I swear by my Life and my love of it that I will never live for the sake of another man, nor ask another man to live for the sake of mine.
I swear by my Life and my love of it that I will never live for the sake of another man, nor ask another man to live for the sake of mine.
Några riktlinjer för den här tråden.
Den som läser en dikt behöver inte enbart ge positiv kritik, men tänk på att kritiken ska vara konstruktiv.
Att skriva att någon är "expert på klyschor" är inte konstruktivt.
Tänk på hur du själv skulle känna dig om någon skrev så om din dikt.
Följ forumets sjunde regel om att hålla en positiv och vänlig ton, även om du kommer med negativ kritik.
För övrigt hör inte rena plojdikter hemma i den här tråden. En viss nivå på dikterna ska det vara, annars tror jag att de som är intresserade av poesi kommer att strunta i att läsa tråden i fortsättningen. Vad som är en plojdikt är självklart svårt att definiera. Den som skriver i Forumiternas poesi får ta lite ansvar själv och inte posta dikter som är rena tramset. Om det är uppenbart att en dikt inte är seriöst menad kan den komma att bli raderad.
Låt dom komma nu
på mitt golv bland skärvor och glas finns en bit av ditt hjärta kvar
och alla tusen mirakel, som jag lovade dig en natt
Lägg din hand i min hand,
Så går vi till månens land,
Och lägger oss ner på lyckans slätter.
Så lovar jag; din hand jag aldrig släpper.
LOL
"I was doing a lot of complaining about the ridiculous prices of CD. I called them out for being greedy fucking assholes. I didn't get a chance to check, has the price come down at all? Okay, well, you know what that means - STEAL IT. Steal away and give it to all your friends and keep on stealin'. Because one way or another these motherfuckers will get it through their head that they're ripping people off and that that's not right."
slätter och släpper rimmar inte
på mitt golv bland skärvor och glas finns en bit av ditt hjärta kvar
och alla tusen mirakel, som jag lovade dig en natt
(texten är kopierad från ett word dokument, därav textsnittet. Denna text är även oredigerad. Alltså jag bara satte mig ner och skrev den. Ur hjärtat. Eller hjärnan snarare...)
Mörkret far förbi där ute i det okända.
Jag kurar ihop mig och ser månen följa med mig på resan mot en ny tid, en ny epok som alla ska skriva om. Men alla är ingen och allt är redan bortglömt för i den här världen så är ett minne för mycket begärt.
Gryningen kommer långsamt, väcker mig och omfamnar mig.
Månen som så troget följde mig är nu borta.
Men lugn den kommer tillbaka när ditt ljus har släckts säger en som har nio till fem skrivet i pannan och en måne som alltid följer med.
Tryck på knappen och släck, snälla någon!
Men vem hör en sån bön i en värld fylld av böner till bredden.
Böner som ingen kommer att föra till verklighetens ljus.
Ingen alls.
Ingen någonsin.
Jag kurar ihop mig igen efter att ha legat rak av kramp.
Kramper frammanade av rädslan av att vara mindre.
Men jag är ju mindre, så mycket mindre.
Så gå tillbaka till ditt rätta naturliga element, sa du, du som inte ens vet vad rätt betyder.
Så dra ihop ditt blixtlås och låt mig låsa och svälja nyckeln.
När jag reser mig upp och springer genom industristaden tar jag fram nyckeln jag gömt i min kind.
Du får aldrig tillbaka dina ord.
Jag springer för alltid med månen som följeslagare.
Från och med nu.
Ett fyllos sorgevrål
över hur livet blev.
Ett tåg som förs iväg
i natten
mot sin vilja.
Vintern som lämnar oss
åt vårt iskalla öde
på en perrong i Linköping.
Plötsliga blixtar av värme
i vinternatten.
Ögon som går på upptäcktsfärd
slår sig fram genom istappar
med machete
för att komma närmre
för att driva kylan
ur våra hjärtan.
Vi människor flyr mörkret
står inte ut med
dess totalitära regim.
Därför lyser tåget
som ett irrbloss om kvällen
och när vi blickar ut
över landskapet
ser vi bara oss själva
i tågfönstret.
Snart går flyget
och vi lämnar denna jord
för en timme eller två
utan räls under fötterna.
Som en fågel ska vi sväva fram
med stjärnorna som låtsaskompisar
i universum.
Åter skramlar rälsen
och vi har bara varandra
men vi kan inte hantera det
utan stirrar ut i tomheten
eller på reklamen
för insemination och äggdonation
och pojken i underjorden
sjunger Stairway to heaven.
Låt dom komma nu
din kropp känns som
sommarnätter
alldeles stilla, ohotad
av rymdens kyla
mitt bröst mot din rygg
perfekt sammansatta
jag är draperad i det
svidande
du.
"Fy fan, jag har jobbat hela natten i gruvan. Jag hatar mitt liv. Stick."