Tack så mycket.
Tack så mycket.
Det har varit en ångestfylld natt.
Hjärta, rym
Du ränner mellan sanning och rädslan
I dina tankar huserar ett förminskat
Kanske till och med glömt
Hjärta
så skört
En stenkula som blivit glas
Tappad en gång för mycket
Du är sprickan som allt rymmer
Men varje gång du sväljer hårt
Klöser ångesten efter fäste
Längs din omättade strupe
Tills den gråtande förpassar sig
Till din övergivna mage
Och gör dig mätt
Och lämnar dig matt
Som en hund som skämts
Alldeles för länge
Vackert, men oroande. Jag hoppas inget dåligt hände.Ursprungligen postat av Bravorion
Som med all ångest så händer 90% av gångerna ingenting. Man mår jättedåligt och bygger upp hemska scenarion som i efterhand känns helt fåniga. De är bara ett resultat av erfarenheterna och upplevelserna man haft.
Detta att poesi så ofta tolkas som självupplevd. Vilket den kanske också är i många fall. Men även om den skulle vara självupplevd är jag skeptisk till att diskutera innehållet ur en psykologisk, personlig synvinkel. Hur känner ni? Själv känner jag att min poesi får tala för sig själv. Jag vill inte kommentera innehållet. Språk och stilistik är lättare att diskutera. Men innehållet kan lika gärna vara en ren fantasi. Jag är inte jag. Och även när jag i någon mån är jag är poesi inte en dagboksanteckning.
Låt dom komma nu
Jag är otroligt dålig på det här med att följa regler och normer för vad som kanske är det en lärare eller andra poeter kallar poesi. Jag skriver det som dyker upp i huvudet när tankarna rusar, när känslorna blommar. För mig är varje dikt självupplevd på ett eller annat sätt. Ett sätt för mig att konstant kontrollera vad jag släpper ut och inte. Min poesi får tolkas fritt av läsaren, det kan jag inte kontrollera, och jag vill inte det heller. Men om en läsare undrar vad dikten handlar om för mig är det bara att fråga, jag bestämmer ju själv hur mycket jag vill berätta. Allt är ju personligt när det kommer till poesi eftersom du skriver utifrån dina tankar, väl?
Språk och stilistik är något jag skulle vilja se mer kritik av här dock. Jag misstänker att jag skulle bli köttad.
Det finns inget rätt eller fel i den här frågan. Men jag tycker att man ska akta sig för att nödvändigtvis tolka poesi som skribentens personliga tankar och erfarenheter. Världens lyckligaste människa kan skriva världens sorgligaste dikt, och vice versa.Jag är otroligt dålig på det här med att följa regler och normer för vad som kanske är det en lärare eller andra poeter kallar poesi. Jag skriver det som dyker upp i huvudet när tankarna rusar, när känslorna blommar. För mig är varje dikt självupplevd på ett eller annat sätt. Ett sätt för mig att konstant kontrollera vad jag släpper ut och inte. Min poesi får tolkas fritt av läsaren, det kan jag inte kontrollera, och jag vill inte det heller. Men om en läsare undrar vad dikten handlar om för mig är det bara att fråga, jag bestämmer ju själv hur mycket jag vill berätta. Allt är ju personligt när det kommer till poesi eftersom du skriver utifrån dina tankar, väl?
Språk och stilistik är något jag skulle vilja se mer kritik av här dock. Jag misstänker att jag skulle bli köttad.
För att utveckla det lite: för mig en poesi en fristad där man kan vara hur glad, hur ledsen, hur naiv eller hur verklighetsfrånvänd som helst. Och det är inget man ska behöva stå till svars för efteråt.
Senast redigerat av utomjording den 2013-01-13 klockan 14:49.
Låt dom komma nu
Det låter väldigt skönt i och med att man då kan variera sig oändligt. Jag tror mitt syfte till skrift är mer egoistiskt placerat då jag skriver för att släppa ut tankar mer än för att tolka världen omkring. Ibland skriver jag glad poesi, men eftersom jag skriver för att jag inte ska trycka ned känslor inom mig så är behovet att skriva glad poesi inte lika stort. Dvs man trycker ju sällan ned glädje inom sig för att klara vardagen. Om det låter vettigt.
Därmen inte sagt att jag inte provat att skriva dikter om händelser utanför mitt eget liv, om andra och till andra oberoende av mig själv. Men de får knappt någon respons alls någonstans heller.
Intressant diskussion. Det kan vara ett väldigt enkelt sätt att lura folk, genom att skriva i jag-form. Tror läsaren att det är självupplevt kan det i bästa fall upplevas som så mycket starkare. I sämsta fall framstår texter skrivna i jag-form som ett navelskåderi som framkallar gäspningar.
Det tror jag också, absolut. Det blir lätt tradigt och ointressant. Det var medvetet som jag skrev i du-form i ovanstående dikt för att undika det tradiga "jag-andet."
Lite som Paul McCartney tänkte när han skrev "She loves you"Det tror jag också, absolut. Det blir lätt tradigt och ointressant. Det var medvetet som jag skrev i du-form i ovanstående dikt för att undika det tradiga "jag-andet."
Glad att du tänkte på det.Lite som Paul McCartney tänkte när han skrev "She loves you"
Hmm... Gud vad jag önskar att jag var bättre på att uttrycka mig själv på svenska ... Tja, here we go.
Huruvida jag ser "jag" som författaren beror på hur professionel författaren är. Jag tvivlar inte på att någon som t.ex. J.Berg inte alltid skrivar om personliga saker, det finns väl en gräns för hur många saker en människa kan uppleva. Men ju mer professionel en författare är, desto bättre kommer han att vara på att dölja vem "jag" är.
För mindre professionella författare är det kanske svårt att distansera sig från de känslor som du behöver att/vil uttrycka. Och ofta framstår texten som mycket rå, men det gör inte mindre rörande.
Men jag har inga som helst tvivel om att du måste ha upplevt de känslor du skriver om för att kunna göra det med djup och empati.
Om du inte har förlorat, har du ingen aning om hur förlusten känns.
Om du inte har älskat, kommer du inte att kunna beskriva kärlek.
Och har du inte varit inne i mörkeret eller fumlat runt blint i dimmor av osäkerhet, kommer du inte att kunna beskriva det väl.
- Oavsett om du är professionell eller inte.
Och jag är ledsen om jag har hoppat till slutsatser ... Jag är lite professionellt skadad som lärare och ibland analyserar jag per reflex. Lyckligtvis bara ibland!
...
Jag är inte säker(!) på att jag håller med er om uttalandet att skriva från ett "jag" synpunkt gör texten mer ointressant.
Jag tror att texten kommer att bli mer "ärlig" med allt vad det innebär.
Ibland när du skriver från en "du" synpunkt kan det skapa ett avstånd mellan läsaren och författaren/personen i texten ... inte alltid, det beror på hur bra författaren är på att förmedla känslorna.
- tror jag... men jag kan ha fel!
Senast redigerat av Laila Marie-Gigi Andersen den 2013-01-14 klockan 12:54.
Ja som läsare kanske man känner att författaren försöker sälja på känslor, intryck och tankar man kanske aldrig känt eller inte håller med om...EDIT:...när författaren skriver i du-form alltså.
Senast redigerat av Bravorion den 2013-01-14 klockan 09:28.
Så om du skriver från "jag" synpunkt kan du inte fejka det?
Jah, jag vet inte.
- Vänta, vi talar om poesi eller litteratur bredare termer?
Senast redigerat av Laila Marie-Gigi Andersen den 2013-01-14 klockan 13:10.
Behörigheter för att posta
Svara med citat