Nu är ju inte det här precis dagens insikt kanske, utan lite mer de senaste veckornas insikt.
Jag har verkligen förstått hur otroligt mycket livet kan svänga och vrida och vända på sig, hur mycket mitt senaste förhållande påverkat mig på så många olika sätt. För tre månader sedan var jag mitt i en känslomässig kollaps. Jag var spänd, orolig och hade kramp i hjärtat flera gånger varje dag.
Jag kunde inte träffa mina vänner, min familj eller ens prata med folk utan att riskera ett världskrig hemma efteråt, och jag valde att inte göra det. Det mesta jag gjorde fick jag senare ha dåligt samvete för, och ångra. Jag kunde inte klä mig som jag ville, inte sminka mig som jag ville, ibland inte ens äta den mat jag kände för. Allting fick jag lida för efteråt, och till slut orkade jag inte det längre. Jag började acceptera att bli ignorerad flera dagar i streck, att få raseriutbrott riktade mot mig trots att jag inte förstod vad jag hade gjort fel, att helt plötsligt bli lämnad ensam, att behöva dyrka upp dörrar och att bli kallad fula ord. Att ständigt behöva oroa mig för någon annans liv, samtidigt som jag oroade mig för mitt eget. Det var bättre att bli någon utan åsikter, känslor, egen kraft och vilja.
Hela hösten var jag ett vrak, och jag mådde knappast "bra" någon gång under de 16 månader som jag var i det här förhållandet. Dagarna bestod i att gå på lektioner, städa hemma, diska, handla, laga mat, ta hand om djur, tassa på tå kring henne och flera timmars tröstande, varje dag. Det är så jag minns hela min höst.
Lagom till julen kände jag att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, och det slutade med ett enda kaosartat bråk på julafton. Sedan åkte jag hem till Göteborg. Sen jag åkte till Göteborg på juldagen så har jag inte haft kramp i hjärtat en enda gång. Hon dumpade mig, men det är ingenting jag varit ledsen för en enda sekund. Tvärtom skulle jag kunna säga att jag är tacksam, för jag vet inte om jag hade haft ork, styrka eller mod nog att göra det själv. Det läskiga är att jag inte insett förrän nu efteråt hur fruktansvärt, fel och sjukt hela alltet var.
Jag kan utan problem säga att det uppbrottet är det bästa som hänt i hela mitt liv. Jag kan på något sätt inte förstå varför jag stannade i förhållandet så länge, kan man älska en människa så mycket? Eller såg jag inte klart? Var jag rädd att bli skyldig till de följder jag var rädd att ett uppbrott skulle orsaka? Naiv? Envis? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är så oerhört glad att det tagit slut.
Nu har jag någonting att jämföra med, och ser en otrolig skillnad på mig själv. Då var jag livegen, håglös och olycklig. Nu är jag fri, full av energi och mina vänner säger att hela jag strålar av lycka! Då var jag bara hemma eller i skolan, och umgicks knappt med någon. Nu gör jag saker och är med mina vänner och min familj mest hela tiden, och ändå har jag kraft över till att sköta både skola och jobb!
Jag är så lycklig över att jag klarat av att gå ur detta med en sån enorm styrka, jag tycker själv att det är ett under att jag klarat mig så bra som jag gjort. Jag har lärt mig massor om både mig själv och om livet, och det här förhållandet är absolut en erfarenhet som jag inte skulle vilja vara utan.
Ursäkta om det var jobbigt att läsa, det var i alla fall skönt att skriva.
Ursprungligen postat av Rosorochmain
Nu är ju inte det här precis dagens insikt kanske, utan lite mer de senaste veckornas insikt.
Svara med citat
