Måste säga att jag tycker innehållet rent låt-mässigt på det nya albumet är rätt bra (om än ganska ojämnt) och framförallt lättare att gilla redan vid de första lyssningarna (åtminstone enligt min personliga åsikt) än till exempel Röd och Tillbaka till samtiden.
Å andra sidan tycker jag att just album som Röd och Tillbaka till samtiden "sitter ihop" föredömligt väl, vilket jag inte kan säga att jag tycker att En plats i solen gör. Faktum är att jag tycker den nya skivan sitter ihop sämst av alla kents album, men jag tror att förklaringen ligger i att det här albumet innehåller förra albumets "B-sidor". Man puzzlade antagligen ihop gamla med nya låtar och fick således material som räckte till ett nytt album. En plats i solen är nog med andra ord lite som en väldigt lyckad pytt i panna.Blandade rester liksom, med ny kryddning och tillagning, "hänt i veckan" ni vet ...
Ett riktigt bra album är alltså (återigen enligt mig i alla fall) mer än bara summan av dess låtars individuella kvaliteter. Precis som ett fotbollslag måste kunna spela bra tillsammans för att vara "bra", och inte bara vara duktiga individuellt.
Jag tycker ett av de tydligaste tecknen för allt det här finns i hur den mycket fina avslutningslåten både låter väldigt annorlunda och kontrasterar sig från resten av skivan, inte leder in lyssnaren med samma "rätt" tempo som i vanliga fall, samt inte avslutar lika långsamt och "mjukt" avrundande som i vanliga fall. Den knyter inte ihop säcken liksom, och de tio låtarna tillsammans vävs inte ihop alls som de brukar, inte ens om man jämför med Vapen & ammunition eller debutalbumet.
Men ack, jag kanske är helt ute och cyklar ...