Forumiternas poesi

[Insanity Within]

Sjukt skitbra!

Tack så mycket. Jag var rädd att den skulle uppröra.

[Sorrow]

Teksten er bra, den, insanity. Du skal ikke vaere redd.

[Insanity Within]

Teksten er bra, den, insanity. Du skal ikke vaere redd.

Tack snälla!

[megalomania]

Insanity Within, Jättefin text där.

[Insanity Within]

Insanity Within, Jättefin text där.

Tack snälla, vad bra att ni känner så. Då kan jag ge den till den berörda.

[Myrpou]

DEN SLUTGILTIGA STRIDEN
Jag vet nästan allt jag vill säga dig
Men ändå har jag svårt att säga nåt alls
Min röst och mina tankar är nåt du gav till mig
Ändå fastnar allt nu i klumpen i min hals
Och jag förbannar den som uppfann tiden
Den rinner ju ändå bara ut i sanden
Vi två är ensamma i den slutgiltiga striden
Känner du hur jag håller dig i handen

Får du nån tröst av min röst
Eller är det kanske bäst att bara vara stum
Jag känner hur ditt hjärta slår högt i mitt bröst
Där vi sitter och lyssnar på tystnaden här i ditt rum
Och om jag vet hur jag ska forma min känsla så ska jag ge den till dig
Men om jag misslyckas för att rösten sviker
Så får du se in i mina ögon för de ska tala till dig
Du hör om du lyssnar noga hur min kärlek till dig skriker

den där är bland de bästa på hela poesitråden enligt mig, jättefint.

[Insanity Within]

den där är bland de bästa på hela poesitråden enligt mig, jättefint.

Oj, menar du det? Du anar inte vad det betyder för mig. Särskilt med tanke på att det är tillägnat en medmänniska som har det svårt.

[Malin_a]

Sekunden efter blev allt tyst
Man hörde ingenting, inte ett knyst
Sakta föll du mot marken
mot det fuktiga gräset i parken

Du tittade på mig då
En tår syndes i din ögonvrå
Jag höll om dig och grät
Att du ska leva var just nu det enda som var värt

Blåljusen lös mot trädens alla blad
Sånnt här händer bara i denna stad
Där ingen accepterar eller vill se
Alla hatar och begär kvalité

Ingen vågar säga emot
Det är lag under hot
Att vara ärlig, våga stå
Fast en alla skrattar och ser på
Du är stark
Trotts att din tro är förlorad i vilsen mark

DEN SLUTGILTIGA STRIDEN
Jag vet nästan allt jag vill säga dig
Men ändå har jag svårt att säga nåt alls
Min röst och mina tankar är nåt du gav till mig
Ändå fastnar allt nu i klumpen i min hals
Och jag förbannar den som uppfann tiden
Den rinner ju ändå bara ut i sanden
Vi två är ensamma i den slutgiltiga striden
Känner du hur jag håller dig i handen

Får du nån tröst av min röst
Eller är det kanske bäst att bara vara stum
Jag känner hur ditt hjärta slår högt i mitt bröst
Där vi sitter och lyssnar på tystnaden här i ditt rum
Och om jag vet hur jag ska forma min känsla så ska jag ge den till dig
Men om jag misslyckas för att rösten sviker
Så får du se in i mina ögon för de ska tala till dig
Du hör om du lyssnar noga hur min kärlek till dig skriker

Grymt bra av er båda! Jag tycker så mycket om att komma in på forumet och läsa fina texter! Otroligt fina båda två!

[Insanity Within]

” Det man vill ha är alltid långt borta, man måste kämpa som fanken, för att få det. Kämpa för något man ändå inte kan få, fast man så gärna vill ha det.
Men man gör det ändå för att man hoppas.
Man hoppas så in i norden och sen när man till slut är en meter ifrån toppen, raseras allting av att man fick det svaret.
Nej.
Förstörd. Man har kämpat så jädra hårt, hoppas som aldrig annars och allt förstörs av det där nej:et. Jävla nej.
Man hatar det, hatar personen som säger det, hatar allt.
Man blir som en jävla robot, gör om samma sak igen tills man får det jävla nej:et igen. Det man absolut minst i världen vill ha. För man bygger upp nytt hopp. Det är så. Man börjar om igen, tittar, söker efter nya ledtrådar som kan få en att börja hoppas igen. Och man gör det. Går på samma jävla grej om och om igen.
Till slut slutar man bara tro på allt. Varför skulle det funka för? Inget annat gör det ju.
Skit. Jävla skit.
Jag hatar det! Det funkar inte. Men sen kommer den där lilla vänliga själen och säger: Försök igen, gör det. Det är alltid värt ett sista försök.
Och så är man där igen. Och igen.
Varför slutar man inte bara? Det finns inget att tro på när den man älskar ljuger.
Skiten raderas, suddas ut. Av den man älskar.
Jävla skit. ”

Här är texten som publicerades i boken, btw

Men, det här känner jag igen! Det är väldigt bra, vissa meningar är rena rama livs-citat!

[Malin_a]

Men, det här känner jag igen! Det är väldigt bra, vissa meningar är rena rama livs-citat!

Tack
det är rena rama känslor, bara utslängda sådär, så det är lite lite skämmigt. men inte längre när du säger sådär !

[Insanity Within]

Tack
det är rena rama känslor, bara utslängda sådär, så det är lite lite skämmigt. men inte längre när du säger sådär !

Neej då, inte ska du skämmas inte!

[Malin_a]

Neej då, inte ska du skämmas inte!

nej, jag försöker att inte göra det. men när det är ens egna känslor så blir det lite ömt liksom.

[Insanity Within]

nej, jag försöker att inte göra det. men när det är ens egna känslor så blir det lite ömt liksom.

Det är iofs sant.

[popnonstop]

DEN SLUTGILTIGA STRIDEN
Jag vet nästan allt jag vill säga dig
Men ändå har jag svårt att säga nåt alls
Min röst och mina tankar är nåt du gav till mig
Ändå fastnar allt nu i klumpen i min hals
Och jag förbannar den som uppfann tiden
Den rinner ju ändå bara ut i sanden
Vi två är ensamma i den slutgiltiga striden
Känner du hur jag håller dig i handen

Får du nån tröst av min röst
Eller är det kanske bäst att bara vara stum
Jag känner hur ditt hjärta slår högt i mitt bröst
Där vi sitter och lyssnar på tystnaden här i ditt rum
Och om jag vet hur jag ska forma min känsla så ska jag ge den till dig
Men om jag misslyckas för att rösten sviker
Så får du se in i mina ögon för de ska tala till dig
Du hör om du lyssnar noga hur min kärlek till dig skriker

herregud va fin. jag började gråta, på riktigt.

[Hansen]

Grymt bra av er båda! Jag tycker så mycket om att komma in på forumet och läsa fina texter! Otroligt fina båda två!

Bockar och Bugar
Tack som fan!