Jodå jag lyssnar på de fyra sista kent- låtarna.
Nu tycker jag att det är synd att det är de allra sista men jag hoppas att det kommer liknande 'skapelser' .
DN är under all kritik (medvetet skämt) som ger Best of en fyra av fem.
senare :
Eller nu kom jag på att menade recensenten en fyra för de fyra sista låtarna ?
jag tog det som att det var för hela samlingen .. . .
Senast redigerat av snö den 2016-09-18 klockan 11:42.
Fast det är ju Jocke som sjunger det, från hans perspektiv, och som jag tolkar det är det absolut inte riktat till fansen (men de är väl så klart medvetna om att det kan tolkas så också) utan till personen som Jocke sjunger om i resten av texten. Det är den sista sången han skriver om/till den här personen.Ursprungligen postat av Thomas_Norge
Det räcker med att du tar upp det där i en tråd. Diskutera det i DSNFA-tråden, det räcker.
"It is impossible to achieve the aim without suffering"
---John G. Bennett
Holder med. Virket bare som om DSNFA-tråden var mer eller mindre död. Antall deltakere her i forumet er jo ganske lavt jämfört med några år siden. Er nog en del av dom som er på Tobbes sida i Kent-smaken, som är borta nü (eller er for opptatt med famile etc...)
Senast redigerat av Thomas_Norge den 2016-09-18 klockan 13:04.
Håller med. Jag har aldrig någonsin tolkat Den sista sången som att den är skriven/riktad till oss fans. Känns helt enkelt som slutet på en kärlekshistoria, där en person ("jaget") skriver till sin partner (före detta?).
Sen har ju Tobbe rätt i det han skriver, låtarna är öppna för tolkning så som var och en vill, helt enkelt.
För övrigt fortfarande inte fått hem skivan än. Postnord kan dra något riktigt gammalt över sig, förbannade klåpare!
Senast redigerat av Fast Forward den 2016-09-18 klockan 13:47.
Du log genom fräknarna
med tårar i ögonen
Allt fanns i ögonen
Allt finns i ögonen
Stämmer detta? Det har jag inte läst någonting om. Spelar alltså inte Markus och Martin alls på skivan? Det låter knepigt! Vem trummar?
Hänvisar till tråden i DSNFA-avdelningen.
som flugorna på socker betyder ingenting
Fyra fantastiska nya låtar. Underbart.
Ingen "På drift" eller "Ingen kunde röra oss". Det är upplagt för en samlingsskiva med udda spår, resterande b-sidor och outgivet material. Sa man inte att Best of skulle innehålla de sista NYA låtarna? Det kan man tolka som att det fortfarande kan släppas GAMLA låtar.
Jag tvivlar på att så kommer att bli fallet, men vi kan alltid hoppas. Dessa sista "B-sidor" känns lite saknade.
Mycket fokus på de nya låtarna förstås. Valet av gamla låtar kan vi aldrig bli riktigt kloka på. Förutom att de i mångt och mycket är förväntade med tanke på tidigare singlar och dylikt. En sak som jag aldrig riktigt kommer att förstå är varför den stora massan i Sverige tycker att Vapen & Ammunition är Kents bästa album medan de mer hardcore fansen verkar tycka att det är ett av de sämre albumen. Lite typisk denna motsättning mellan allmänhetens och fansens smak, vilket går igen på denna samling. Likväl tycker jag att GH-skivan är en trevlig samling låtar. Men ändå med den ovanliga grejen att de fyra nya spåren är bättre än samlingen i övrigt. Hur ofta händer det liksom?
Inte den här gången heller. ; )
Nyhetens behag kanske får det att kännas så då; däremot tycker jag seriöst att DSNFA är bättre än genomsnittet av de gamla låtarna på Best of.
Yes!
Gillar alla nya låtar. Terapi är fantastisk.
Älskar "Om du visste vad du ville".
(visste inte riktigt vart jag skulle posta detta, så det hamnade här)
Är jag den enda som tycker att kent bara har blivit bättre med åren? Att deras bästa material är det senaste som släpptes.
Visst, jag har bara lyssnat sedan '99, och jag lyssnar inte på något tidigare HH, förutom ett par spår från Isola.
En del av det har att göra med produktionen. Det är lite som när man tittar på en gammal film, specialeffekterna är mer roliga än speciella, eftersom vi har blivit vana vid mycket bättre specialeffekter nuförtiden.
När jag ibland lyssnar på DM, gör jag mest det på grund av affektionsvärden mer än kvaliteten på musiken. Och ska jag vara ärlig - jag lyssnar ändå bara på en handfull låtar och inget tidigare än Black Celebration.
Med detta sagt, så finns det självklart filmer och låtar som behåller en viss kvalitet som överskrider tid, men jag tycker kanske att de är få och långt mellan.
Sen lever jag i nuet och med blickan mot framtiden. Det betyder inte att jag inte erkänner och inser vikten av det förflutna - jag är trots allt historielärare, men jag lever inte där ...i det förflutna. Jag har blivit äldre och fått andra värden och intressen.
Till skillnad från de flesta band jag kan minnas har kent faktiskt lyckats att utveckla, bygga ut och förfina deras sound under årens lopp och det har blivit bättre med varje album.
Detta är naturligtvis bara min åsikt baserad på min musiksmak
Och ni är helt i eran rätt att tycka annorlunda!
- jag undrade bara om jag var den enda...
Jag förstår vad du menar Gigi och håller i viss mån med. Dessutom kan jag tycka att albumen har blivit jämnare. Dock finns det en hel del äldre låtar som har en känsla och ska vi säga svärta som ger en lite annan själ än det mer moderna soundet/produktionen. Jag tänker bl.a. på epoken HH till HoS samt några B-sidor typ M. Att vissa älskar album 1-2 måste bero på att de gillar det grötigare soundet, själv gillar jag viss gröt men kan lika gärna gilla mer slicka produktioner såsom Ruta 1. DM är väl för övrigt bäst i mitten av karriären när de släppt plingplong-just can't get enough och blivit lagom grötiga, typ 1990?
Behörigheter för att posta
Svara med citat