandrockandroll, Wall of sound Recordings, En härlig platta där spår 7 är riktigt kul, (Featuring miss Shirley Bassey) Mycket bra teknisk kvalitet.

Beatles nya remastrade…

Ja så här kan jag hålla på så jag måste säga ur mitt perspektiv så är det flera artister med god teknisk kvalitet än dålig. Tyvärr Kent. Men för tusan det är bara att ta sig i kragen och lyssna, snacka med teknikern eller be honom snacka med kollegor…

Lev längre lyssna till musik.

Ola A.