Operataket i Oslo är en perfekt arena för alla sorters uppträdanden. Taket har en bra lutning, så i stort sett hela publiken får en riktigt bra upplevelse av det visuella och dessutom bra ljud. Och på den här turnén är det en stor fördel att kunna uppleva hela scenen, hela tiden.

Men jag kan inte skriva om konserten utan att börja med vädret. Efter att i stort sett alla vädertjänster lovat solsken och max 0,2 mm regn under lördagskvällen kom det som en total chock när himlen lagom till introt öppnade sig för ett ”blöta ner varenda en in på skinnet, inte ens regnställ håller dig torr”-regn. Det regnade så hårt och mycket att ljudet förvrängdes på väg in i öronen, ljudvågorna genomkorsades av vattendroppar och under ett par låtar var det nästan som att lyssna på musik under vattnet. Det var bara att ge upp, inse att man skulle bli – redan var – dyngsur och hänge sig åt att njuta av musiken och ljuset.

Jag får erkänna att under dom första låtarna, när det regnade som om man stod i duschen, så var det lite svårt att fullt ut njuta av ljusdesignen, för det var överhuvudtaget svårt att hålla ögonen öppna. När det så småningom blev mer duggregn, lagom till Skisser för sommaren – så lämpligt – så blev vattnet som en rökeffekt, där ljuset kunde speglas och förtydligas på väg ut mot publiken.

Setlistan har diskuterats här på forumet både fram- och baklänges, men helt klart är det en öppning som funkar – där lilla replokalen blir Jocke solo blir hela scenen – och framförallt en ljusdesign som inte bara matchar utan förhöjer upplevelsen. I Oslo fanns också operahuset bakom publikens ryggar som reflekterade ljuset och bjöd på riktigt härliga effekter på fasaden.

Låtarna påverkas också av sin omgivning, framförallt min upplevelse av låtarna. Att stå i spöregn och lyssna på Petroleum i Norge en sommar då stora delar av världens skördar förstörts på grund av hetta men då Oslo fått mer än dubbelt så mycket regn som en genomsnittlig sommar har ett mervärde och doftar ironi.

Jag är glad att vi valde att åka till Oslo istället för att se Kent på någon festivalspelning, att höra Ruta 1 live och att få Det finns inga ord som extranummer var värt alla timmar i bil. Mitt resesällskap kommenterade att det är rätt kaxigt att Kent kör 999 först som extranummer, och det är det väl, men samtidigt är det en himla bra låt att starta extrasetet med och ett schysst tack till publiken som inte vill att dom slutar spela. Och tack vare/på grund av ösregnet kommer jag nog aldrig att glömma Kent i Oslo sommaren 2012.

Några favoritögonblick:

  • Scenarbetarna får komma in med stora gummiskrapor och bokstavligen skyffla vatten av scengolvet ner över scenkanten efter öppningslåtarna.
  • Jocke kommer in fel, Sami tar på sig missen och säger att han spelat fel (och jag har ingen aning om hur det egentligen var, men det var oväntat och mänskligt).
  • Såpbubblorna kommer perfekt i läge, scen vänster med superfin ljuseffekt från scenen. Att jag också råkade blåsa bubblor som träffade en besökare rakt i näsan var inte riktigt meningen… om du läser detta – förlåt!