Den här sången skrevs för nästan exakt ett år sedan och jag spelade in en snabb demo för låten liksom bara ramlade ner i knät på mig precis när jag (bokstavligen) skrivit färdigt Mirage.
Jag gjorde den "över" Mirages trum-arr som jag bara snabbt sänkte 6 bpm för jag hann inte få upp en ny prodskiss eftersom låten bara trängde sig på och jag var livrädd att tappa melodivändningarna i verserna som jag hörde kristallklart i huvudet.
När jag väl spelat in en skiss så kunde jag sedan göra en ny prod runt idén.
Men leadvoxen som bara är en take + 3 stämmor i ref som jag sjöng direkt som jag hörde dem i huvudet är intakt från den allra första demon.
Inledningen på låten avhandlar en natt för länge länge länge sedan där flera i orkestern + Max Brandt & Andreas Bovin var inblandade. Det var en legendarisk, euforisk & sorglig kväll och alla, även de som inte var där känner till vad som hände.
Vi sågs i studion för en startup-middag inför nytt album (i slutet av Juli tror jag) och då spelade jag upp de tjugonånting låtar jag skrivit till Tigerdrottningen.
När den här versen började hajade alla till och liksom log för alla minns den där kvällen och vet vad den symboliserar (för mig).
Det var ett så fint ögonblick för där och då delade vi exakt samma känsla och alla visste det.
Jag hade precis innan tänkt att jag inte skulle spela upp den här låten för att jag tyckte att den var så privat och personlig så att den kändes läskig att dela med någon.
Hade en diffus idé om att kanske låta den bli kvar i byrålådan.
Men Sami sa direkt, i d-mollet innan refrängen att han tyckte det var det bästa jag skrivit.
Jag ångrar inte att jag spelade upp den, men det var fucking scary att stå där som en tönt och blotta känslorna med en text som så oerhört tydligt beskrev en situation som alla i rummet visste betydelsen av, i mitt liv.
När Rudie och Beatrice sen, i LA, klev in och gjorde oyeah-hooken på slutet rann tårarna på alla farbröderna