Kent är tänt
++++
HELSINGFORS. Åren går.
Det var länge sen Kent uppträdde med samma nervösa hunger.
Premiären är så bra att den ibland påminner om en konsert vid en parkeringsplats i Luleå 1996...
Jo, det är faktiskt elva år sen nu.Jag och en musikintresserad polare från Gällivare steg på tåget i Kiruna.
Målet var Luleå och vår allra första Kent-konsert.
Vi ställde oss naturligtvis längst fram. Promillehalten stod på rött och kravallstaketet grävde sig in mellan revbenen.
Jag minns att Kent inledde konserten med singelbaksidan ”En helt ny karriär”. Jag minns att de spelade ”Kräm” och ”En timme en minut”. Jag minns en fantastisk urladdning som fick mina öron att pipa i flera dagar efteråt.
Där och då hade Kent allting framför sig: ”Isola”, ”747”, utlandssatsningen, albumet ”Vapen & ammunition”, den vita jättekonserten på Stadion i Stockholm, det svulstiga tältprojektet, stämpeln ”Sveriges största rockband” ...
De hade allt kvar att bevisa och inget att förlora.
Rå energi och oväsen
Och att gruppen lyckas förmedla samma oförstörda intensitet i Helsingfors 2007 är djupt imponerande.
Enda skillnaden från 1996 är budgeten. Kents show ramas in av en stor bildskärm och en rasande snygg och påkostad ljusshow.
Men under premiärens största stunder är det inga mätta miljonärer som står på scen och tar ut segern i förskott.
Det är ett litet ängsligt indieband som försöker slå omkull publiken med hjälp av rå energi och oväsen.
Makalös ”747”
Allt stämmer inte. Kent får verkligen jobba fram sin pondus under konsertens gång.
Men till slut står Jocke Berg där igen, mitt i en makalös version av ”747”. Han pekar på publiken och ropar:
– Ni håller oss vid liv ...
Och precis som vid en parkeringsplats i Luleå för elva år sen verkar vartenda ord vara doppat i blod.
Det här kan bli riktigt, riktigt stort.
Turnépremär: Kulttuuritalo, Helsingfors. Publik: 1 657 (utsålt).
Längd: 1 timme och 50 minuter.
Bäst: ”Ingenting” och ”Mannen i den vita hatten”.
Sämst: ”Nihilisten” känns ganska onödig.
Markus Larsson