Forumiternas poesi

[itusentimmar]

Tack, jag tar dig på orden:

Tjugo femtiotvå

innan hissar hunnit stanna

Du är kvar
men
dina steg har tystnat
och jag håller andan som bara för att
höra
dig tala om den ensamhet som kom och aldrig
lämnar

Du är trapporna till vinden
till en våning utan fönster
hundra meter upp
och jag springer för att hinna
fånga
den utsikt som en gång fanns men som bleknar

En timme tidigare

Det är under dina klackskor som trapphus ekar
och jag hör dig viska genom
tunna väggar
nästan glas
om hjärtlöshet
om saknad
och din gråt

Du är ögonblick då klockor stannar
och jag tänder ljuset bakom dörrarna
för att se din skugga
när du talar om att
ingenting
finns kvar

En timme senare

Mina ljus har slocknat
och
jag höjer rösten för att slippa
höra
dig tala om ensamhet

Du är andetag som tystnar ibland
och kanske har du rätt när du säger att
sanningen är falsk
kanske kommer det till slut en dag
lite ljusare och längre än den förra
och kanske har du
ekat
i mitt trapphus
länge nog

Har du lagt upp den någon annanstans?
Jag känner igen den.

och den är fin.

[Oskar]

Har du lagt upp den någon annanstans?
Jag känner igen den.

och den är fin.

Tack så mycket, Sockerdricka kanske?

[kentad]

Jag tycker om det.
Jättemycket.

Tack, kul att du gillar det

[mellanslag]

Oskar, du skriver jätte fint.

[itusentimmar]

Tack så mycket, Sockerdricka kanske?

Ja, sockerdricka.
Den fastnade.

[Palace_Main]

Du vet när verkligheten skär så som tusen knivar i magen

drömmer mig bort
uppslukas av de trasiga dimmorna
som ett vilset barn
ska jag någonsin hitta det jag tappat
jag vet inte om det är jag eller någon annan
men det fattas
och det gör ont

saknar solen nu i de svarta kvällarna
och löven virvlar ett efter ett ned mot den brutna marken
ingenting
bara askan av det som var
ska det någon gång någonsin bli något
eller ska vi stava det som ett hopplöst fall?

på gränsen till att suddas ut
otaliga timmar vid sagoböcker utan slut
en värld man kan förlora sig i så man slipper tänka
för bara det känns som ett hål rakt i hjärtat som ingen kan fylla
aldrig

leende munnar
men man ser om ögonen är tomma
då är det inte på riktigt
men så är alla vi
som måste gömma oss bakom fasader
för att inte stötas bort
för att vi inte kan tro på det vi är
unika
ingen likadan
men ändå ska man vara i den där grå massan och bara flyta runt
inte annorlunda
inte mer

det stilla regnet mot rutorna får mig att andas så tungt
bokstaverar
E N S A M H E T
skulle kunna sjunga mig från den här tiden
till en annan plats där man bara kan vara
utan att riktigt vara om ni förstår vad jag menar

försvinner någon gång
innan världen blir för verklig
och vardagen skär som tusen knivar
rakt i magen
då är det lika bra att sluta andas

[itusentimmar]

Jag vill också skriva något här.
Men jag skriver inte vackert,
jag skriver starkt.

[Oskar]

Tack mellanslag!

[elegimelodi]

Jag vill också skriva något här.
Men jag skriver inte vackert,
jag skriver starkt.

Nu blev jag nyfiken! Starka grejer tycker jag mer om än vackra. Jag skulle bli jätteglad om du la ut någon liten här!

[itusentimmar]

[jag tror jag tar en av mina milda texter.
även om den inte är mycket att läsa.]



han sa
det är inte sant
att man aldrig får vad man vill ha

men det är svårt att se skillnaden
när man aldrig vill ha vad man får

så ser han bort från mina ögon
och dricker espresso i en svart kopp

han går på småsten överallt
men väger nästan ingenting
han äter nästan ingenting
så han kan gå på småsten
utan att få stenar i huden

och han sa
du tror inte på oändligheten
för att alla sagt att den inte finns
men det är omöjligt att leva
och vi finns ju ändå

så drar han fingrarna genom håret
och övar ackord han redan kan

han målar bilder på sitt fönster
så att när han tittar ut
så ser han inte mörkret
och regnet och vinden
han målar bilder på sitt fönster
för att det aldrig ska vara höst

om hans hår är tillräckligt mörkt
får det allt annat att se ljust ut
så hans hår är så svart nu
att vad som helst verkar lysa i jämförelse

[elegimelodi]

itusentimmar; Sedär! Jag uppfattade den som både vacker och stark. Gillade ditt sätt att skriva.

[itusentimmar]

Elegimelodi; Tack som fan.

[niclasarringer]

Min nattbalkong
svävar runt
i världsrymden.

Fri från dagsljusets terror
öppnas slussarna till staden
som den verkligen ser ut.

Tusentals ögon slocknar
röster tystnar
studsmattan står ensam.

Jag försöker gripa
efter sinnesfrid
i min inglasade tillvaro
på tredje våningen.

Här må ljuden dö ut
när solen går ner
men små ljuspunkter
färdas över himlavalvet.

När jag sluter ögonen
i min baden-baden-stol
är staden en ljuspunkt bland andra.

Skeppet rör sig med svindlande fart
genom regnbågsljus och vattenångor
längs stränder och horisonter
färgade av årmiljoner.

Inbromsningen blir våldsam
den sker i ett ögonblick
nästa stopp: morgonen.

fin dikt ; )

[Oskar]

Det känns
det känns

lite som när kärleken tar slut
och i september så längtar man till höst
men när den kommer bjuds vi bara sällsynta glimtar av den sol
som bränner löven
och det sprakar bara till ibland
just när hjärtat stannar

”jag tror du vet vad jag menar” säger du
och visst förstår jag
för jag saknar också långa skuggor
smygande längs väggarna
men marken ligger våt nu
och vi går hem
alldeles för tidigt
som om livet nyss tog slut

det är i rykande soldis jag vill se dig
men du ändrar din agenda och går hem
alldeles för sent
för inga dagar är längre än dessa
så sa du
och jag tror att jag vet vad du menar
ja visst, jag förstår precis
men jag glömmer
jag glömmer
och du drunknar i en flod av sorgset vemod

jag vill så gärna berätta för dig att jag drömde om din närhet
men
i dagar som dessa
kan inga radiovågor bryta sig
igenom
isen
du är långt långt borta
längre än oktoberkylans grepp
och jag längtar till sommaren
för inga nätter är
varmare än sådana
och var du än är
så skiner solen

[töväder]

Det känns
det känns

lite som när kärleken tar slut
och i september så...

Det du skriver berör Oskar.
Den var mycket vackert.