Jag är beredd, låt dom komma nu! Det är inte klokt så bra "Jag är inte rädd för mörkret"-låtarna är, och live slår dom knock out på en! Fram till den här konserten har jag haft DOJD som favoritplatta men Kents senaste alster är mästerliga. Konserten som börjar i pojkrummet/replokalen på Balsta och slutar med ett famntag om hela Göteborgspubliken, där 10.000 pers sjunger att vi ska alla en gång dö, kan det bli maffigare än så här?
När 400 slag dundrar in och vi som står lite på sidan äntligen får se hela gruppen kokar hela Trädgårdsföreningen. Killarna, som nu börjar bli (hmmm) medelålders män verkar ha himla kul på scenen. Martin blir mer och mer lik min kusin och Sami ser ju ut som min brorson. Men ingen av mina släktingar trakterar gitarrerna som dessa proffs. Sami kör sina coola poser och ler mellan riffen. När Jocke sjunger "Petroleum" är det så fantastiskt vackert framfört. Greenpeace kanske önskar den till sin "nationalsång". Jag tolkar den som ett rop på besinning för den plats där våra barn ska ta över. En av mina absoluta Kent-favoriter, numera. Där platsar även "Tänd på" och "Färger på natten". Jocke har en sådan poetisk framställning i dessa låtar så jag blir rent lyrisk. "Färger på natten" är ju med sin trallvänliga allsångs-refräng helt qrazy, när det handlar om nattsvart mental hälsa...Än en gång, mästerliga texter och helt underbar musik. Att få höra "Berg&Dalvana" igen är som att suga på en tomte-klubba, det var ju gött...Så avslutade Kent första gången med 747, som sig bör och kom sen igen med 999 , Utan dina andetag och Det finns inga ord, och man blir lite vemodig för nu är det snart slut...Och det blir ju "Mannen i den vita hatten" som får avsluta de två timmarna ren och skär musiklycka. Extraverserna berör nog alla föräldrar: "Och ditt huvud mot min axel, din lilla panna är så varm, jag har ditt liv i mina händer..."
Tack, för att ni finns!