Forumiternas poesi

[Lovely Little Queen]

Jag gillar verkligen ditt språk Oskar, mycket tilltalande.

[Oskar]

Jag gillar verkligen ditt språk Oskar, mycket tilltalande.

Tack så mycket, kul att höra.

[vetur]

Sofiero
Du skulle varit med mig när
doften
av nyslaget gräs låg som
dimma
över natten
men när vi ses igen har det redan blivit höst
här
och det lät just som
saknad
när du grät

Du får förlåta mig cynismen
men jag känner ibland att världen
är
en pjäs utan lyckliga slut
och med oss på första raden

Hur ironiskt att du lärde dig
svek och falskhet
just nedanför en scen
och när bandet går på tvättas vänskapen bort
av sånger om en äkta kärlek

Du vet väl hur gräset doftar om våren
och kanske kan det härda din hud
att lära dig om ytlighet
i en värld för skrämda egoister

Från Stureplan till Danmark
alla spelar i samma pjäs
och vi skriver vårt eget slut
utan besvikelser
långt bort ifrån dem

Jättefint skrivet, Oskar.

[vetur]

Hoppet


En gång var du allt för mig
Det enda som höll mig vid liv

Jag har alltid varit lite av en fallare
En som trillat varje gång jag har rest mig
Du har alltid väntat vid marken
Som en superhjälte med öppen famn
Aldrig var jag rädd

Du visade mig vägar ingen hade gått på
Vägar som ledde till platser ingen hade sett
Du fick mig att försöka sådant
Jag inte trodde var möjligt
Aldrig var jag rädd

Men det du gjorde emot mig
Var oförlåtligt

När jag vände mig om vid avsatsen
Var det din blick som mötte mig
Jag förstod att knuffen skulle komma
Vilken sekund som helst
Jag blev rädd

Du fick mig att tro att vägarna var verkliga
Att drömplatserna fanns där på andra sidan
Du, min vän, som gick där vid min sida
Jag visste inte längre vem du var
Jag blev rädd

Dödsstöten som följde
Var det sista jag såg av dig
Älskling, jag sörjer dig inte

---

Att vara din

Verklig hud

Klädd i drömmar

Du dansar bort

Skymd av natten

Skoningslöst

I ett järngrepp

Du finner mig

Evigt fångad

Svarta år

Ljusa dagar

Du håller mig

Vid liv

---

Om du vill

Kanske är jag inget du önskar.
Kanske förpestar jag din åsyn.
Nej då, låt mig inte störa.
Jag kan gå min väg om du vill.
Om du vill

Vem är jag att tro
att det kunde bli vi två?
Hur kunde jag ens komma på tanken
att bli din?

Hej, vem är du, vill du komma in?
Nej, du stör inte det minsta.
Jag tycker inte du är avskyvärd, varför tror du det?
Jaha, du kan väl gå om du vill.
Om du vill

[Oskar]

Jättefint skrivet, Oskar.

Tack och bock!

[kentidiiot]

Att vara din

Verklig hud

Klädd i drömmar


Du dansar bort


Skymd av natten

Skoningslöst


I ett järngrepp


Du finner mig


Evigt fångad

Svarta år

Ljusa dagar


Du håller mig


Vid liv

Den var jättefin tycker jag : )

[vetur]

Den var jättefin tycker jag : )

Åh, tack Helena.

[Gustaf-747]

Jag gillar verkligen ditt språk Oskar, mycket tilltalande.

Tycker jag med, svenska tror jag det heter....

Fast seriöst Oskar tycker jag att den var väldigt fin, det känns lite fånigt att säga så... Jag vet inte riktigt, men det känns så fånigt när någon har suttit och skapat och så säger man "fint" och så går man vidare, tycker inte det riktigt visar vad man tycker, men jag gillade det i alla fall.

[Oskar]

Tycker jag med, svenska tror jag det heter....

Fast seriöst Oskar tycker jag att den var väldigt fin, det känns lite fånigt att säga så... Jag vet inte riktigt, men det känns så fånigt när någon har suttit och skapat och så säger man "fint" och så går man vidare, tycker inte det riktigt visar vad man tycker, men jag gillade det i alla fall.

Förstår vad du menar, men ibland är det ju svårt att uttrycka vad man menar. Fint räcker gott, tack så mycket

[Melack]

Allt som allt

Livet har skrämt mig till tårar
Tårar som aldrig torkar, inte ens i sand
Livet har sprängt mig i bitar
Jag blir endast hel igen i din högra hand

Rädslan har gjort mig till ett barn
Ett barn som gråter för allt och ingenting
Hittar inte resterna av mig själv
Allt som gjorde dig till endast min

Allt som raserats
Som bara du kan bygga upp
Allt som försvunnit
Som bara du kan hitta
Allt som fanns
Som inte längre finns

Livet har skrämt oss till tystnad
Tystnad som aldrig blir ett rop på hjälp
Livet har sprängt oss i bitar
Du blir aldrig hel hos mig så fly mitt fält

Rädslan har blivit till en evig oro
En oro som växer för allt och ingenting
Hittar du resterna av dig själv
Allt som gjorde mig till endast din

Allt som inte finns
Som bara du kan komma på
Allt som försvunnit
Som bara vi kan sakna
Allt som fanns
Som inte längre finns


------------------

Egentligen väldigt pretentiöst, uppenbart och rätt så överdramatiskt. Men jag kan inte skriva på annat sätt och jag älskar så mycket att skriva att jag inte kan sluta.

[Bravorion]

Ledsen att jag inte kommenterat andra på ett tag och nu bara slänger upp en dikt. Ska kommentera er, men just nu känns det bara fult att göra det "bara för att." om ni förstår?

Ge dig fri

och du ler så där ofattbart
som ett oskyldigt busigt barn
en födelsedag på en sen länge glömd plats
ett igår jag plötsligt mindes
men så inser du vidden av vad jag sagt
och då undrar jag om jag kommer få se dig le
någonsin igen

och nu är allt så glasklart
att vi krossas om det sker igen
en känsla från en sen länge undanträngd plats
en händelse du plötsligt mindes
den sliter oss i tu sliter oss i två
och du undrar om du kan få känna dig älskad
någonsin igen

[Bravorion]

Håller med dig om att det känns som att jag skulle tycka att de andra jag inte kommenterar är sämre om jag bara kommenterar en eller två, dumt förstås för ibland vet jag ju inte vad jag ska säga även om jag tycker mycket om vad jag läser här.
Vad du skrev här tycker jag om.

Bra att man inte är ensam om tankarna. Jag gillar det mesta jag läser här också. Kommenterar gör jag när jag har tid och fokus.

Tack.

[Bravorion]

Sofiero
Du skulle varit med mig när
doften
av nyslaget gräs låg som
dimma
över natten
men när vi ses igen har det redan blivit höst
här
och det lät just som
saknad
när du grät

Du får förlåta mig cynismen
men jag känner ibland att världen
är
en pjäs utan lyckliga slut
och med oss på första raden

Hur ironiskt att du lärde dig
svek och falskhet
just nedanför en scen
och när bandet går på tvättas vänskapen bort
av sånger om en äkta kärlek

Du vet väl hur gräset doftar om våren
och kanske kan det härda din hud
att lära dig om ytlighet
i en värld för skrämda egoister

Från Stureplan till Danmark
alla spelar i samma pjäs
och vi skriver vårt eget slut
utan besvikelser
långt bort ifrån dem

När du talar/skriver om att världen är en pjäs och att ni sitter på första raden, menar du att ni är mest utsatta för det, i centrum, eller att ni ser all olycklighet first hand? Oavsett så har du skrivit en laddad text känner jag. Har läst igenom den fyra fem gånger nu, den blir liksom bara bättre och bättre. Good job.

[Oskar]

När du talar/skriver om att världen är en pjäs och att ni sitter på första raden, menar du att ni är mest utsatta för det, i centrum, eller att ni ser all olycklighet first hand? Oavsett så har du skrivit en laddad text känner jag. Har läst igenom den fyra fem gånger nu, den blir liksom bara bättre och bättre. Good job.

Tack så mycket, det värmer.

Jag menade ungefär att det känns som om man/vi ser oss omkring och inte förstår hur människorna tänker och fungerar, som om allting vore en pjäs man inte ska begripa för att den är så absurd. Samtidigt är man mitt i den, man kan inte komma undan, inte undvika det man ser. Så tror jag jag tänkte.

Jag vet förresten att jag är usel på att kommentera, det betyder inte heller att jag inte gillar det jag läser. Jag ska skärpa mig, tills dess vill jag säga att jag gillade känslan och stämningen i andra stycket i din dikt.

[Bravorion]

Tack så mycket, det värmer.

Jag menade ungefär att det känns som om man/vi ser oss omkring och inte förstår hur människorna tänker och fungerar, som om allting vore en pjäs man inte ska begripa för att den är så absurd. Samtidigt är man mitt i den, man kan inte komma undan, inte undvika det man ser. Så tror jag jag tänkte.

Jag vet förresten att jag är usel på att kommentera, det betyder inte heller att jag inte gillar det jag läser. Jag ska skärpa mig, tills dess vill jag säga att jag gillade känslan och stämningen i andra stycket i din dikt.

Ingen fara, man ska inte tvinga fram kommentarer. Känns ju bara orättvist mot dikten och skaparen liksom. Tack för att du vågade dig på att kommentera lite. Jag är rent ut sagt värdelös på att kommentera själv nuförtiden, man har liksom inte tid/ork. Men gillar ändå det man läser.