Klåparen är nog bara bitter.Ursprungligen postat av namokab
Ja, Klåparen är bitterljuv på något sätt ... för även om man känner sig ensam finns det någon trygghet i att allting är som förut.
Klåparen är nog bara bitter.Ja, Klåparen är bitterljuv på något sätt ... för även om man känner sig ensam finns det någon trygghet i att allting är som förut.
Ja, det kanske bara är det vackra med låten som gör den ljuv.
När ni äntligen kan se vem som drar i alla trådar
Så blir ni aldrig rädda mer
När ni äntligen kan se kejsaren stå naken
Så vänder allt igen
Jag går ensam genom mörkret
/Jo©ke\
Jag saknar min barndom
"Jag har inte längre något vettigt att säga med min jävla signatur"
Jag också, eller ja den där tiden när det enda man behövde oroa sig över var om man skulle hinna äta upp grönsakerna innan Björnes magasin började...
Men jag undrar lite vad ni räknar som er barndom? Hur långt upp i åldrarna pratar vi om?
Hjältar och Hjältinnor stannar kvar 050521 071116 080207 080216 080228 080321 080628 080712 080801 100225 100310 120727 130824 140615
Eftersom frågan kom upp så publicerar jag ett kapitel ur min kommande självbiografi.
Tyck inte synd om snälla, det hjälper ingen.
Se bara till att ni blir bättre föräldrar än de som beskrivs i boken.
Här är större delen av min barndom:
UPPFOSTRINGSMETODEN
Så vänder han sig om och går ut genom dörren och stänger efter sig utan att vända sig om. Min kropp värker och andningen har inte riktigt kommit tillbaka, för en halv minut sen så var jag säker på att jag skulle dö när jag tappade andan helt.
Denna gång var inte som andra gånger, jag försöker gå igenom händelsen i huvudet medan jag kämpar med att sätta mig upp där jag sitter på golvet och lyfta tillbaka mig till rullstolen igen, utan att kladda ner allt jag tar i med blod, mitt blod.
Jag sitter och tittar ut genom en glipa från gardinerna som är fördragna, allt för att ingen ska kunna kika in i mitt rum utifrån, jag funderar på att kanske läsa en bok, kanske gå ut, då dörren plötsligt öppnas och min far kommer in, han stänger till dörren och går rakt mot mig, men han tittar inte på mig utan fäster blicken rakt framför sig, om han gör detta för att slippa se mig eller för att få mig att inte ana oråd vet jag inte. Men så fungerar det varje gång och det har jag lärt mig nu.
Jag stålsätter mig, nu är han framme, och som i slow motion ser jag hans händer som sträcker sig fram mot mitt huvud, och sedan den välbekanta smärtan. Han hittar ett stadigt tag om mitt hår och lyfter med all kraft upp mig ur rullstolen och skakar om. Alltid när han gör så, så skriker han samtidigt åt mig, men vad det är han skriker har jag aldrig hört, smärtan paralyserar mig och sedan hamnar jag i en slags trans, antagligen är det kroppens eget försvar när man utsätts för nåt som man vanligtvis inte ska tåla.
Denna gång ska dock inte något transtillstånd få stoppa honom, han lyfter så högt och skakar så hårt att jag hänger en bra bit upp i luften, och med mina ben så råkar jag välta rullstolen, så nu hänger jag fritt utan att ha någonstans att landa, och det är då han slänger ner mig mot golvet, och fortsätter dunka min kropp mot den vita byrån där jag förvarar mina leksaker.
Redan när jag landar på golvet så tappar jag andan av den kraft som uppkommer av att utsättas för en sådan kraft. Och när han då fortsätter att slunga mig mot min byrå, först huvudet och sedan hela kroppen, så är det inte direkt lättare att återfå sitt syre.
Vad som händer sen är att jag urskiljer orden
– Ska du sköta dig i fortsättningen? Tyvärr för mig så har jag ingen luft i mina lungor, och det går för snabbt för att han ska se att jag försöker nicka, så därför kan jag inte ge honom nåt svar, och han skriker återigen orden medan han fortsätter slunga mig mot byrån, den vita dörren, och stolen som ligger snett framför mig.
– Va, jag hör inget, ska du sköta dig, skriker han och passar på att slå mig några gånger i ansiktet också. Att han gör så beror nog på att han får en kick av att slå och skrika utan att man ska kunna svara på tilltal. Plötsligt släpper han mig med orden:
– Låt mig inte behöva komma tillbaka igen!
Sedan är det över.
Jag kommer till slut upp i min rullstol från golvet där jag sitter och kan nu se förödelsen runt omkring mig. Det är blod överallt, på väggar, golv, dörren, byrån, överallt finns det spår av hans uppfostringsmetoder. Jag tittar ner på min tröja, typiskt min favorittröja föreställande en skämtbild på ”Hajen” och orden: Send more tourists, the last one tasted great, är helt förstörd. Stora hål, och fläckar av blod överallt. Den är nu bara att slänga i papperskorgen.
Jag samlar mig och går ut mot köket, jag hejdar mig en stund i stora hallen och lyssnar ifall jag hör någon som pratar där ute, men det är helt tyst.
Jag går fram till dörröppningen som leder ut mot köket, där min far sitter och dricker kaffe, och min mor står vid spisen och lagar pommes frites och korv. Hon slänger en blick på mig och jag ser ett ögonblicks sorg och ånger i hennes ögon, sedan tittar hon på min far med en blick som bara kan betyda avsky, men han sitter oberörd och dricker sitt kaffe och tittar ut genom fönstret.
Jag får syn på vedhögen till höger om mig, det är tack vare vedhögen som vi har det varmt om vintrarna men det är också tack vare vedhögen som gör så min far arbetar upp sig, sin kondition och sina muskler.
Jag hatar min far och jag hatar hans förbannade ved. Och i den stunden önskar jag inget hellre än att få ta upp ett vedträ och slå det hårt rakt i hans huvud så han faller, och kanske kan jag ta död på det förbannade svinet. Men det gör jag inte, utan ett ljud så går jag genom köket och in på toaletten där jag slänger tröjan mycket synligt för att alla ska bli påminda om händelsen, och sedan tvättar jag av mig, ansikte och överkroppen. Blodet rinner sakta bort men smärtorna och blåmärkena sitter där dom sitter, det kan ingen göra nåt åt.
Jag ser mig själv i spegeln och lovar mig själv i just den stunden att en dag ska jag ta hand om svinet där ute, en dag ska han få ta emot all smärta på en gång, all smärta han tillfogat mig under alla år i det som har blivit hans egen uppfostringsmetod.
Jag skriver texter.
Dom kan du finna här:
https://www.poeter.se/Medlem?author_id=22950
Jag har släppt två st. böcker.
Ex Animo är den senaste och den innehåller hälften engelska och hälften svenska egenskrivna texter.
Vill du köpa ett ex så skicka ett meddelande.
Jag saknar tiden fram till gymnasiet tog slut, även om jag ju inte klassar gymnasiet som barndom direkt. Men det var liksom en problemfri tid kändes det som. Man behövde inte fundera så mycket. Jag hade skolan och efter skolan var det hockey-, fotbolls-, och innebandyträningar. Man hade alltid nånting att sysselsätta sig med och jag trivdes som fan.
Ska tilläggas att jag trivs bra med livet nu också. Har flyttat till en annan stad, läser på universitet och har skaffat en mängd nya vänner, men ändå går jag ständigt med en lite oroande känsla i magen. Vi kan kalla den framtiden. Vad kommer hända med mitt liv egentligen? Jag vet att det inte är någon brådska men kan ändå inte låta bli att oroas.
Men ja vad klassar jag som barndom? Tiden fram till högstadiet kanske.
"Jag har inte längre något vettigt att säga med min jävla signatur"
Det här fick mig att tänka på Strindbergs beskrivning av sin barndom i Tjänstekvinnans son. Lite för dina ordval, lite för handlingen. Jag tror nog att du har haft det värre - men också att Strindbergs mer distanserade stil kan vara mer effektiv, intressant nog.
Ba-ba-da-ba-da-ba-di-di
Intressant, ska kolla upp den.
Jag skriver texter.
Dom kan du finna här:
https://www.poeter.se/Medlem?author_id=22950
Jag har släppt två st. böcker.
Ex Animo är den senaste och den innehåller hälften engelska och hälften svenska egenskrivna texter.
Vill du köpa ett ex så skicka ett meddelande.
Så jävla sant, synd att man som barn bara vill bli äldre och "friare" när man som ung vuxen bara vill bli barn och FRI pånytt. Man förstod inte att uppskatta sin barndom.
Ack, den bekymmersfria barndomen
När man satt och spelade TV-spel, var ute och lekte för att sedan äta. Sen kanske barnprogram för att tillsist sova. Bara gå över till kompisarna och ha trevligt... härliga tider!
Ja, det lät ju skönt, det drömde man ju om ibland.Ack, den bekymmersfria barndomen
När man satt och spelade TV-spel, var ute och lekte för att sedan äta. Sen kanske barnprogram för att tillsist sova. Bara gå över till kompisarna och ha trevligt... härliga tider!
Jag skriver texter.
Dom kan du finna här:
https://www.poeter.se/Medlem?author_id=22950
Jag har släppt två st. böcker.
Ex Animo är den senaste och den innehåller hälften engelska och hälften svenska egenskrivna texter.
Vill du köpa ett ex så skicka ett meddelande.
Nu hänger jag inte alls med, trodde du bodde på barnhem och hade det jättehårt och hemskt...Ack, den bekymmersfria barndomen
När man satt och spelade TV-spel, var ute och lekte för att sedan äta. Sen kanske barnprogram för att tillsist sova. Bara gå över till kompisarna och ha trevligt... härliga tider!
Precis, vi är nästan aldrig nöjda över vår ålder.
Bättre då att leva i nuet och glädja oss åt det positiva med just vår ålder!
När ni äntligen kan se vem som drar i alla trådar
Så blir ni aldrig rädda mer
När ni äntligen kan se kejsaren stå naken
Så vänder allt igen
Jag går ensam genom mörkret
/Jo©ke\
Nej den sög lite
på mitt golv bland skärvor och glas finns en bit av ditt hjärta kvar
och alla tusen mirakel, som jag lovade dig en natt
Så jävla bekymmersfritt var det väl inte, när man nyss lämnat livmodern för att bo i atmosfären finns det så många mer kärlekar att försöka inte forlora.Ack, den bekymmersfria barndomen
När man satt och spelade TV-spel, var ute och lekte för att sedan äta. Sen kanske barnprogram för att tillsist sova. Bara gå över till kompisarna och ha trevligt... härliga tider!
Senast redigerat av palsternacka den 2009-04-15 klockan 21:07.
Behörigheter för att posta
Svara med citat