Jag fullkomligt älskar Sömnen. Såg en del negativ kritik om den låten, men den satt direkt. Hur bra som helst, fler sådana låtar vill jag ha. Sådär, nu har du ett svar på din fråga! =P
Jag fullkomligt älskar Sömnen. Såg en del negativ kritik om den låten, men den satt direkt. Hur bra som helst, fler sådana låtar vill jag ha. Sådär, nu har du ett svar på din fråga! =P
Jag vande mig direkt.Ursprungligen postat av estetflum
Inte illa med tanke på att jag fortfarande inte gillar V&A, efter 5,5 år
Edit:
Kan ju inte säga att jag ogillar den helt heller,
eftersom det finns 4 utmärkta låtar på albumet.
Senast redigerat av kallt kaffe med socker den 2007-10-12 klockan 19:47.
Och jag lämnar inga fotspår ens i sand...
Måste säga att jag är väldigt besviken på skivan. Tycker inte om den alls. Väntat så länge och allt blev bara... så tomt. Verkligen trist. Hoppas den sätter sig om ett tag.
Instämmer. "Sömnen" var en av mina omedelbara favoriter också, fast den där "tut-slingan" i slutet är lite irriterande... Annars påminner den om "Innan allting tar slut" och "Cowboys", och det är ju två riktigt fina låtar det!
Nu har jag postat en recension på min blogg, läs gärna och kommentera:
http://superfreedan.blogg.se/1192214...n_tillbak.html
Jag rådiggar den, så att säga.
Bara jag som tänkt på att synth-slingan på slutet återfinns under Vy från ett luftslott? La märke till det direkt själv.
Kan väl tänkas att det finns något samband mellan de två låtarna eller att outrot på Sömnen får figurera intro på Vy från ett luftslott.
Efter första lyssningen tänkte jag verkligen "åh nej, nu gick det åt pipan". Tack & lov att jag inte känner så längre. Nu har jag lyssnat igenom skivan 10 gånger ungefär och jag kan nu ge betyg för första intrycket tycker jag. Men jag vet inte om jag ändrar mig senare, vilket jag förmodligen kommer att göra. Men det jag kan säga är att skivan känns lika "clean" som med Vapen & Ammunition. Jag älskar alla kents skivor och jag behöver nog en viss tid för att få en riktig helhetsuppfattning. Det är fortfarande svårt att urskilja vissa låtar och texten tar ett tag att sätta sig in i. Men här kommer min dom efter en hel förmiddags lyssnande:
1. Elefanter 5/5
Hela låten är fantastisk. Älskar inledningen och alla höga toner jocke tar i början innan den kommit igång. Trumpeterna & gitarren är bäst i början. Refrängen är också enormt bra. En riktigt bra låt. Topp 3 på skivan definitivt. Kanske den bästa just nu.
2. Berlin 3/5
Den sitter inte riktigt för mig. Refrängen känns aningen slätstruken. Det är den som förstör. Texten är dock bra men den når inte så högt ÄNNU! Tror den växer, för det är så skönt när han sjunger "Vi ger upp till slut...... osv." helt sjukt bra.
3. Ingenting 4/5
Den självklara singeln såklart, den sitter efter några gånger. Och den hårda refrängen är riktigt stark.
4. Vid din sida 3/5
Jag vet inte vad det är, den känns lite för pretentiös för mig just nu. Men det kan mycket väl ändra sig för jag älskar vissa partier. Men "nananana" biten gillar jag inte.
5. Columbus 5/5
Andra fullträffen. Den känns nästan lite schlager-aktig tänkte jag i början. Enormt stark refräng! En riktig snyftare, riktigt riktigt bra åter igen!
6. Sömnen 4/5
Jag gillar den. I början trodde jag att den skulle vara gör tråkig. Men den har en bra text och den är en klar fyra! Bra!
7. Vy från ett luftslott 4/5
Jag tänker på den där låten "The music sounds better with you" när jag hör musiken. Ganska snarlikt. Men låten är bra, den tar sig, blir bättre o bättre.
8. Våga vara rädd 4/5
Jag tror att Våga vara rädd blir nästa singel. Den är riktigt "klatschig", haha. Nej, men den har en riktigt skön stil & stämning hela låten igenom. Påminner om V&A med trummorna tycker jag.
9. LSD, Någon? 4/5
Sköna stråkar ljuder låten igenom och texten gillar jag grovt. Och den tar ju mer fart så långt låten går, det är en liten Romeo Återvänder Ensam enligt mig. Riktigt bra låt.
10. Generation Ex 4/5
En riktigt fin låt som har växt på mig, i början tyckte jag att den var bland de sämsta på skivan (fråga mig inte varför), men nu känns den som en stark kandidat till att bli ett singelsläpp.
11. Ensammast I Sverige 5/5
Sista låten blev även den en fullträff. Den är en fet ballad skulle jag vilja säga. Stark text & skön sång av Jocke hela låten igenom. Och jag är en av dom som gillar trummorna i bakrunden väldigt mycket. En ruggit bra & fin låt enligt mig!
Så tre stycken femmor & två stycken treor samt sex stycken fyror. Hela albumet får alltså en solklar 4a!!! HITTILS
Senast redigerat av Enskadaredanskedd den 2007-10-13 klockan 10:37.
inte min utan sommarviilas "recension" men den sammanfattar mina tankar också:
http://alexus.blogg.se/1192133166_fr...e.html#comment
Jag håller med, jag tycker att trumpeterna får låten att låta ÄNNU bättre, och jag kan inte göra något annat än att hålla med. Skivan var JÄVLIGT bra och jag kan inte sluta lyssna på den, 100+ från migDen "jävla" trumpeten är catchy som fan och sätter sig riktigt hårt efter ett tag...
Det ligger tomhylsor i parken
Våra fötter är en meter
över marken
Jag kommenterar här om det är okej med dig.
1. Iaf ena textraden du citerade från 'Elefanter' är felciterad.
2. Tillsammans stavas inte 'tillsamans'
I övrigt var det en ganska välskriven recension, om än något lång.
Kunde kanske även ha varit mer rakt på sak i början, men det tog sig.
+2
Ps. 'Sömnen' är en bra låt dock. :P
Skivan är grymt bra!
Elefanter = 5+
Berlin = 4
Ingenting = 3
Vid din sida = 4
Culumbus = 5+
Sömnen = 5
Vy från ett luftslott = 3
Våga vara rädd = 5
LSD, någon? = 4
Generation ex = 5+
Ensammast i Sverige = 5+
"och du vet jag har rätt jag har rätt du har fel..."
Jag ska försöka mig på att recensera efter några timmars lyssning:
Elefanter 5/5 älskar den här låten
Berlin 4/5
Ingenting 4/5 singeln som skakar om
Vid din sida 4/5
Columbus 5/5 skönast melodi av alla
Sömnen 4/5
Vy från ett luftslott 4/5
Våga vara rädd 5/5 passar på mig, en helt perfekt låt
LSD, någon? 4/5 mycket fin
Generation Ex 4/5
Ensammast i Sverige 5/5 det enda som saknas är tempot ska gå upp lite
Allt är egentligen helgrymt på den här skivan. Jag älskar det nya soundet.
1. Jag läste aldrig i texthäftet hur texten gick, lyssnade lite halvslumrigt när jag skrev och så blev det fel. Har ändrat nu!
2. Felstavning, förlåt. Också ändrat.
Jag vet inte om den var speciellt välskriven, jag är ju inte alls van att skriva recensioner och speciellt inte om musikskivor. Hoppas jag på ett någorlunda bra sätt lyckades spegla innehållet och mina åsikter där.
Sömnen har jag fortförande inte lärt mig lyssna på, vi kommer nog aldrig komma överrens. Tyvärr.
Och med kommentarer i bloggen ville jag inte ha anmärkningar om stavningar och så, utan mer en diskussion om skivan och nya soundet utanför forumet. Det var nog ganska dumt av mig, förlåt.
Mannen med den moderata besvikelsen (10 lyssningar senare)
Jo, jag är fortfarande något besviken, och jag ska försöka förklara varför. Anledningen är inte att kent har bytt stil och inte längre är "mitt" kent eller något liknande, utan helt enkelt att flera av låtarna inte håller. Första lyssningen var nästan jobbig, andra var ledsam, tredje lite bättre, fjärde ganska okej, men sen har det inte blivit mer än så. För varje ny lyssning hör jag - i stort sett - samma sak, och det är en samling låtar varav somliga är riktigt bra medan andra bara känns som oengagerad och ofokuserad utfyllnad. Med det sagt jämför jag skivan med övriga kentalster, den är fortfarande givetvis mycket bättre än det mesta som släpps på marknaden.
Elefanter: Klart bästa låten, den första versen är kanske det största ögonblicket på hela skivan med den släpande sången och nerven som saknas på andra ställen. Med en annan refräng hade den platsat på både Isola och Hagnesta Hill, och det är egentligen min enda kritik: även om refrängen också är bra så passar den inte ihop med versen utan låter mer som en synthigare Dom andra. Trumpeten är en fin detalj även om outrot är onödigt långt.
Berlin: En väl sammanhållen låt med bra driv, klassiskt kent men uppdaterad i och med det synthiga soundet. "Fleur de lis" i texten väcker en del intressanta associationer och Joakims sång fungerar bra i versen och okej i refrängen. Jag stör mig dock på kloppandet i slutet, det tar bort en del av tyngden i kompet.
Ingenting: Handklappet är fantastiskt, och melodierna lyfter låten från det ordinära. Inget mästerverk men en bra förstasingel som faktiskt svänger, kors i taket. En av de låtar som växer mest tack vare detaljerna och drivet.
Vid din sida: Lalala-sången är tråkig, men passagen kring "...som en barndomsjul" innehåller lite mer av den där nerven som jag letat efter. Texten innehåller en del överraskande ordval vilket jag gillar. Bryggan... passar inte in i låten men är helt okej, pianot i bakgrunden är möjligen lite fantasilöst. Känns som en låt som var en bra idé men inte kom riktigt ända fram.
Columbus: Obegripligt överskattad, verserna är fina men refrängen är det stor floskelvarning på plus att sångmelodin och nödrimmen faller platt till marken. Med Peter Jöback på sång hade den vunnit melodifestivalen, men det säger ju ingenting. "Way back in nittitre" är en av de sämsta strofer som skrivits, och för mig har låten samma effekt som Klåparen: överdramatiskt och lite pubertalt. Joakim kommer till Stockholm och ser sig som Colombus när han "upptäckte" Amerika. Gäsp.
Sömnen: Innan allting tar slut på LSD. Fin stämning och lite flummigt, men oengagerande och sömnframkallande. Känns också som en idé som inte räckte ända fram utan kompromissades fram vid mixerbordet. Alldeles för spretig trots att den är så enkel. Slingan som aldrig vill ta slut är bara irriterande, även om den länkar snyggt till nästa låt.
Vy från ett luftslott: Disco i FF-stil men mycket sämre, en av de sämsta kentlåtarna ever. Ostrukturerat, luftigt och intetsägande, förvirrad text och en melodi som bara står och stampar utan att komma någonstans. Man bara väntar på att det ska hända något men det gör det inte, förutom att den fruktansvärt irriterande slingan kommer tillbaka och blir ännu mer irriterande och monoton. Bara sista tonen är bra, det dova pianot som avbryter eländet.
Våga vara rädd: Klassiskt kent men inget nytt. "En annan tid..." fram till ...kommer till den..." är okej, men synthmelodin känns väldigt fantasilös och blek. Något av en rutinlåt som hade låtit bättre på Hagnesta Hill, nu känns den bara överspelad och gammal, möjligen bortsett från trumpeten som å andra sidan låter likadan som den i Elefanter. Okej men ointressant.
LSD, någon?: Passagen från Riddarfjärden och Tegelbacken är fin, bland de bättre på skivan, men sen urartar det i nån sorts flumtechnometal som låter gräsligt, och de döda grävlingarna hade jag klarat mig vädligt bra utan. Pianot i bakgrunden innan "en sista buss i regnet" samt outrot är ganska fint men får en alldeles för liten roll för att det ska lyfta låten. "Jag finns här för dig"-mantrat är segt och bromsar det som annars kunde varit lite driv. Också okej men för ointressant och osammanhängande för att låta riktigt bra.
Generation Ex: Bättre än de 4 låtarna innan, men inte mer spännande än "Spökstad" som den påminner lite om. Drar en del åt V&A men låter mer komplext utan att nödvändigtvis vara bättre. "Du vet jag får panik av dina tårar" är fint men passar inte ihop med stämningen som egentligen är ganska varm och trivsam. Hej och hå, här sjunger vi en söt liten duett med självmordstext.
Ensammast i Sverige: Trummorna är fruktansvärda och tar bort all tyngd i låten med sin plastighet. Låter verkligen som ett avslutningsspår med sin episkt ödesmättade stämning och Joakims nästan uppgivna sångstil. Dock kommer inte den här låten heller riktigt igång utan står länge och stampar på samma ställe utan någon riktig nerv. Inte ens outrot har något driv, det är bara den hackiga gitarren (?) som låter snyggt. Det sista textstycket från "jag har letat som besatt" är väldigt fint och sammanfattar väl mina känslor för hela skivan.
Sammantaget tycker jag absolut inte att skivan är dålig eller ens "fel" om man ska relatera den till andra kentverk, men för många av låtarna är tråkiga och oengagerade. Därtill är texterna inte så laddade och poetiska som de brukar vara, de är mer jordnära och direkta vilket gör dem plattare. Vissa ordval är direkt genanta och det är ytterst få gånger jag ryser till av just texternas betydelse. Jag tycker kanske inte heller att sången fungerar som ett instrument på samma sätt som på tidigare skivor, den ligger mer ovanpå och anpassar sig sämre till musiken.
Över huvud taget får jag inte gåshud mer än max ett par gånger sammanlagt över dessa 10 lyssningar, och det är för lite. Helheten är snygg, det är välproducerat och detaljerat men det känns nästan mer som en svaghet än en styrka. Varje överraskning känns planerad och blir därför ointressant. Många låtar förefaller ostrukturerade och alldeles för komplexa för sitt eget bästa, med en mängd detaljer som spretar och sticks utan att egentligen tillföra något.
Jag kanske kommer omvärdera skivan efter 20 eller 30 lyssningar, men detta är vad jag känner just nu och vad jag egentligen har känt från första början. kent är aldrig dåliga men de har sällan känts så svävande och ofokuserade som här och nu.
http://foto.stilren.se - portfolio
intresanta tankar. Jag håller med dig om en del...och inte om annat. Men mycket intresant.
hahaha
I guess some people are just born with tragedy in their blood.
Behörigheter för att posta
Svara med citat