Ursprungligen postat av
Oskar
Jo, jag är fortfarande något besviken, och jag ska försöka förklara varför. Anledningen är inte att kent har bytt stil och inte längre är "mitt" kent eller något liknande, utan helt enkelt att flera av låtarna inte håller. Första lyssningen var nästan jobbig, andra var ledsam, tredje lite bättre, fjärde ganska okej, men sen har det inte blivit mer än så. För varje ny lyssning hör jag - i stort sett - samma sak, och det är en samling låtar varav somliga är riktigt bra medan andra bara känns som oengagerad och ofokuserad utfyllnad. Med det sagt jämför jag skivan med övriga kentalster, den är fortfarande givetvis mycket bättre än det mesta som släpps på marknaden.
Elefanter: Klart bästa låten, den första versen är kanske det största ögonblicket på hela skivan med den släpande sången och nerven som saknas på andra ställen. Med en annan refräng hade den platsat på både Isola och Hagnesta Hill, och det är egentligen min enda kritik: även om refrängen också är bra så passar den inte ihop med versen utan låter mer som en synthigare Dom andra. Trumpeten är en fin detalj även om outrot är onödigt långt.
Berlin: En väl sammanhållen låt med bra driv, klassiskt kent men uppdaterad i och med det synthiga soundet. "Fleur de lis" i texten väcker en del intressanta associationer och Joakims sång fungerar bra i versen och okej i refrängen. Jag stör mig dock på kloppandet i slutet, det tar bort en del av tyngden i kompet.
Ingenting: Handklappet är fantastiskt, och melodierna lyfter låten från det ordinära. Inget mästerverk men en bra förstasingel som faktiskt svänger, kors i taket. En av de låtar som växer mest tack vare detaljerna och drivet.
Vid din sida: Lalala-sången är tråkig, men passagen kring "...som en barndomsjul" innehåller lite mer av den där nerven som jag letat efter. Texten innehåller en del överraskande ordval vilket jag gillar. Bryggan... passar inte in i låten men är helt okej, pianot i bakgrunden är möjligen lite fantasilöst. Känns som en låt som var en bra idé men inte kom riktigt ända fram.
Columbus: Obegripligt överskattad, verserna är fina men refrängen är det stor floskelvarning på plus att sångmelodin och nödrimmen faller platt till marken. Med Peter Jöback på sång hade den vunnit melodifestivalen, men det säger ju ingenting. "Way back in nittitre" är en av de sämsta strofer som skrivits, och för mig har låten samma effekt som Klåparen: överdramatiskt och lite pubertalt. Joakim kommer till Stockholm och ser sig som Colombus när han "upptäckte" Amerika. Gäsp.
Sömnen: Innan allting tar slut på LSD. Fin stämning och lite flummigt, men oengagerande och sömnframkallande. Känns också som en idé som inte räckte ända fram utan kompromissades fram vid mixerbordet. Alldeles för spretig trots att den är så enkel. Slingan som aldrig vill ta slut är bara irriterande, även om den länkar snyggt till nästa låt.
Vy från ett luftslott: Disco i FF-stil men mycket sämre, en av de sämsta kentlåtarna ever. Ostrukturerat, luftigt och intetsägande, förvirrad text och en melodi som bara står och stampar utan att komma någonstans. Man bara väntar på att det ska hända något men det gör det inte, förutom att den fruktansvärt irriterande slingan kommer tillbaka och blir ännu mer irriterande och monoton. Bara sista tonen är bra, det dova pianot som avbryter eländet.
Våga vara rädd: Klassiskt kent men inget nytt. "En annan tid..." fram till ...kommer till den..." är okej, men synthmelodin känns väldigt fantasilös och blek. Något av en rutinlåt som hade låtit bättre på Hagnesta Hill, nu känns den bara överspelad och gammal, möjligen bortsett från trumpeten som å andra sidan låter likadan som den i Elefanter. Okej men ointressant.
LSD, någon?: Passagen från Riddarfjärden och Tegelbacken är fin, bland de bättre på skivan, men sen urartar det i nån sorts flumtechnometal som låter gräsligt, och de döda grävlingarna hade jag klarat mig vädligt bra utan. Pianot i bakgrunden innan "en sista buss i regnet" samt outrot är ganska fint men får en alldeles för liten roll för att det ska lyfta låten. "Jag finns här för dig"-mantrat är segt och bromsar det som annars kunde varit lite driv. Också okej men för ointressant och osammanhängande för att låta riktigt bra.
Generation Ex: Bättre än de 4 låtarna innan, men inte mer spännande än "Spökstad" som den påminner lite om. Drar en del åt V&A men låter mer komplext utan att nödvändigtvis vara bättre. "Du vet jag får panik av dina tårar" är fint men passar inte ihop med stämningen som egentligen är ganska varm och trivsam. Hej och hå, här sjunger vi en söt liten duett med självmordstext.
Ensammast i Sverige: Trummorna är fruktansvärda och tar bort all tyngd i låten med sin plastighet. Låter verkligen som ett avslutningsspår med sin episkt ödesmättade stämning och Joakims nästan uppgivna sångstil. Dock kommer inte den här låten heller riktigt igång utan står länge och stampar på samma ställe utan någon riktig nerv. Inte ens outrot har något driv, det är bara den hackiga gitarren (?) som låter snyggt. Det sista textstycket från "jag har letat som besatt" är väldigt fint och sammanfattar väl mina känslor för hela skivan.
Sammantaget tycker jag absolut inte att skivan är dålig eller ens "fel" om man ska relatera den till andra kentverk, men för många av låtarna är tråkiga och oengagerade. Därtill är texterna inte så laddade och poetiska som de brukar vara, de är mer jordnära och direkta vilket gör dem plattare. Vissa ordval är direkt genanta och det är ytterst få gånger jag ryser till av just texternas betydelse. Jag tycker kanske inte heller att sången fungerar som ett instrument på samma sätt som på tidigare skivor, den ligger mer ovanpå och anpassar sig sämre till musiken.
Över huvud taget får jag inte gåshud mer än max ett par gånger sammanlagt över dessa 10 lyssningar, och det är för lite. Helheten är snygg, det är välproducerat och detaljerat men det känns nästan mer som en svaghet än en styrka. Varje överraskning känns planerad och blir därför ointressant. Många låtar förefaller ostrukturerade och alldeles för komplexa för sitt eget bästa, med en mängd detaljer som spretar och sticks utan att egentligen tillföra något.
Jag kanske kommer omvärdera skivan efter 20 eller 30 lyssningar, men detta är vad jag känner just nu och vad jag egentligen har känt från första början. kent är aldrig dåliga men de har sällan känts så svävande och ofokuserade som här och nu.
.
Behörigheter för att posta
Svara med citat