Mästerverk eller bottennapp?
Jag anser att den bör ligga på topp tre, och jag vet att det finns många på forumet som inte håller med mig. Mina anledningar är enkla; den är inte jobbigt svensk, ännu mindre jobbigt svensk än resten av diskografin.
Den extremt sövande, moderna postrock-genren har smygit sig in i låten lite grann och sveper en helt fantastisk atmosfär runt lyssnaren. Hade jag varit Gud hade jag beordrat Kent att fortsätta i den stilen eller slagit ihop sig med isländska Sigur Rós.
En alternativ trumrytm och plågade gitarrskrik (hur fan bär man sig åt?) är grädden på moset.
Halva Isola suger förresten. Kul att Glider väger upp det lite grann.
*IMHO*