Forumiternas recensioner

[Embrace]

Tysk disciplin vore kanske att flytta musikboks eleganta inlägg, då trådskaparen efterfrågade recensioner låt för låt. (Nej men, seriöst, flytta inlägget till en egen tråd med god rubrik, så att fler får ta del av den)

Ja faktiskt!
Det är den verkligen värd.

[StandInSilence]

det känns jävligt indie att fortfarande inte ha köpt skivan

[Embrace]

Det känns jävligt indie att fortfarande inte ha köpt skivan

HaHa
Det var kul!

[flicka med pärlörhänge]

Får börja med att be om ursäkt om det här inlägget kommer på fel ställe, men jag hittar ingen riktigt bra tråd.
Fick en flaschback från 90-talet: jag var ett hängivet U2-fan och såg fram mot deras nya cd (den efter "Ahtung...", var det "Pop"?). Åkte till o med till Dublin... Oj så besviken och chockad jag blev, det var ju något HELT ANNAt än jag väntat mig. Så..poppigt och elektriskt... Gav upp U2 då. Känns det igen? Kanske dags för mig att omvärdera skivan nu när jag är lite äldre å klokare?

[janne]

Drygt tio lyssningar:
...
Medel: 3,36

Jag fattade fortfarande väldigt lite för några dagar sedan. Idag sitter skivan som en våtservett över ansiktet. Den är en helhet utan svackor, utan irrelevanta inslag. Jag vill inte hoppa över någon låt, och jag vill inte starta annanstans än i början. Man känner sig bortskämd som får chansen att uppleva detta.

Chocken av gitarrernas frånvaro har lagt sig, delvis för att det finns mer gitarr i ljudbilden än vad de första intrycken lät höra. Men framförallt har denna skiva allt den behöver ha, den behöver inget mer. Tillbaka till samtiden är totalunderhållning och stor njutning. I flera avseenden förmodligen Kents bästa skiva någonsin (och då är jag ändå en gitarrpopnörd).

Elefanter +++++
Berlin ++++
Ingenting +++
Vid din sida +++++
Columbus +++++
Sömnen +++++
VFEL ++++
VVR ++++
LSD... +++++ (hur kunde det dröja så länge innan jag älskade denna låt?)
G E +++ (vilket tryck det är i refrängen!)
EIS +++++ ("...och jag drog med dig i mitt fall")

Medel: 4,36

En enda sak irriterar mig egentligen: De 6 plinkeplonkitonerna i Sömnens outro vid 3.55

Och för övrigt hoppas jag att Sömnen dyker upp live med rent trum- och baslir. Jag tror låten har potential att svänga lite!

Vågar man hoppas på överhuvudtaget mer avskalade versioner på turnén?

[Embrace]

Får börja med att be om ursäkt om det här inlägget kommer på fel ställe, men jag hittar ingen riktigt bra tråd.
Fick en flaschback från 90-talet: jag var ett hängivet U2-fan och såg fram mot deras nya cd (den efter "Ahtung...", var det "Pop"?). Åkte till o med till Dublin... Oj så besviken och chockad jag blev, det var ju något HELT ANNAt än jag väntat mig. Så..poppigt och elektriskt... Gav upp U2 då. Känns det igen? Kanske dags för mig att omvärdera skivan nu när jag är lite äldre å klokare?

Ja "POP" var ju en monumental besvikelse jämfört med den
fullständigt geniala och fantastiskt starka "Achtung Baby".
Men detta hade ju dock ingenting alls med att den
lät elektrisk att göra utan med att låtarna helt
enkelt inte höll måttet i jämförelse.

[Halka]

1) De försöka hitta nya akkordföljer som inte skulle funka egentligen och bygga låtarna på ett helt nytt sätt.

Jepp, just den detaljen gillar ja me kent, för det är det som faktiskt gör att de sticker ut mycket från resten av den nordiska populärmusiken, det är musikaliskt experimentellt, och sånt är alltid underbart!

[Embrace]

Jag måste bara säga detta:

Jag tycker så synd om resten av världen som är så sorgligt
fattig eftersom de inte känner till Kent och alla de mängder
av bra låtar och album som detta fantastiska band
släppt under de senaste tolv åren!
De förtjänar ju att vara minst lika stora i
resten av världen som de är i Sverige.
Större än både Coldplay och Radiohead eftersom de
faktiskt är ännu bättre än dem och på god väg att
t.o.m. matcha Depeche Mode och deras enorma
musikskatt.
Länge leve magiska Kent!

[kent70]

Jag måste bara säga detta:

Jag tycker så synd om resten av världen som är så sorgligt
fattig eftersom de inte känner till Kent och alla de mängder
av bra låtar och album som detta fantastiska band
släppt under de senaste tolv åren!
De förtjänar ju att vara minst lika stora i
resten av världen som de är i Sverige.
Större än både Coldplay och Radiohead eftersom de
faktiskt är ännu bättre än dem och på god väg att
t.o.m. matcha Depeche Mode och deras enorma
musikskatt.
Länge leve magiska Kent!

Kan bara hålla med !!

[Wings]

det syns jeg og!

[david e]

Humn.
Jag hade enormt svårt ge betyg till varje enskild låt, det visste jag redan innnan jag började skriva visserligen. Det hela resulterade i en tre delar stor recension:

Del ett: första intrycken
Del två: Mer ingående låt för låt
Del tre: Den slutliga domen

Kanske lite sent, men bättre sent än aldrig.

[crapper]

nu när man har lyssnat ett tag måste jag säga: VAR FAN FINNS TRUMMORNA OCH BASEN?

hela skivan är ju platt som ett bibelark. även fast det är sjukt bra melodier i låtarna tycker jag det borde ha varit lite mer tryck på dem....som på "Min värld"

[The Plague]

nu när man har lyssnat ett tag måste jag säga: VAR FAN FINNS TRUMMORNA OCH BASEN?

hela skivan är ju platt som ett bibelark. även fast det är sjukt bra melodier i låtarna tycker jag det borde ha varit lite mer tryck på dem....som på "Min värld"

Vi har ju diskuterat detta litegrann här: http://forumet.kent.nu/showthread.ph...ight=mixningen

[crapper]

letade efter den, orkade inte söka.

[Ridgekatten]

Drar lite i recensionstråden och nystar upp den igen. Kände mig inte mogen förrän jag lyssnat mycket mycket på TTS från alla håll, rakt in i huvudet från ipoden, i datorn, i bilen, samt låtit stereon skrämma vettet ur grannarna några gånger… ;-) (hade f-n inte tid heller, man får jobba slav om man ska hinna på novembersemester i Finland…)
Och det blir samlat betyg, inte låt för låt om ok.


Gåtfull och lekfull svart musikmagi

Det är en synthig drömsk enhet Kent byggt ihop tillsammans med den danske producenten Joshua. Albumet TTS är oerhört tight och sammanhållet. Harmonier och melodislingor som fångats in i en låt försvinner retsamt och vackert in i nästa låt på flera ställen. Jag älskar effekten och känslan. Man lyssnar på en låt och fyra sekunder innan den är slut börjar nästa låt liksom spela uppe i huvudet, en magisk förväntansfull känsla av vad som komma skall. En suggestiv och ödesmättad stämning vilar över hela albumet. Inledningen med ”Elefanter” (”At Close Range”, Sean Penn/Christopher Walken... hmm?) och ”Berlin” slår genast an den småsorgsna dova tonen. Mycket bas, mycket synth, och de envisa melodislingorna har effektfullt sällskap av vackert ledsna trumpeter, änglakörer (amen det låter ju så i ”Elefanter” på 3:56…), ett och annat handklapp och lekfullt pianoklinkeplink. Och så isblåsten, eller vad jag ska kalla den. Schwooossh, snyggt inbäddade singeln ”Ingenting”, tredjespåret, blir bortsvept med vinden. Och så kommer vinden igen och ilar fram ”Vid din sida”. Huga, så effektfullt det är gjort.

JB:s texter är som vanligt helt wicked vackra, den gåtfulla poesin. Trickiga ord och begrepp som kan vändas och vridas och ges vilken innebörd som helst. Typiskt oberäkneliga leker orden i och mellan raderna. Några hänger glidande mitt i så att man inte vet om de hör till den ena eller andra meningen eller på den ena eller den andra raden. Han använder också rösten som instrument, bättre än någonsin. Och det finns ingen annan som kan sjunga så vackert om sorg, saknad, ensamhet, döda grävlingar, rakblad, torkarbladsrytmer, glömda post-itlappar i plånboken, svarta rosor, längtan, utanförskap, långa mil, nödtestamenten på servetter och skuggor från små grå lätta moln. Svidande vackert och tungt, men samtidigt hoppfullt trösterikt på det där typiska JB-sättet, typ ”vi är alla ensamma och dödliga små ynkliga människor i det stora svarta sammanhanget”. Ynkliga rader av fotspår, som i maffiga ”Columbus”.

Övergången från ”Sömnen” till ”Vy från ett luftslott” är riktigt läcker. Den envetna slingan som liksom följer med upp och växlar till ett allt snabbare tempo. Som att väckas mjukt från ett musikaliskt drömtillstånd och tas upp till luftslottet. Stiligt. Även ”LSD, någon?” bjuder på en spännande tempoväxling och ett avslut som bryts brutalhäftigt över till nästa spår, ”Generation ex”. Camelas röst är en perfekt matchning här, späd och tunn, men ändå så uttrycksfullt vilt och galet sorgsen.

Det enda spår jag har haft lite halvsvårt för är ”Våga vara rädd”. Känns lite för glättig i texten här och var (andra versen tål jag bara inte, sorry…), men som lekfullt busigt musikstycke har det vuxit till sig efter alla mina lyssningar. Och budskapet är ju ändå JB-coolt, en slags anti-tes till begreppet ”rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor”. JB ger poetiskt alla oss fegisar stöd, vågar man bara vara rädd, blotta strupen och visa att man är rädd, vinner man till slut.

Det ska bli spännande att se vilket spår som blir albumets andra singel. Sveriges Radios P3 har redan plockat friskt och spelat flera låtar från albumet. Det är väldigt ovanligt att musikläggarna på P3 gör så, för det mesta håller de sig snällt till artisternas singelsläpp. Kan iofs vara för att det är gott om Kent-fans på P3 som inte kan låta bli karamellburken. Men man kan också ta detta ”låtplock” som en fingervisning om att det faktiskt är många bra låtar om budet att bli nästa singel. (Nä, jag ska inte gissa för jag har alltid haft felfelfel…)

Albumet påminner i uppbyggnad lite om gamla klassikern ”Verkligen” (jo men förlåt men faktiskt), även den ett slags musikpussel där flera pusselbitar passade ihop till en mäktig ljudbild och upplevelse, om än såklart en mycket råare gitarrfläskigare sådan, way back i gamla tider. TTS blinkar flirtigt och skälmskt tillbaka, ljusår bort i kalla coola Kentrymden. Man lutar sig tillbaka och låter sig svepas med i isvindarna och de nya synthiga tongångarna.

Så magiskt som när iskallt vackra ”Ensammast i Sverige” bryter fram och sedan försvinner igen i dom där ihåligt ekande ljudstötarna kan bara Kent få till det när dom rotar och bökar i sitt ursprung. Det är kanske så här det låter när det blåser på månen… När jag sluter mina ögon ser jag ljusen som kommer att tändas i vintermörkret när denna spelas som sista låt på de kommande spelningarna.

Slutbetyg: Maxpoäng. Så j*la bra, en höjdare igen till samlingen. Tack tack för ännu ett kanonalbum!