Lyssnade på skivan för femtioelfte gången imorse, och jag slogs än en gång av vilken briljant uppbyggnad de tre första spåren utgör. Kyrkokören som egentligen sjunger rätt surt men som sätter stämningen så väl (och texten de sjunger, som jag ärligt talat tycker är bland det vackraste Jocke har skrivit), övergången till Taxmannen, övergången igen till Krossa allt... Det är bara så briljant.