Min prettorecension av En plats i solen

[sugary]

Kent kommer med en ny skiva och jag kan inte sluta lyssna. Imorgon är det fest, midsommar, västerbottenpajen och tiopacket svenska snapsar står i kylen, klänningen är struken, det nya nagellacket står redo för användning. Jag kan inte sluta lyssna, jag kan inte lägga mig, jag kan inte sova. Tänker att natten kommer att flyta förbi, upplösas, och att jag kommer dåsa som en nyklubbad sälunge lagom tills att sillen plockas fram imorgon. Men nog om mig.

Vad är det som håller mig vaken? Ismael, Passagerare och Glasäpplen heter några av anledningarna. Jag tänker att det hade varit så enkelt för Kent att bli gamla och tråkiga. Dästa och nöjda. Att de hade kunnat stanna upp vid den 73:e guldskivan och med stabila plus på kontot. Blivit ett coverband av sig själva, turnerat med Kräm inför lönnfeta teknologer med nostalgiska minnen från sin tid på Chalmers. Hade förmodligen fått ihop tillräckligt till dagisavgifter, lyle & scott-tröjor och en alltmer tilltagande etylförbrukning. Men tack gode gud, Kent stannade inte upp.

De fortsatte framåt- varje gång. Varje gång ett steg till, något nytt, en ytterligare ingrediens. Jag tänker mig Kent som en läkare. Han läser läkarlinjen, är motiverad och duktig, lär sig att skära sitt första snitt i bedövad hud. Separera hinnor från kött. Bejublad och firad vid examen fortsätter han- AT-tjänstgöringen ger ytterligare verktyg och nya influenser från det verkliga livet. Han är hela tiden mycket omtyckt men förstår att det inte fungerar att nöja sig med det man kan. Snart är det dags för specialistutbildningen, åren går och så sitter han där på sin överläkarposition och kanske borde vara nöjd. Men det finns ju professurer att söka också... Han skär fortfarande de enkla snitten ibland, drar även ut stickor med sterila pincetter. Men nu kompletteras dessa ingrepp med precisionskirurgi genom titthål i hjärnans sköraste delar. Millimeter som avgör hur kärlek hanteras från amygdala. Och efter det omplåstrandet av barnbarnet som slagit sig på sin första cykeltur.

När jag lyssnar på "En plats i solen" är det ett alldeles nytt Kent, samtidigt som mycket är bekant. Vinkningarna till de egna låtarna är många, och ibland så smarta att det tar lång tid innan man hittar originalreferensen. Och det är då det bara smäller till, hur ett gammalt ljud hittar en perfekt plats i något nytt. Tänk dig en ny chokladpralin som har ett innandöme som smakar precis som körsbärssylten din farmor lagade när du var 5 år.

Musiken kanske låter enkel, men jag anar ett oerhört precisionsarbete bakom albumet (oavsett vad bandet själva hävdar). Att Kent genom åren utvecklats, klättrat, blivit musikgeneraler som kan fälla ner en vuxen kvinna i gråt av en försiktig skiftning i tonläge.

Tack.

[namokab]

Äsch, den var inte så pretto.
Rolig och välskriven dock.

För övrigt är pretto ett rätt onödigt uttryck som människor har kommit på av någon janteanledning ...

[Oktjabrj]

De fortsatte framåt- varje gång. Varje gång ett steg till, något nytt, en ytterligare ingrediens. Jag tänker mig Kent som en läkare. Han läser läkarlinjen, är motiverad och duktig, lär sig att skära sitt första snitt i bedövad hud. Separera hinnor från kött. Bejublad och firad vid examen fortsätter han- AT-tjänstgöringen ger ytterligare verktyg och nya influenser från det verkliga livet. Han är hela tiden mycket omtyckt men förstår att det inte fungerar att nöja sig med det man kan. Snart är det dags för specialistutbildningen, åren går och så sitter han där på sin överläkarposition och kanske borde vara nöjd. Men det finns ju professurer att söka också... Han skär fortfarande de enkla snitten ibland, drar även ut stickor med sterila pincetter. Men nu kompletteras dessa ingrepp med precisionskirurgi genom titthål i hjärnans sköraste delar. Millimeter som avgör hur kärlek hanteras från amygdala. Och efter det omplåstrandet av barnbarnet som slagit sig på sin första cykeltur.

Äsch, den var inte så pretto.
Rolig och välskriven dock.

För övrigt är pretto ett rätt onödigt uttryck som människor har kommit på av någon janteanledning ...

Jättepretto ju. Jag lovar, det finns ingen annan här som tänker sig Kent som en läkare.

[namokab]

Jättepretto ju. Jag lovar, det finns ingen annan här som tänker sig Kent som en läkare.

Äsch, du är så elitistisk Oktjabrj.
En annan tänker inte i sådana banor.

[J.Berg]

Kent kommer med en ny skiva och jag kan inte sluta lyssna. Imorgon är det fest, midsommar, västerbottenpajen och tiopacket svenska snapsar står i kylen, klänningen är struken, det nya nagellacket står redo för användning. Jag kan inte sluta lyssna, jag kan inte lägga mig, jag kan inte sova. Tänker att natten kommer att flyta förbi, upplösas, och att jag kommer dåsa som en nyklubbad sälunge lagom tills att sillen plockas fram imorgon. Men nog om mig.

Vad är det som håller mig vaken? Ismael, Passagerare och Glasäpplen heter några av anledningarna. Jag tänker att det hade varit så enkelt för Kent att bli gamla och tråkiga. Dästa och nöjda. Att de hade kunnat stanna upp vid den 73:e guldskivan och med stabila plus på kontot. Blivit ett coverband av sig själva, turnerat med Kräm inför lönnfeta teknologer med nostalgiska minnen från sin tid på Chalmers. Hade förmodligen fått ihop tillräckligt till dagisavgifter, lyle & scott-tröjor och en alltmer tilltagande etylförbrukning. Men tack gode gud, Kent stannade inte upp.

De fortsatte framåt- varje gång. Varje gång ett steg till, något nytt, en ytterligare ingrediens. Jag tänker mig Kent som en läkare. Han läser läkarlinjen, är motiverad och duktig, lär sig att skära sitt första snitt i bedövad hud. Separera hinnor från kött. Bejublad och firad vid examen fortsätter han- AT-tjänstgöringen ger ytterligare verktyg och nya influenser från det verkliga livet. Han är hela tiden mycket omtyckt men förstår att det inte fungerar att nöja sig med det man kan. Snart är det dags för specialistutbildningen, åren går och så sitter han där på sin överläkarposition och kanske borde vara nöjd. Men det finns ju professurer att söka också... Han skär fortfarande de enkla snitten ibland, drar även ut stickor med sterila pincetter. Men nu kompletteras dessa ingrepp med precisionskirurgi genom titthål i hjärnans sköraste delar. Millimeter som avgör hur kärlek hanteras från amygdala. Och efter det omplåstrandet av barnbarnet som slagit sig på sin första cykeltur.

När jag lyssnar på "En plats i solen" är det ett alldeles nytt Kent, samtidigt som mycket är bekant. Vinkningarna till de egna låtarna är många, och ibland så smarta att det tar lång tid innan man hittar originalreferensen. Och det är då det bara smäller till, hur ett gammalt ljud hittar en perfekt plats i något nytt. Tänk dig en ny chokladpralin som har ett innandöme som smakar precis som körsbärssylten din farmor lagade när du var 5 år.

Musiken kanske låter enkel, men jag anar ett oerhört precisionsarbete bakom albumet (oavsett vad bandet själva hävdar). Att Kent genom åren utvecklats, klättrat, blivit musikgeneraler som kan fälla ner en vuxen kvinna i gråt av en försiktig skiftning i tonläge.

Tack.

Jag är alldeles säker på att detta är den allra finaste recension vi någonsin fått.
Mycket välskrivet också.

[Felix_Elite.]

Jag är alldeles säker på att detta är den allra finaste recension vi någonsin fått.
Mycket välskrivet också.

sträck på ryggen nu sugary!

[buster89]

Ja, sträck på ryggen, med all rätt.
Sjukt bra skrivet. Man får en Eureka-känsla när man läser.

[helle]

Kent kommer med en ny skiva och jag kan inte sluta lyssna. Imorgon är det fest, midsommar, västerbottenpajen och tiopacket svenska snapsar står i kylen, klänningen är struken, det nya nagellacket står redo för användning. Jag kan inte sluta lyssna, jag kan inte lägga mig, jag kan inte sova. Tänker att natten kommer att flyta förbi, upplösas, och att jag kommer dåsa som en nyklubbad sälunge lagom tills att sillen plockas fram imorgon. Men nog om mig.

Vad är det som håller mig vaken? Ismael, Passagerare och Glasäpplen heter några av anledningarna. Jag tänker att det hade varit så enkelt för Kent att bli gamla och tråkiga. Dästa och nöjda. Att de hade kunnat stanna upp vid den 73:e guldskivan och med stabila plus på kontot. Blivit ett coverband av sig själva, turnerat med Kräm inför lönnfeta teknologer med nostalgiska minnen från sin tid på Chalmers. Hade förmodligen fått ihop tillräckligt till dagisavgifter, lyle & scott-tröjor och en alltmer tilltagande etylförbrukning. Men tack gode gud, Kent stannade inte upp.

De fortsatte framåt- varje gång. Varje gång ett steg till, något nytt, en ytterligare ingrediens. Jag tänker mig Kent som en läkare. Han läser läkarlinjen, är motiverad och duktig, lär sig att skära sitt första snitt i bedövad hud. Separera hinnor från kött. Bejublad och firad vid examen fortsätter han- AT-tjänstgöringen ger ytterligare verktyg och nya influenser från det verkliga livet. Han är hela tiden mycket omtyckt men förstår att det inte fungerar att nöja sig med det man kan. Snart är det dags för specialistutbildningen, åren går och så sitter han där på sin överläkarposition och kanske borde vara nöjd. Men det finns ju professurer att söka också... Han skär fortfarande de enkla snitten ibland, drar även ut stickor med sterila pincetter. Men nu kompletteras dessa ingrepp med precisionskirurgi genom titthål i hjärnans sköraste delar. Millimeter som avgör hur kärlek hanteras från amygdala. Och efter det omplåstrandet av barnbarnet som slagit sig på sin första cykeltur.

När jag lyssnar på "En plats i solen" är det ett alldeles nytt Kent, samtidigt som mycket är bekant. Vinkningarna till de egna låtarna är många, och ibland så smarta att det tar lång tid innan man hittar originalreferensen. Och det är då det bara smäller till, hur ett gammalt ljud hittar en perfekt plats i något nytt. Tänk dig en ny chokladpralin som har ett innandöme som smakar precis som körsbärssylten din farmor lagade när du var 5 år.

Musiken kanske låter enkel, men jag anar ett oerhört precisionsarbete bakom albumet (oavsett vad bandet själva hävdar). Att Kent genom åren utvecklats, klättrat, blivit musikgeneraler som kan fälla ner en vuxen kvinna i gråt av en försiktig skiftning i tonläge.

Tack.

Mycket bra skrivet! Det är som i inredningsprogrammen, när familjen klommer hem till sitt nyinredda vardagsrum, och de utbrister i ett "precis som jag ville ha det utan att jag visste det, hade aldrig klarat det själv!". Så känner jag både för skivan och nu även för dina ord!

[Jena]

Kent kommer med en ny skiva och jag kan inte sluta lyssna. Imorgon är det fest, midsommar, västerbottenpajen och tiopacket svenska snapsar står i kylen, klänningen är struken, det nya nagellacket står redo för användning. Jag kan inte sluta lyssna, jag kan inte lägga mig, jag kan inte sova. Tänker att natten kommer att flyta förbi, upplösas, och att jag kommer dåsa som en nyklubbad sälunge lagom tills att sillen plockas fram imorgon. Men nog om mig.

Vad är det som håller mig vaken? Ismael, Passagerare och Glasäpplen heter några av anledningarna. Jag tänker att det hade varit så enkelt för Kent att bli gamla och tråkiga. Dästa och nöjda. Att de hade kunnat stanna upp vid den 73:e guldskivan och med stabila plus på kontot. Blivit ett coverband av sig själva, turnerat med Kräm inför lönnfeta teknologer med nostalgiska minnen från sin tid på Chalmers. Hade förmodligen fått ihop tillräckligt till dagisavgifter, lyle & scott-tröjor och en alltmer tilltagande etylförbrukning. Men tack gode gud, Kent stannade inte upp.

De fortsatte framåt- varje gång. Varje gång ett steg till, något nytt, en ytterligare ingrediens. Jag tänker mig Kent som en läkare. Han läser läkarlinjen, är motiverad och duktig, lär sig att skära sitt första snitt i bedövad hud. Separera hinnor från kött. Bejublad och firad vid examen fortsätter han- AT-tjänstgöringen ger ytterligare verktyg och nya influenser från det verkliga livet. Han är hela tiden mycket omtyckt men förstår att det inte fungerar att nöja sig med det man kan. Snart är det dags för specialistutbildningen, åren går och så sitter han där på sin överläkarposition och kanske borde vara nöjd. Men det finns ju professurer att söka också... Han skär fortfarande de enkla snitten ibland, drar även ut stickor med sterila pincetter. Men nu kompletteras dessa ingrepp med precisionskirurgi genom titthål i hjärnans sköraste delar. Millimeter som avgör hur kärlek hanteras från amygdala. Och efter det omplåstrandet av barnbarnet som slagit sig på sin första cykeltur.

När jag lyssnar på "En plats i solen" är det ett alldeles nytt Kent, samtidigt som mycket är bekant. Vinkningarna till de egna låtarna är många, och ibland så smarta att det tar lång tid innan man hittar originalreferensen. Och det är då det bara smäller till, hur ett gammalt ljud hittar en perfekt plats i något nytt. Tänk dig en ny chokladpralin som har ett innandöme som smakar precis som körsbärssylten din farmor lagade när du var 5 år.

Musiken kanske låter enkel, men jag anar ett oerhört precisionsarbete bakom albumet (oavsett vad bandet själva hävdar). Att Kent genom åren utvecklats, klättrat, blivit musikgeneraler som kan fälla ner en vuxen kvinna i gråt av en försiktig skiftning i tonläge.

Tack.

Tack för att du skrev dessa ord....och för att jag hade förmånen att få läsa dem.

[Sundance_kid]

HAHA!
Recensionen skrevs ganska precis två månader innan jocke kom in och visade sin uppskattning av den, men efter det har flera andra också skrivit hur bra den är. Undrar varför de inte gjorde det tidigare för...

[namokab]

En alternativ tolkning är att de inte upptäckte recensionen förrän den blev länkad till under Jockes inlägg.

[Jena]

Ha ha ha....du har ju rätt..så patetiskt och ryggradslöst.


Dessa remarkabelt ihopmonterade ord hade aldrig rönts någon uppskattning om inte någon slags musiker/låtskrivare/sångare först hade gett sitt bifall..


Hur orden hittades av den ena eller den andra har ingen som helst betydelse...de som hävdar att de snubblade över dessa ord under rubriken "Nya inägg" försöker uppenbarligen endast upprätthålla någon form av förlorad värdighet...

[namokab]

Ha ha ha....du har ju rätt..så patetiskt och ryggradslöst.


Dessa remarkabelt ihopmonterade ord hade aldrig rönts någon uppskattning om inte någon slags musiker/låtskrivare/sångare först hade gett sitt bifall..


Hur orden hittades av den ena eller den andra har ingen som helst betydelse...de som hävdar att de snubblade över dessa ord under rubriken "Nya inägg" försöker uppenbarligen endast upprätthålla någon form av förlorad värdighet...

Vem har hävdat att de snubblade över dessa ord under rubriken "Nya inlägg"?
Rolig du är.

[Embrace]

Jättepretto ju. Jag lovar, det finns ingen annan här som tänker sig Kent som en läkare.

JOHO!
En läkare i ett "Sjukhus" "dit folk mest kom för att dö"...
"Du & Jag Levern"

[Oktjabrj]

Vem har hävdat att de snubblade över dessa ord under rubriken "Nya inlägg"?

Jenas ironi var rätt tydlig (och träffande)

JOHO!
En läkare i ett "Sjukhus" "dit folk mest kom för att dö"...
"Du & Jag Levern"

Det var nog den mest pretentiösa ordvitsen jag sett.