Vid min 11:e Kentkonsert ville jag prova nånting nytt. Har antingen stått väldigt långt fram (dock aldrig köat, utan 2-3 raden har det blivit) och dragits med i fansens "vi är en enda gungande, hoppande massa". Kul, trångt och mycket armar ivägen - men man är mitt i smeten och här är fansen hängivna musiken och inte ölen, ingen lämnar sin plats under hela konserten. Eller så har jag stått allra längst bak. Här har man en fantastisk utsikt över hela sceneriet och figurerna på scenen blir ett med ljuset och alla de visuella delarna. Nåväl i Trädgårdsföreningens fina park tog jag klivet in från Martins sida halvvägs mellan scenen och mixertältet...katastrof...Ser inte ett dugg...överförfriskade personer som trängs ut och in efter öl... Kent öppnar med den fina "Utan dina andetag" och jag får nog av buffandet och tar mig ut på sidan och plötsligt ser jag grabbarna på scenen också! Under konserten tar jag mig mer och mer bakåt och tillslut där i grässluttningen får jag den fina överblicken och skådespelet är magnifikt. Motljuset, röken, gnistregnet, fyrverkeriet...Och musiken då? Som alltid superbra, basen sköter Martin så det vibrerar i hela kroppen, Jockes stämma som bara blir bättre ju äldre han blir. Markus vid trummorna och det helt underbara körandet i "Romeo återvänder ensam" "Jag vill ha dig, du är min du är bara min". Sami som vanligt cool i sina poser. Max och Andreas syns som silhuetter i bakgrunden. Tillsammans skapar dessa "medelålders gentlemen" en så tight och genomproffsig konsert som vi ska vara stolta över att vi har förmånen att få uppleva. Tack, grabbar för en härlig sommar med överrasknings-album, tack för "Ismael" som är så gudomligt vacker, helt i klass med "Mannen i den vita hatten"! Kort sagt:Tack som fan!