AVD 17.
Ronden går förbi, hemfärden känns nära
Men man talar mest om film och musik
Besvikelsen växer och jag känner mig förfärad
Här är jag instängd på ett sjukhus bland mediciner
Och psykiskt dödförklarade lik
Utanför mitt fönster fortsätter livet
Men jag har inte behörigheten dit
Barn som skrattar, fåglar som flyger
En pensionär som skriker åt en bil
Här inne får jag stanna lite till
Sömnlösa nätter, omöjligt att sova
Mannen bredvid har ständiga kval
Sätter på Tvn, höjer volymen
Hör knappt vad jag tänker, har inget val
Kanske har jag bara någon månad här inne kvar
Nu kommer medicinen igen
Jag vet att jag mår dåligt om jag inte tar den
Men det här känns som ett dåligt substitut
för liv, och jag vill bara komma ut
Nu kommer ronden igen, det har gått ännu en vecka
Men inget finns att tillföra mitt liv
Samma gamla ord, och nya sår har börjat läcka
Jag tror jag måste stanna minst en månad till
Nu för tiden får jag glömma sånt jag vill
TILLBAKA TILL AVD 17
Jag är tillbaka på ruta ett
Vrider mig i lakan av förtvivlan och svett
Fem månader här inne sedan ”Välkommen ut”
Men en sekund senare är lyckoruset slut
När mitt ena sår läkt, tog ett annat över
Det här är verkligen det sista jag just nu behöver
Så ge mig nåt att dö för, nåt som söver och bedövar
Här ligger jag nu i samma rum som förut
Med tom och glansig blick stirrar jag ut
Jag hör åter alla ljuden som jag känner igen
Gömmer mitt ansikte i en kudde och gråter sen
Om någon bara visste hur mitt liv kommer bli
Så hade jag kanske inte haft så bråttom att i natt fly