Celebrating the absurdity of architecture, KLAUS was born somewhere in Western Europe at some point in the mid seventies. For some years, he suffered from a syndrome called architecture, from which he has not yet recovered. Showing an early passion for drawing, he was introduced to comic books at a young age by his family and educators, to their later regret. As an illustrator, Klaus has always believed in the importance of having a distinctive style, which explains why he has been systematically copying the styles of the most distinctive comics artists, such as André Franquín. Only his complete lack of success in doing so has prevented him from being effectively sued for plagiarism. Klaus’s works in this blog show a clear improvement in this sense. I mean, this time he will be sued for sure."
Jag älskar dessa minimalistiska målningar, de ingjuta en lugn och ro inom mig som jag söker och behöver, medan de samtidigt lämnar utrymme för mig att läsa/tolka en berättelse in i motivet.
Senast redigerat av Laila Mari-Gigi Andersen den 2016-07-01 klockan 17:28.
varje ritning är ju ett konstverk i sig.
fylld med energi, verkar de nästan att komma till liv.
och då har jag inte ens börjat att titta "in i" motivet. #MindBlowingAwesomeness
av Dizebi "Igor Rezola, aka Dizebi, born in 1974. Spanish street artist, known for his raw realism. He lives and mostly paints in Beasain, a small town in the Basque country. His work connects sensitivity and engagement about our society and its lack of justice and equality."
Normalt bryr jag mig inte om när konst blir alltför corny på ett un-cool sätt, när det finns för mycket patos, för mycket "så här ska du känna".
Men den här artisten smög igenom mina filter, jag tror kanske att det är för att han målar på väggar och inte dukar som hänger i ett galleri. På detta sätt kommer hans budskap att nå fler människor och förhoppningsvis få fler människor att reflektera över inte bara konsten, men också dilemmat som presenteras i några av hans motiv.
Anywho, hans konst berörde mig. #rörmigberörmig
...Och det är ju vad konst handlar om, röra/beröra och att reflektera över sig själv/livet/världen/filosofi...
Senast redigerat av Laila Mari-Gigi Andersen den 2016-07-12 klockan 23:07.
...ja, jag vet inte riktigt. Kanske det är något eller kanske inte. Jag gillar hans målningar, men jag vet inte vad jag ska tycka om hans fotografier. Är de tänkt att vara provocerande? Jag tror inte det, men å andra sidan kan jag inte riktigt se någon djupare mening i dem, kanske ni kan se något jag missar...?!
"His creation is bonding together 3 aspects that make himself a crucial artist to follow:
His painting technics are mastered and used straight to the point: Similar to the Street Art strategy, seducing and catching our eyes in order to deliver a message.
The message: an actual and contemporary questioning, not just a negative criticism of our society: our identities, our social interactions… Today’s life.
Cherry on the cake: some of his paintings can make you fell into a contemplation state, forgetting about time and just staring at them.
Jag var helt blown away av porträtten av Bryan Adams på Fotografiska. Wauw !!
Än en gång jag slås av det fantastiska samarbete en sådan konstform kräver från fotografen och den person som fotograferas. Om det inte finns någon förståelse, ingen connection mellan de två, kommer det inte finns någon "magi" i fotografiet. Och den "magin" är precis vad som gör étt fotografi sticker ut från alla andra... varför vissa är konst och vissa "bara" är bra fotografier.
- can't wait to see Moderna tomorrow!
Senast redigerat av Laila Mari-Gigi Andersen den 2016-07-18 klockan 22:55.
Vad jag tycker är fascinerande vid Alex Israels konst är exakt samma sak som jag själv är att skylla för.
Han utforskar gråzonen mellan verklighet och fiktion. Han bor i LA, en stad som arbetar med, näres av och deals in fiktion, där gränsen mellan verklighet och den fiktiva världen oundvikligen blir suddig. Var drar man gränsen? Om man drar någon alls? Och det är i detta area/field där han skapar sin konst, i det grå område där det inte finns några gränser mellan verklighet och fiktion.
Han skildrar denna fiktiva värld med färger som är representativa för LA, eller åtminstone för den fiktiva "LA-världen": pasteller, solnedgångsfärger, surfer färgerna, beach babes färgerna ...visar världen genom "rose tinted glasses"...
Och samtidigt som jag tycker att Alex Israels konst är fascinerande eftersom han dyker ner i denna gråzon, måste jag också erkänna att jag står med en fot i varje "läger" - i den fiktionella värld och den verkliga världen: Som åskådare av hans konst, som en observatör av dessa suddiga linjer åt ena sidan, och som en som själv skapar fiktion, som en del det område som han utforskar...
Samtidigt med att jag analyserar detta area/field genom Alex Israels arbete, då ser och skapar jag också en värld genom "rose tinted glasses" och ibland snubblar (för-)blindad runt i denna gråzon. #Självinsiktisabitch
hmm, jag är inte säker på att detta var vettigt.Jag är trött och mina tankar är utspridda, fick bara fyra timmars sömn. När ens hjärna är så hypad att man bara måste skriva oavsett klokkan, då får man betala tillbaka nästa dagen...
Men ja, jag gillar hans konst, hans bilder, både på grund av deras färger - kanske pga. det fiktiva löftet om att allt kommer att bli bra? - Och på grund av vad hans konst representerar, den mänskliga naturen han försöker analysera.
... nej, jag ger upp nu. Tror inte det är vettigt längre. Är definitivt för trött för såna tankar nu.
Senast redigerat av Laila Mari-Gigi Andersen den 2016-07-21 klockan 20:38.
Jag var på Arken idag och hade ett par uppenbarelser... Haft ett par eller tre senaste två veckorna - cool! Niki de Saint Phalle - - - Jag har kämpat med den här konstnären. Många kvinnor verkar gilla henne, men inte jag. Det finns något jätte aggressivt vid hennes konst som jag inte gillar. Idag förstod jag äntligen vad det är som hade irriterad mig.
Hon är från en annan generation, hon har issues som är från en annan tid. Jag tror (my opinion!) att hon har en liiite komplicerad relation till män och det blir tydlig i hennes konst. Hon kanske tilltalar kvinnor från min mammas generation mera än generation x. Kvinnor som kämpade för jämställdhet under 60-talet.
Detta är inte min kamp. Jag växte upp med den tron att vi är alla lika och du kan göra vad du vill oavsett kön, tro eller etnicitet. Jag är övertygad om att alla människor är skapade lika - det är mitt kärnvärde. Och det är där Niki de Saint Phalle och jag skiljas åt.
- men kanske andra ser annorlunda på hennes konst, i så fall skulle jag vara interesserad att höra, kanske jag kan lära något nytt.
Edit: om Saint Phalle ... Jag såg en intervju med henne från 60-talet på utställningen. Och hon talade om hur män var avundsjuka på kvinnors förmåga att skapa ett nytt liv. Och denna svartsjuka drev män att skapa materialistiska saker istället: byggnader, pengar, framgång, konst, musik... I'll just let that sink in.
- So every invention, all the art, the music... has been created because men are in fact jealous of the female ability to create. Kom igen nu! *rolls eyes*
En av de andra uppenbarelser jag hade var att jag faktiskt gillar moderna konst ...Jag har sett så mycket konst och alltid trott att jag lutade mer mot Prerafaeliterna, det klassiska - och även om jag gillar det, är det bara på grund av dess "pretty-värde", det ger mig inte något att tänka över, det utmanar mig inte.
Modern konst å andra sidan, till skillnad från Niki de Saint Phalle, behandlar issues som jag kan relatera till. Och jag upptäcker långsamt och börjar plocka ut vad jag bryr mig om.
Alex Israel, definitivt! Eftersom han kastar spotlight på ett område där jag inte bara flyr in i, men också skapar en (för andra)/min egen flykt in i. Och jag tror att jag börjar gilla Damien Hirst också. Även om det fortfarande är tidiga dagar med honom, men han har en "je ne se quois", kanske en dag jag får ta reda på vad det är.
Skriva gärna om era tankar
Senast redigerat av Laila Mari-Gigi Andersen den 2016-07-28 klockan 00:21.
There is nothing like music that can touch you.
That can travel straight to your heart, your soul and evoke feelings you would otherwise only get under very intimate circumstances.
It's all in the pauses.
The way they linger before the next note... this exquisite lingering that has you longing for more, it is as if your soul reaches out begging for the next note, for that sweet release of the next note taking you further, deeper, carrying you away on a wave of emotions so pure, so all-consuming...
Music can make me cry, especially choirs, it is so hauntingly beautiful, so exquisite, I get shivers down my spine and over the scalp of my head.
https://www.youtube.com/watch?v=RfkR6gvW6GM
- just listen to those voices. So beautiful! Imagine having been there... Even in the midst of people chatting you can sense the extraordinary quality of that music, those voices. *sniffles*
https://www.youtube.com/watch?v=G-kJVmEWWV8
or this one... ah, yes! Listen to the pauses... how they juuuuust wait that hundredth of a second before they hit the next note. That is so exquisite.
In music as in dance as in love/life it is the pauses that have you wanting, those lingering pauses where you are left waiting for the next note, the next move, the next touch... those pauses have you begging for more: "Give me more, lead me on, carry me, take me away from here... fill me with emotions so profound that I am humbled in their presence."
#Music #Dance #Love #HighOnMusic
Hur skulle jag gärna vilja gå se en Mozart uppförande.
Förlåt mig för att skriva på engelska. Det är lättare för mig att uttrycka mina känslor.
Senast redigerat av Laila Mari-Gigi Andersen den 2016-07-28 klockan 10:20.
I det ögonblick hennes panna rör hans kind börjar magin...
Jag vet ingenting om tango, men jag vet lite om 'passion', om längtan, om den utsökta smärtan som kan hittas i kvardröjande.
Pauserna, jag har talat om dem förut och här är de igen; den hundradels sekund innan nästa move... den lilla pausen är där all passionen i dansen hålls fast och man vet att dessa känslor kommer rullande som en våg av lust/nöje över dig om en liten sekund, men i det lite hundradels sekundet strax innan vågen kommer, i den lilla ögonblick känner du den mest intensiva njutningen av förväntan ...och ibland är det lika bra som vad som kommer efter.
Och den lilla stunden av söt förväntan, den utsökta nästan smärta av kvardröjande innan passionen släppas loss, hittar man i konsten, i musiken och i livet.
Det är det som får konstnären att skapa konst, oavsett om det är skulpturalt, bildligt, musikaliskt och det är det som gör livet intressant. Som f.ex. kvardröjande strax före en kyss, när läpparna nästan, men inte riktigt har kontakt ännu, men man kan känna värmen, andningen och smaka längtan, lusten...
Det är dessa små stunder som skapar magin, skapar en önskan om att vilja ha mer, för att ge mer och njuta mer i alla aspekter av livet. #Joire de vivre#Livsnydelse - det måste man ha, det är kryddan i livet självt.
Svara med citat
