Dagens insikt

[-hulda-]

Det är väl rätt dumt om man bor med andra också?

men då kan man ju ropa på hjälp! Katterna är väldigt dåliga på att hämta handdukar

[julibarn]

försök inte ställa väckarklockan på 09:00 när du är förbannat trött klockan halv fyra på natten, du kan försova dig till kl 14:00 istället eftersom klockan aldrig ringde...

[kentidiiot]

men då kan man ju ropa på hjälp! Katterna är väldigt dåliga på att hämta handdukar

Du tänker så, när jag duschar hos mina föräldrar brukar jag låsa, så ja :P

[Sorrow]

Ikke gni deg i øynene (eller for den saks skyld pill deg i nesa eller putt fingrene i munnen eller andre kroppsåpninger) når du har hakket opp fersk chili..

[kentad]

allting sitter i huvudet. hur du mår. hur du beter dig.
det är där man ska leta efter fel.
man kan bara hjälpa sig själv.

[lollita]

Det går inte att leva på kaffe.

[Automatvapen]

Morrhår i ögat gör förbannat ont!

[tustre]

Ikke gni deg i øynene (eller for den saks skyld pill deg i nesa eller putt fingrene i munnen eller andre kroppsåpninger) når du har hakket opp fersk chili..

Kunde du inte sagt det lite tidigare?

[lo-vea]

Har man hockeygymmare och a-lags spelare i klass och åker skidskor på gympan så känner man sig inte bara sämst på att åka skridskor, man är stämt också.

[Insanity Within]

Halva mitt liv har jag känt till min bisexualitet.
Hälften av den halva tiden har jag varit öppen utåt med den.
Hela mitt liv har jag känt till mitt medfödda handikapp.
Hela mitt liv har jag varit öppen med det.

Grejen med bisexualitet/homosexualitet är att om man är något av detta, så anser en skrämmande hög siffra av jordens befolkning att man inte har något värde.
Att man inte ska få leva.
Det är inte en lika hög siffra på dem som anser att handikappade inte ska få leva, men siffran på dem som känner så är faktiskt rätt skrämmande hög den också.

Idag, eller ikväll rättare sagt, så fick jag mig en tankeställare.
Jag insåg en sak, dagens insikt.
Jag har under många år försökt debattera med människor med högerextrema åsikter om "såna som mig". Det har gått sådär, de flesta av dem mer etablerade partierna som NSF och Blood & Honour har i stort sett bara skakat på axlarna och sagt att det får väl vara okej, bara inte en människa som jag väljer att skaffa barn så det blir fler av samma sort.
Dessa uttalanden har jag utåt sett, mot dem som sagt så, bara skrattat åt.
Men sedan i tysthet känt en paranoid rädsla för vad som skulle kunna hända om ett parti av dessa åsikter fick större makt i landet.
Sen idag, eller rättare sagt, nu ikväll, så slog det mig...

Jag tittade på det fjärde och sista avsnittet av Jonas Gardells serie "De halvt dolda" på tv.
Där fanns en homosexuell pojke som "ertappades" med att vara homosexuell av ett gäng unga arga killar. Ett gäng nynazister.

Dessa pojkar, där den yngsta var argast, tillhörde inga partier, de hade ingen makt som dessa partier jag tidigare nämnt har.
Det de hade var ett inneboende och raskt växande raseri.
Den yngsta arga pojken skaffade inspiration för sin ilska hemma där hans
mamma kämpade med en ganska vanlig sjukdom idag, alkoholism.
Medan pojken var en fin storebror åt sina två småbröder där hemma,
där han såg till att de åt och kom i säng och sådana saker, så var
han ett par timmar senare, ute på stan, ett stormoväder, ett åskmoln gjort på rent hat mot livet självt. Och det enda sätt han visste att ventilera detta hat på, denna orättvisa världs svek gentemot honom,
var att vara något som samhället fruktar, en nynazist.

Tyvärr så korsades dessa arga killars väg med den homosexuella pojkens väg,
och eftersom dem var fler och argare och dessutom hade ett brännbollsträ, så vann dem kampen. De slog ihjäl pojken.

Då förstod jag!
Det är inte partierna med deras politiska förehavanden jag och mina
medmänniskor måste frukta, i alla fall inte just nu.
Dessa partier har "viktigare" saker för sig än att gå på enskilda individer.
De vi måste frukta är de arga småpojkarna som blivit svikna och lever med hatet och insikten att de måste visa världen lite av det hatet dem själva får leva med.
Dessa pojkar ser vi på stan i stort sett varje dag.

Tack för mig, och för att ni läste.
Chriztian

[hobbelvot]

Halva mitt liv har jag känt till min bisexualitet.
Hälften av den halva tiden har jag varit öppen utåt med den.
Hela mitt liv har jag känt till mitt medfödda handikapp.
Hela mitt liv har jag varit öppen med det.

Grejen med bisexualitet/homosexualitet är att om man är något av detta, så anser en skrämmande hög siffra av jordens befolkning att man inte har något värde.
Att man inte ska få leva.
Det är inte en lika hög siffra på dem som anser att handikappade inte ska få leva, men siffran på dem som känner så är faktiskt rätt skrämmande hög den också.

Idag, eller ikväll rättare sagt, så fick jag mig en tankeställare.
Jag insåg en sak, dagens insikt.
Jag har under många år försökt debattera med människor med högerextrema åsikter om "såna som mig". Det har gått sådär, de flesta av dem mer etablerade partierna som NSF och Blood & Honour har i stort sett bara skakat på axlarna och sagt att det får väl vara okej, bara inte en människa som jag väljer att skaffa barn så det blir fler av samma sort.
Dessa uttalanden har jag utåt sett, mot dem som sagt så, bara skrattat åt.
Men sedan i tysthet känt en paranoid rädsla för vad som skulle kunna hända om ett parti av dessa åsikter fick större makt i landet.
Sen idag, eller rättare sagt, nu ikväll, så slog det mig...

Jag tittade på det fjärde och sista avsnittet av Jonas Gardells serie "De halvt dolda" på tv.
Där fanns en homosexuell pojke som "ertappades" med att vara homosexuell av ett gäng unga arga killar. Ett gäng nynazister.

Dessa pojkar, där den yngsta var argast, tillhörde inga partier, de hade ingen makt som dessa partier jag tidigare nämnt har.
Det de hade var ett inneboende och raskt växande raseri.
Den yngsta arga pojken skaffade inspiration för sin ilska hemma där hans
mamma kämpade med en ganska vanlig sjukdom idag, alkoholism.
Medan pojken var en fin storebror åt sina två småbröder där hemma,
där han såg till att de åt och kom i säng och sådana saker, så var
han ett par timmar senare, ute på stan, ett stormoväder, ett åskmoln gjort på rent hat mot livet självt. Och det enda sätt han visste att ventilera detta hat på, denna orättvisa världs svek gentemot honom,
var att vara något som samhället fruktar, en nynazist.

Tyvärr så korsades dessa arga killars väg med den homosexuella pojkens väg,
och eftersom dem var fler och argare och dessutom hade ett brännbollsträ, så vann dem kampen. De slog ihjäl pojken.

Då förstod jag!
Det är inte partierna med deras politiska förehavanden jag och mina
medmänniskor måste frukta, i alla fall inte just nu.
Dessa partier har "viktigare" saker för sig än att gå på enskilda individer.
De vi måste frukta är de arga småpojkarna som blivit svikna och lever med hatet och insikten att de måste visa världen lite av det hatet dem själva får leva med.
Dessa pojkar ser vi på stan i stort sett varje dag.

Tack för mig, och för att ni läste.
Chriztian

Det är nog kanske samma sak med småbarn som tror att det är en stor och läskig kille klädd i svart som kommer att skada dem men inte farbrodern som bor granne med dem eller någon annan de känner. De kan dyka upp var som helst, när som helst och i vilken gestalt som helst.

[Insanity Within]

Det är nog kanske samma sak med småbarn som tror att det är en stor och läskig kille klädd i svart som kommer att skada dem men inte farbrodern som bor granne med dem eller någon annan de känner. De kan dyka upp var som helst, när som helst och i vilken gestalt som helst.

Sant. Synd bara att det behövde vara den lilla pojken som hade ihjäl den andra lilla pojken bara för att han inte lyckades ha ihjäl sitt raseri.

[kentad]

människor gillar mer när man skriver om att man är stark och klarar allt än om att man är liten och svag

[Bravorion]

Det går inte att leva på kaffe.

Jo! Det måste gå! Måste måste måste! Hur ska man annars klara av livet, skolan eller morgnarna? Kaffe är en religion! Ge inte upp Lollita!

[Staffan747]

Läggdags är sjukt söt på sin avatar. (om det är hon)