jag älskar melodin på just delarna "och det är då jag önskar att jag kunde stanna tiden", "och jag står maktlös inför kärleken igen" och "och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften".
jag gillar när man i slutet av en låt inte kommer ihåg början (de första gångerna alltså, innan man kan dem ändå), som i det finns inga ord, ensamheten m.fl.
för att de bara utvecklas och växer.
och på något parodoxalt sätt så älskar jag svarta linjer av exakt den motsatta anledningen. visar hur man kan förändra en låt helt genom bara dynamiken.
det är kent bra på.
refrängen på idioter, som var en sån wow-upplevelse första gången, efter en ganska svag vers.
"bygg nåt vackert". fint. passar så bra. melodin, betoningen. alla gånger.
och stämmor såklart. som "när man äntligen kan seeee", på vals ("står maktlös inför kärleken igen...") och jockes duett med sig själv på idioter.
Svara med citat
