Forumiternas poesi

[knyffel]

Dina ord är så sköra
att jag låter dem vila
i ett namnlöst dokument
och om de vill flyga
ut över ängarna
ska du veta
att vissa somrar
är värda att vänta på
och att du inte behöver
låta mig röra dina vingar
förrän du är redo.

Tack för det där
Tack för det där fina oförståeliga ruset längs armarna
Fint
Lite kär blir jag allt
Varje gång du skriver

[Disposition]

läppar vars smak jag ej än känt
infiltrerade sömnen
gjorde det säkert att utelämnad
drömma
det som gav färg till vintermorgonen
och anledning till minnet
att inte låta sig distraheras

[Malin_a]

snyggt Disposition!
jag gillade den där texten, lätt skriven men ändå lite svår att tolka.

[Disposition]

snyggt Disposition!
jag gillade den där texten, lätt skriven men ändå lite svår att tolka.

Jag tackar å det grövsta!

[utomjording]

Tack för det där
Tack för det där fina oförståeliga ruset längs armarna
Fint
Lite kär blir jag allt
Varje gång du skriver

Tack ska du ha, knyffel.

[Oskar]

Tvåtusennånting

Vad händer när allting är för sent?

Plötsligt vänds ett sista blad
och ingenting är längre nytt
eller ens som det alltid har varit
Bara minnen lever vidare
som askan från en bok som bränts
och en eld som just har slocknat

Du går där ensam under himlen
och på ett hotell i Tokyo sitter nån i baren
natt efter natt av sömnlöshet
för en dag som aldrig kom
aldrig visade sig i fönstret
och gled undan som händerna runt sand

I en spegel fastnar blicken på den tid som flytt
och du minns varför allting redan hänt
Igår var liv och förtjusning
men sen dess har eldar och stjärnor slocknat
och en ny dag
utan ljud men full av ekon
väcker dig till liv med solsken

Och plötsligt är allt för sent

Du står där ensam under taken
och i en park i New York
har någon letat efter livet
men bara funnit tomma papperskorgar
efter nätter av iskalla minnen
utan sorg men fulla av skavande kanter
som en bok som aldrig lästs

Medan klockorna slår för en sista strid
ligger verserna utspridda på golvet
Hur du fastnar i ambivalens över en förlorad tid
när allting slutat hända
när allting är för sent
Du fick aldrig chansen att glömma
trots att minnen är som sand
och dina fingrar släpper taget
om ett allra sista blad

På ett torg i Paris går solen ned
över nån som aldrig vågat drömma
och du går där ensam under träden
medan ljuset slocknar kring en tid som rinner ut
Du var alltid full av glädje
tills din rastlöshet fick grepp om livet
slängde dig mot väggen
över stupet
in i mörkret som en natt av sömnlöshet

Plötsligt har allting redan hänt

Och när sista scenen spelas
står du ensam vid en sjö under himlen
Som du vet att minnena passerat
medan du letat efter lyckliga slut
Du ser dig omkring i dunklet
tar ett sista andetag
och plötsligt har allting redan glömts
som en bok som lästes
alldeles för snabbt
på ett språk som ingen talar

Till slut finns inget kvar

Du var en tid av liv och av förtjusning
och i en lägenhet i Stockholm letar jag efter
gnistan
som ska tända den
eld
som aldrig slocknar

[utomjording]

Oskar, jag gillar ditt grepp att ta med läsaren till ett hotell i Tokyo, en park i New York, ett torg i Paris...

[Oskar]

Oskar, jag gillar ditt grepp att ta med läsaren till ett hotell i Tokyo, en park i New York, ett torg i Paris...

Tack, jag blev lite inspirerad av Lost in Translation...

[vetur]

Shit, alla är så otroligt duktiga här. Särskilt du oskar, du har ett väldigt målande men ändå väl invävt sätt att skriva på som jag gillar. Och utomjording, din dikt gav mig väldigt varma känslor också. Jag skriver så sällan dikter, men det råkade bli så att jag gjorde det ändå nu sent igår natt.

Din vän i mörkret

I nattmörkret
kan jag skymta
hur du följer
vindens minsta virvlar
så skört och okontrollerat
likt en dans

Kanske älskar du mörkret
Kanske är du bara
lyckligt ovetande
om den värme
du skänker mig
för varje dag som går

Men du lever ditt liv
som du gör
som du alltid har gjort

Du vet inte om
de dagliga sår
din värme bränner
i min hud
Det är sådant som
en nattfjäril som du
aldrig kan förstå

Men om det så kräver
att jag måste
blunda för smärtan
så finns det ingenting
jag önskar mer
än att för evigt få bli
din vän i mörkret

[Oskar]

Shit, alla är så otroligt duktiga här. Särskilt du oskar, du har ett väldigt målande men ändå väl invävt sätt att skriva på som jag gillar.

Tack så mycket

[Insanity Within]

ETT ENDA ÖGONBLICK
Dessa ensamma väggar viskar hela natten med lågmäld röst
Jag försöker somna in så jag slipper höra dess klena tröst
För evigt ska du vara vår, du kommer inte ut härifrån
Sömnlöshet och panik blandas och sprider sig som gift i ådrorna i mina sår

Två år och några veckor i ett enda ögonblick
Här sitter jag i natt och saknar den frihet jag aldrick fick
Telefonen är död och vänners stöd har gått och lagt sig för länge sen
Och den där känslan kommer krypande som jag så väl känner igen

Solen sticker i mina ögon när natten till slut är förbi
Men värmen tränger inte igenom glaset och så kommer det förbli
Utanför i er värld går tiden så fort det bara går
Här inne ligger jag i evigt mörker och räknar ner mina år

Två år och några veckor i ett enda ögonblick
Här sitter jag i natt och saknar den frihet jag aldrick fick
Telefonen är död och vänners stöd har gått och lagt sig för länge sen
Och den där känslan kommer krypande som jag så väl känner igen

[iisola_jocke]

Tobak

I mörkret viskar vattnet:
kom till mej, kom till mej
över ängen ser jag en plasthäst ifrån en karusell
den har sprungit sig fri från ekorrhjulet
den tidigare kallat liv
telefonen låter, men i den absoluta tystnaden
skulle det lätta bruset lika gärna kunna vara en atombomb

regnet hånar ner över blödande ögon
säger att den lovar mej en kyss inatt
jag är rädd, går i sick-sack medans golvet sjunker
det sjunker för folk inte längre tror på mej
det sjunker för att molnen är döda
och hoppet har tagit en långsemester på Hawaii

du spottar mej hånfullt i ansiktet
tar ner din hand i den djupa fickan och tar upp en cigarett
ibland önskar jag att man en gång försökt
att röka tobak

[sundance_danne]

I killed a perch (and i ate it)

This is a song about my greatest search
how I'm burned the bridges I made out of birch
and a batten fell and killed a perch

You said you wanted to hear the truth
But a lie fell out of my mouth

You said I just wanted to get laid
A fact I have to live with everyday

You said I was a cat in the rain
You just meant to ease my pain

And you said you wanted me to leave
But I'm still here everyday

You're not even cute my friend
But I like you anyway

I just want to be my self again
I has to be with you as my friend

I'm intending to conquer you with a lurch
but I don't think I can avoid to make a smirch
so I'm praying to a god that never goes to church

[747-24/7]

Jag har blottat mitt hjärta gång på gång
Och lyssnat sönder varje patetisk kärlekssång
Allt jag är och var har jag redan gett
Allt som aldrig kommer att ske har redan skett
Insikten tränger in i mitt medvetande
Jag börjar tröttna på detta ständiga letande
Det sista jag säger innan jag går
Är “jag kommer alltid älska den värld vi aldrig kallade vår”

[utomjording]

Och utomjording, din dikt gav mig väldigt varma känslor också. Jag skriver så sällan dikter, men det råkade bli så att jag gjorde det ändå nu sent igår natt.

Jag gillar din dikt också, den var drömsk och dubbeltydig och fin!