Expressens Anders Nunstedt: "Kent - Tillbaka till samtiden"

[matte_vinternoll]

Fem getingar från Anders Nunstedt!

http://www.expressen.se/noje/recensi...-till-samtiden

[henrik]

Här är recensionen.

Tillbaka. Men Kent är mer framtid än samtid. Foto: Christian Örnberg

Kent - Tillbaka till samtiden

Sony BMG
POP



Är det inte oundvikligt att man, efter tolv år och sex album, då och då skriver samma låtar? Uppenbarligen inte.
Samtidigt som det inte finns ett spår på ”Tillbaka till samtiden” som kan misstas för att vara något annat än Kent innebär skivan en ny riktning för bandet.
Att låtarna är mer elektroniska är bara en del av förklaringen. Jocke Berg och Martin Sköld har remixat Kents låtskrivande från grunden, utan att för den skull tappa tråden eller skjuta bredvid melodierna.
Kents framgångar i Sverige under det senaste decenniet saknar motstycke i rockhistorien, och det vore inte underligt om det smög sig in självbelåtenhet i bandet. Det har man ju hört förr.

Men Kent låter snarare mer otillfreds än någonsin. Fyra fascinerande pretentiösa grubblare i moll.
”Tillbaka till samtiden” är en glödande hotfull och kallhamrad skiva. Matad med isande syntljud och sorgsna texter där våld, självrannsakan och hämndbegär dominerar.
Effekten är oanad – musiken gör en alldeles varm i kroppen.
”Ingenting” är fortfarande den poppigaste låten de gjort på den här sidan ”Musik nonstop”, och vill man leta fler radiohits behöver man inte gå längre än ”Våga vara rädd” och ”Generation ex”. Lysande pophantverk.
Men det är inledande ”Elefanter” som sätter tonen, en episk syntfiction i flera delar där melodin hela tiden byggs upp innan den slutligen exploderar i en vocoderförstärkt refräng och ett skenande laptop-beat.

I nästa spår, den metalliska ”Berlin” med DNA lånat från Depeche Modes maskinpark, sjunger Jocke Berg ”Vi ger upp till slut, vi abdikerar nu” och låter som en ironisk filosof från Ruhr-området.
Jag skulle kunna fortsätta räkna upp titlar ett tag till – det finns inte ett tveksamt ögonblick på ”Tillbaka till samtiden” – men nån gång måste jag komma till ”Ensammast i Sverige”. Skivans avslutande spår.
En psalmlik city-saga, aktuell och sentimental, där en ödslig slinga glider ovanpå en digitaliserad synttrumma som legat i försluten dvala sedan början av 80-talet. Med en vacker kör och en melodi som byter form flera gånger innan den slutligen tonar ut, efter över åtta fängslande minuter.
Svindlande vackert.
Och mer framtiden än samtiden.

Av Anders Nunstedt