GP - Kent mötte fansen

[frågg]

Skrev ihop en liten egen text.

Det hela började med att Kents Facebooksida gick ut med något kryptiskt meddelande där de sökte hjälp av fyra fans. Jag tog chansen och fyllde i formuläret och tänkte att jag kunde ställa upp och hjälpa till, det kändes ändå lite kul att man inte visste vad det handlade om. Vad man inte kände till var att det hela rörde sig om att fyra utvalda fans skulle få träffa Kent för en intervju, något som Kent själva valt för att de tröttnat på att bli intervjuade av journalister.

Dagen därpå ringde en Kentrepresentant upp och jag fick den glada nyheten att jag skulle få träffa Kent. Efter mötet publicerades delar av mötet i GP, som fick möjligheten att sitta med och lyssna på fansens intervju utan att ställa några egna frågor.

På plats utanför Trägårn mellan soundcheck och spelning mötte jag upp med de andra fansen och GPs journalist och fotograf som hade blivit lovade att få dokumentera träffen. Väl inne bjöds det på läsk och vi fick sitta ner vid ett bord framför scenen. Strax därefter kommer bandet in och hälsar trevligt. Jocke och Markus dricker någon form av té och verkar vara mycket måna om sin vokala hälsa denna kväll. Som ett ”äldre” Kentfan känns situationen något krystad, och jag förklarar ganska omgående för bandet att ansökan var ”hemlig” och att jag förmodligen inte hade anmält mig till uppgiften om jag visste att det var en fanträff. Hade det varit tydligt exakt vad man anmälde sig till så hade jag tänkt ”det där får 16-åringarna göra”. Kent skrattar lite och konstaterar att det ingick i deras taktik eftersom de ville få en blandad spridning på olika typer av Kentfans. För att lätta upp den spända stämningen ytterligare funderar jag på att fråga Jocke ”Vad betyder Le Mirage?”, men någon annan hinner före med den första frågan.

Den utvalda skaran består av ett die hard-fan som slutat räkna antalet besökta Kentspelningar vid 60 st, en norsk kille som pratar flytande svenska (inte helt otänkbart att det har med Kent att göra), samt en Göteborgsk tjej som medger att hon inte sett så många spelningar som oss andra, men är väldigt spänd och förväntansfull inför träffen. På Kentskalan, skulle jag själv placera mig någonstans mellan norrmannen och tjejen som sett väldigt många spelningar. Med mina 36 besökta konstaterar jag att jag ändå har kommit upp i ett nämnvärt antal konserter, men samtidigt har jag heller aldrig sett speciellt många spelningar per turné. Efter att besökt fem stycken Depeche Mode-konserter fem dagar i rad i mina tonår drog jag slutsatsen att det finns stor risk för att man inte uppskattar konserterna lika mycket och att man mer ser fram emot spelningarna om man lägger sig på en ganska human nivå (men all cred till de som faktiskt orkar åka runt). Med åren har också Kentsamlandet minskat, och från att ha köpt promos och japanska utgåvor blir det nu oftast enbart de vanliga släppen. Till mötet tog jag med mig senaste LPn och 7”-singeln, vilka bandet signerade gladeligen. De signerade också norrmanens Som vatten-singel, men verkade tycka att det känns lite konstigt att signera så gamla skivor.

I intervjun berättar Sami att det även är klart roligast att spela de nya låtarna live. Efter många år med spelningar har de logiskt nog tröttnat på att spela en del låtar. De förklarar att detta är anledningen till att Mannen i den vita hatten strukits från listan, till förmån för 747 som sista låt denna kväll.

Jag var lite nyfiken på hur Kent ser den elektroniska utvecklingen av ljudbilden, och vilka av bandmedlemmarna som stått för denna. Jag blev lite förvånad när svaret blir att praktiskt taget alla fyra arbetar med syntar i hemmet. Jocke skriver också alla låtar på klaviatur nuförtiden och uttrycker sitt stöd för elektroniken genom att klämma av den redan klassiska kommentaren ”Här i Sverige verkar det som att gitarren är något slags heligt instrument och att man måste skriva alla låtar på gitarr, annars är det inte äkta, och det är så jäkla tråkigt när folk har den inställningen.” Jag kan inte annat än hålla med till 100%, även om jag föredrar att låtar skrivs och byggs kring ackord istället för kring beats och rytmer, vilket de fortfarande gör. För mig är alltid slutresultatet och närvaron av starka melodier det viktiga.
Jocke förklarar också att samtliga i bandet är uppväxta med syntmusiken och namedroppar Alphaville och Indochine. Jag skiner upp som en sol och berättar att jag såg Indochine i Frankrike förra året. Eftersom de dock inte verkar ha lyssnat på Indochine de senaste 20-åren passar jag på att tipsa om ett YouTube-klipp, som enligt mig är något av det bästa som gjorts i musikalisk väg.

Vi snackar även lite Jesus and Mary Chain och skrattar åt Markus Mustonens Martin Gore-outfit (levererad rakt ur en soptunna) i den numera preskriberade videon till Jag har en djävul, som var någon form av ett initiativ från ett studieförbund. Bandet tyckte detta var mer pinsamt precis när de slagit igenom än idag. Nu ser man på allt med en nypa salt. Jocke är dock fortfarande stolt för några av de starkare låtarna, som faktiskt håller än idag. Till exempel Ögon, som de plockade upp på förra turnén i en nyare liveversion.

Är lite intresserad av deras filmintresse, men hinner inte fråga mer än om vilken film samplingen i Din enda vän kommer ifrån (Bonjour Tristesse, 1958). Jag berättar att Den andra sidan är en av mina favoriter från nya skivan och frågar om vi får se ett längre slut live eftersom den fadeas ganska tidigt på skivan. Jocke skrattar lite, och fadeningen verkar vara mycket uttänkt, ”- Vi har gjort långa slut som sista spår flera gånger, men denna fadeningen är perfekt.”.

På frågan om vilka turnéer de kommer ihåg bäst genom åren så verkar festandet stå i centrum, och de berättar att The Ark och Melody Club varit de roligaste förbanden. Dock är Jocke mest stolt över Vapen och Ammunition-turnén där han kände klart och tydligt hur de tagit ett steg upp i storlek. Detta tydliggör hur man som band kan se saker från ett annat sätt än som lyssnare. Själv tycker jag kvällens storlek på spelställe (Trägårn) är alldeles perfekt.

YouTubeklippet som jag tipsade om: https://www.youtube.com/watch?v=gI8R5nk54zg

Underbar text.

Själv har jag i princip aldrig skrivit musik på det traditionella viset.

Just nu skriver jag nästan bara mina låtskisser i mobil- och surfplatteappen Caustic 3.

Och där fick man alltså fan för att man inte har facebook... igen... morr

Min tanke också

Jag hade också tyckt att det skull ha känts lite obekvämt att vara med på en sådan utfrågning, men också kul. Låter ju som ni hade trevligt.

Min tanke också. Jag brukar vara ganska tyst i sällskap med människor jag inte känner.

[Confined]

För mig är det den här sammankomsten blev i tidningen jättekonstig.
På plats var det väldigt avslappnat och trevligt!
Det VI ville göra var en Intervju där vi kanske skulle få chansen att få vettiga och insatta och intresserade frågor (vilket vi fick, Tack).
Och att tidningen i fråga skulle få en chans att göra något nytt, vettigt, insatt som också förhoppningsvis skulle bli intressant läsning.
Att det sedan bara blev en liten notis om att vi pratat med er är märkligt...
Vad är poängen för en tidning att vilja göra en intervju om ingen av frågorna och svaren redogörs för efteråt.
Vi gläder oss iaf åt att vi fick en trevlig och intressant pratstund med er som var där.
Och 100% bättre frågor än på en vanlig mediastyrd utfrågning.
Tack!

GP-reporten varnade för att det skulle bli väldigt kort, men att de skulle göra ett större reportage kring detta till #KENTFEST. Så, förhoppningsvis lite mer då. Nu förväntar jag mig en hel Kentbilaga, men vi får se vad journalistikens värld har att erbjuda om två veckor. I övrigt var det lite ironiskt att GP-reportern hade svårt att hålla sig i skinnet för att ställa egna frågor.

J.Berg, du har övertygat mig om att slutet på Den andra sidan är mäktigt och bäst som det är. Igår tänkte jag på att du sa "den faden är perfekt", och jag förstod på plats inte riktigt vad du menade, men när man lyssnar på hög volym hör man att det inte är någon vanlig fade utan att det ligger effekter på den. Uppmanar alla att lyssna på hög volym med slutna lurar för att uppleva den perfekta faden in i andra sidan...

Roligt att bandet tyckte det var OK, även om det blev lite hattigt. Det var svårt att få en "helhet" av intervjun, så det blev många spridda skurar (som dokumenterats ovan i denna tråden). Tack igen för att vi fick möjligheten! Och glöm inte kolla på Indochineklippet ovan

[frågg]

GP-reporten varnade för att det skulle bli väldigt kort, men att de skulle göra ett större reportage kring detta till #KENTFEST. Så, förhoppningsvis lite mer då. Nu förväntar jag mig en hel Kentbilaga, men vi får se vad journalistikens värld har att erbjuda om två veckor. I övrigt var det lite ironiskt att GP-reportern hade svårt att hålla sig i skinnet för att ställa egna frågor.

J.Berg, du har övertygat mig om att slutet på Den andra sidan är mäktigt och bäst som det är. Igår tänkte jag på att du sa "den faden är perfekt", och jag förstod på plats inte riktigt vad du menade, men när man lyssnar på hög volym hör man att det inte är någon vanlig fade utan att det ligger effekter på den. Uppmanar alla att lyssna på hög volym med slutna lurar för att uppleva den perfekta faden in i andra sidan...

Roligt att bandet tyckte det var OK, även om det blev lite hattigt. Det var svårt att få en "helhet" av intervjun, så det blev många spridda skurar (som dokumenterats ovan i denna tråden). Tack igen för att vi fick möjligheten! Och glöm inte kolla på Indochineklippet ovan

Jepp. Det ligger reverb kvar och klingar ut har jag för mig..

[frågg]

Jag tänkte på det där med att kentmedlemmarna har varsin hemstudio med mycket synthar, för jag kopplar ihop det med skivan En plats i solen. Antagligen är den gjord till stora delar hemma hos var för sig. Det förklarar också vad de menade med att de ville gå tillbaks till göra en skiva så som de låter tillsammans i och med Jag är inte rädd för mörkret.

[Confined]

Uppdatering i detta ämne

Jocke namedroppade ju Indochine under intervjun. Nu visar det sig att Indochine känner till Kent! En ny svensk intervju finns redan här: http://zeromagazine.nu/2015/04/09/indochine/

De spelar i Stockholm på måndag och jag intervjua dem. Intervjun ovan innehåller dock ungefär exakt de frågor jag själv hade tänkt ställa, så nu får man tänka om - Jocke kanske har några frågor? (Maila henrik@popklubb.se i så fall)

[Miaalskling86]

Skrev ihop en liten egen text.

Det hela började med att Kents Facebooksida gick ut med något kryptiskt meddelande där de sökte hjälp av fyra fans. Jag tog chansen och fyllde i formuläret och tänkte att jag kunde ställa upp och hjälpa till, det kändes ändå lite kul att man inte visste vad det handlade om. Vad man inte kände till var att det hela rörde sig om att fyra utvalda fans skulle få träffa Kent för en intervju, något som Kent själva valt för att de tröttnat på att bli intervjuade av journalister.

Dagen därpå ringde en Kentrepresentant upp och jag fick den glada nyheten att jag skulle få träffa Kent. Efter mötet publicerades delar av mötet i GP, som fick möjligheten att sitta med och lyssna på fansens intervju utan att ställa några egna frågor.

På plats utanför Trägårn mellan soundcheck och spelning mötte jag upp med de andra fansen och GPs journalist och fotograf som hade blivit lovade att få dokumentera träffen. Väl inne bjöds det på läsk och vi fick sitta ner vid ett bord framför scenen. Strax därefter kommer bandet in och hälsar trevligt. Jocke och Markus dricker någon form av té och verkar vara mycket måna om sin vokala hälsa denna kväll. Som ett ”äldre” Kentfan känns situationen något krystad, och jag förklarar ganska omgående för bandet att ansökan var ”hemlig” och att jag förmodligen inte hade anmält mig till uppgiften om jag visste att det var en fanträff. Hade det varit tydligt exakt vad man anmälde sig till så hade jag tänkt ”det där får 16-åringarna göra”. Kent skrattar lite och konstaterar att det ingick i deras taktik eftersom de ville få en blandad spridning på olika typer av Kentfans. För att lätta upp den spända stämningen ytterligare funderar jag på att fråga Jocke ”Vad betyder Le Mirage?”, men någon annan hinner före med den första frågan.

Den utvalda skaran består av ett die hard-fan som slutat räkna antalet besökta Kentspelningar vid 60 st, en norsk kille som pratar flytande svenska (inte helt otänkbart att det har med Kent att göra), samt en Göteborgsk tjej som medger att hon inte sett så många spelningar som oss andra, men är väldigt spänd och förväntansfull inför träffen. På Kentskalan, skulle jag själv placera mig någonstans mellan norrmannen och tjejen som sett väldigt många spelningar. Med mina 36 besökta konstaterar jag att jag ändå har kommit upp i ett nämnvärt antal konserter, men samtidigt har jag heller aldrig sett speciellt många spelningar per turné. Efter att besökt fem stycken Depeche Mode-konserter fem dagar i rad i mina tonår drog jag slutsatsen att det finns stor risk för att man inte uppskattar konserterna lika mycket och att man mer ser fram emot spelningarna om man lägger sig på en ganska human nivå (men all cred till de som faktiskt orkar åka runt). Med åren har också Kentsamlandet minskat, casinoval och från att ha köpt promos och japanska utgåvor blir det nu oftast enbart de vanliga släppen. Till mötet tog jag med mig senaste LPn och 7”-singeln, vilka bandet signerade gladeligen. De signerade också norrmanens Som vatten-singel, men verkade tycka att det känns lite konstigt att signera så gamla skivor.

I intervjun berättar Sami att det även är klart roligast att spela de nya låtarna live. Efter många år med spelningar har de logiskt nog tröttnat på att spela en del låtar. De förklarar att detta är anledningen till att Mannen i den vita hatten strukits från listan, till förmån för 747 som sista låt denna kväll.

Jag var lite nyfiken på hur Kent ser den elektroniska utvecklingen av ljudbilden, och vilka av bandmedlemmarna som stått för denna. Jag blev lite förvånad när svaret blir att praktiskt taget alla fyra arbetar med syntar i hemmet. Jocke skriver också alla låtar på klaviatur nuförtiden och uttrycker sitt stöd för elektroniken genom att klämma av den redan klassiska kommentaren ”Här i Sverige verkar det som att gitarren är något slags heligt instrument och att man måste skriva alla låtar på gitarr, annars är det inte äkta, och det är så jäkla tråkigt när folk har den inställningen.” Jag kan inte annat än hålla med till 100%, även om jag föredrar att låtar skrivs och byggs kring ackord istället för kring beats och rytmer, vilket de fortfarande gör. För mig är alltid slutresultatet och närvaron av starka melodier det viktiga.
Jocke förklarar också att samtliga i bandet är uppväxta med syntmusiken och namedroppar Alphaville och Indochine. Jag skiner upp som en sol och berättar att jag såg Indochine i Frankrike förra året. Eftersom de dock inte verkar ha lyssnat på Indochine de senaste 20-åren passar jag på att tipsa om ett YouTube-klipp, som enligt mig är något av det bästa som gjorts i musikalisk väg.

Vi snackar även lite Jesus and Mary Chain och skrattar åt Markus Mustonens Martin Gore-outfit (levererad rakt ur en soptunna) i den numera preskriberade videon till Jag har en djävul, som var någon form av ett initiativ från ett studieförbund. Bandet tyckte detta var mer pinsamt precis när de slagit igenom än idag. Nu ser man på allt med en nypa salt. Jocke är dock fortfarande stolt för några av de starkare låtarna, som faktiskt håller än idag. Till exempel Ögon, som de plockade upp på förra turnén i en nyare liveversion.

Är lite intresserad av deras filmintresse, men hinner inte fråga mer än om vilken film samplingen i Din enda vän kommer ifrån (Bonjour Tristesse, 1958). Jag berättar att Den andra sidan är en av mina favoriter från nya skivan och frågar om vi får se ett längre slut live eftersom den fadeas ganska tidigt på skivan. Jocke skrattar lite, och fadeningen verkar vara mycket uttänkt, ”- Vi har gjort långa slut som sista spår flera gånger, men denna fadeningen är perfekt.”.

På frågan om vilka turnéer de kommer ihåg bäst genom åren så verkar festandet stå i centrum, och de berättar att The Ark och Melody Club varit de roligaste förbanden. Dock är Jocke mest stolt över Vapen och Ammunition-turnén där han kände klart och tydligt hur de tagit ett steg upp i storlek. Detta tydliggör hur man som band kan se saker från ett annat sätt än som lyssnare. Själv tycker jag kvällens storlek på spelställe (Trägårn) är alldeles perfekt.

YouTubeklippet som jag tipsade om: https://www.youtube.com/watch?v=gI8R5nk54zg

Bättre sent än aldrig (2 år senare) men tack!!!