Vissa recensenter älskar plattan efter en enda lyssning på pressträffen i Berlin, andra hävdar att ”Kent låter mer Kent än Kent själva”. Skitsnack.
Introt ”18:29-4″ består av en tafflig kyrkokör och Martin Sköld på småstapplande kyrkorgel, ”Taxmannen” explodrar i ett elektroniskt inferno utan riktning, ”Krossa allt” känns som Style programmerade på en Vic20, ”Hjärta” känns bara konstig, ”Sjukhus” är soundtracket till en svår, tysk film från sent 40-tal, ”Vals för satan (din vän pessimisten)” är en typisk Kent-ballad som remixats av nån bakfylleslug DJ, ”Idioter” låter bitvis som ett bidrag till Melodifestivalen, ”Svarta linjer” är alldeles för repetitiv, ”Ensamheten” är Radiohead-techno, ”Töntarna” spretar åt tretton olika håll samtidigt och ”Det finns inga ord” är en besvikelse jämfört med tidigare magiska albumavslutare som ”747″ och ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”. Låtarna är dessutom för likadana och saknar identitet.
Det var mina första intryck. ”Röd” är nämligen en platta som man, om man inte är förberedd, nästan vill kasta ut genom balkongdörren vid första lyssningen. Faktum är att jag ville ställa mig utanför Jocke Bergs port på Kungsholmen och skrika ”Vad fan har du gjort!?”.
Som alla musiknördar vet, är detta inte sällan tecken på att det är ett komplext storverk man har fått i sin hand; en platta som växer från förvåning och förvirring till dyrkan. Ändå hyste jag de största av tvivel när sista tonerna av ”Det finns inga ord” klingade ut för första gången. Tanken att det kommer fler Kent-skivor slog mig, faktiskt. Ungefär som ”det går fler tåg” när man mist precis sin kärlek.
Redan vid andra lyssningen har jag svårt att förstå hur mina första intryck kunde vara så förvirrat negativa. Vid tredje lyssningen börjar jag verkligen gilla det jag hör. Vid fjärde börjar en handfull låtar utkristallisera sig som favoriter. Vid femte lyssningen händer plötsligt något; när Sami Sirviös gitarr dyker upp 1:10 in i ”Krossa allt” ställer sig varenda hårstrå på min kropp rakt ut, ”Hjärta” känns plötsligt som den mest genuina låt som nånsin gjorts, ”Sjukhus” gör mig blek av obehag med sin mardrömstext, Jockes röst i ”Vals för satan (din vän pessimisten)” är plötsligt innerlig istället för halvdan, ”Idioter” har med sin stämsång förvandlats till ren magi och får mig – en tuff kille på 34 – att gråta, ”Svarta linjer” har helt plötsligt fått ”Isola”-inslag jag inte märkte tidigare, ”Ensamheten” har blivit ett enda stort fascinerande ljudlandskap, ”Töntarna” ligger perfekt placerad mellan två längre episka låtar och ”Det finns inga ord” blir den mest kompletta låten bandet avslutat med sedan ”747″.
Efter det är jag hopplöst förlorad och varje genomlyssning blir ett segertåg. Kent låter definitivt inte ”mer Kent än Kent själva” om man ser till de tidigare plattorna, men när man väl smält det nya soundet så finns det inget mer självklart. Herrejävlar vad Kent är tillbaka!
Musikaliskt är det en ganska rejäl vidareutveckling av det sound man skapade på ”Tillbaka till samtiden” och således en helt annan värld än den bandet byggt upp under sin karriär. Men om man krafsar lite på ytan märker man snart att de element som gjorde ”Isola” till ett mästerverk fortfarande finns där. Det kräver dock en hel del av lyssnaren och mödan att ta sig in i och ta till sig ”Röd” kommer, till glädje för talibanerna bland Kent-fansen som helst vill ha sitt band för sig själva, att vara för stor för de flesta medgångsfansen.
Kritikerna hävdar att varken Sami och trummisen Markus Mustonen är närvarande på ”Tillbaka till samtiden” och definitivt haft semester under inspelningen av ”Röd”, vilket är helt befängt. Visst är Jocke Berg och Martin Sköld väldigt framträdande, men både gitarr och hederliga trummor finns i massor på ”Röd”; det är bara det att de inte alltid låter som vi är vana. Jämför gärna med U2; även under deras mest elektroniska stunder har The Edge alltid varit minst sagt inblandad.
Jocke Bergs röst känns förstås igen på alla sätt och vis, men den är kryddad med lager, körslingor och en lätt uppsluppenhet som inte funnits där tidigare; på föregångarna har Jockes röst alltid varit oerhört koncentrerad, rak och polerad – på ”Röd” är den ibland skitig, till och med planerat halvfalsk, och ger nästan intrycket av att ha spelats in i en enda tagning. Kontrasten till det karga, maskinella är oerhört lyckad och den önskan Jocke en gång uttryckt, att hans röst ska vara ett instrument snarare än en röst, infrias faktiskt för första gången nu.
Textmässigt är det Jockes hittills bästa insats, sett till ett helt album. Om ”Tillbaka till samtiden” handlade om just samtiden, så handlar ”Röd” om framtiden. Och det är en långtifrån positiv bild som förmedlas. Tillsammans med musiken skapas ett kompakt mörker där solens strålar i princip aldrig hittar ner bland försurade sjöar, en mänsklighet bortom hopp och medicinska experiment. En slags surrealistisk, dystopisk preapokalyptism om man vill uttrycka det på ett svårt sätt. Frågan är om inte albumtiteln snarare skulle ha varit ”Svart”…
Till skillnad från de flesta andra recensenter tänker jag inte nämna ett visst band från Basildon, utan istället lyfta fram Front 242, svenskt 80-tal, U2 och Radiohead anno ”Kid A”. Det är elektroniskt, stentungt och melodiskt på samma gång på ett sätt som jag inte kan påminna mig funnits kombinerat nån annanstans tidigare.
Där ”Tillbaka till samtiden” inte räckte hela vägen – let’s face it ”Sömnen” och ”Våga vara rädd” var inga höjdare – står ”Röd” stark och rakryggad; låtmaterialet är individuellt inte alltid det bästa Kent har gjort, men sett som ett kollektiv, ett album, så tar ”Röd” alla bandets tidigare album. Den största styrkan med ”Röd” är helheten och förmågan att växa, för den växer verkligen varje gång man hör den, även efter tjugotredje lyssningen.
Pyramidalt jävla bra.
Ursprungligen postat av pankow
Här kommer världshistoriens längsta "Röd"-recension.
Behörigheter för att posta
Svara med citat
