PERFEKT OCH OFÖRSTÖRBART
Jag behövde en hundradels sekund. Sedan förstod jag att det skulle bli en magisk kväll.
Jag vet att du sover, känner värmen från din hud, började Jocke Berg. Sover? Vem sov? Ingen sov på hela kvällen. Utan dina andetag och Det finns inga ord utgjorde en ganska vågad men perfekt början, och det finns inga ord för det på det här jävla språket. Inga ord för hur jävla underbart fint det var.
Kent var ”tillbaka på brottsplatsen”. 10 000 andra hade också tagit sig dit.
Ingenting, först kom ingenting, sen kom ingenting. Och sedan kom Musik non stop. Och regn non stop. Märkligt och inte minst mäktigt.
Publiken hade hoppats på en plats i solen. Det hällregnade. Spöregnade. Spikregnade. Rakt igenom hela konserten. Rakt igenom varenda gummistövel.
Snart spelade det ingen roll. Regnet var bortom vår kontroll. Jag är mig själv evigt tacksam att jag lämnade kameran i bilen. (Vill också ge mig själv några extra vuxenpoäng för att jag tänkte ett steg längre och tog med mig en torr uppsättning kläder och skor).
Ingen förmildrande omständighet. Inte för någon. Alla blev exakt lika blöta, oavsett dyra regnjackor eller billiga Parken Zoo-ponchos. Det blev en stor och djup vattenpöl, för att inte säga sjö, av regn, öl och avrunnen maskara mitt i publikhavet. Alla flyttade på sig. Alla utom en kille. Vi rörde oss, han stod still. Han var smart. Han behöll sin plats. Han hade insett att vi alla, i vilken sekund som helst, skulle vara precis lika dyngsura. "Ni kan skratta om ni vill…"
Alla låtval var mer eller mindre lyckade. Allsången till första versen på Socker var kanske den bästa under hela kvällen. Ismael gjorde sig bättre live än på plattan. Ensamheten, Idioter, Krossa allt och Töntarna var säkra kort från höstens skiva. Till och med Kärleken väntar, som jag aldrig riktigt har gillat, funkade (även om jag undrar när Kent själva ska våga släppa taget om den?). Ryktet sa att VinterNoll2 hade spelats på andra ställen, och det var inte annat än att jag blev lite ledsen då den uteblev.
Sofia sa: ”Nu fattas bara Gamla Ullevi”. Och då kom den. Nya plattans bästa låt. En öde helg exploderade och det fanns ingen tystnad att störas av.
747. Tystnad, tunnel, avfart. Det var exakt vad Gustaf ville ha. Jag dog lite åt honom under den låten. Den lät som den brukar. Uttjatad? Nej. Den funkar. Alltid. Jämt. Fortfarande.
Det första extranummret blev M. Otippat val, men otroligt fint.
Slutet kom. Allt smink var borta, men än fanns det tusentals tårar kvar. Jag har dock slutat med det där att gråta på konserter. Och i lördags hade jag faktiskt inte tid. Jag hade fullt upp med att njuta av att vara fem år och hoppa i vattenpölar igen. Ja, älskling, vi var alla en gång små…
Till ingens förvåning (eller för den del, besvikelse) fick Mannen i den vita hatten avsluta. Vi ska alla en gång dö och jag kände, precis som i Lejongropen för två år sedan, att jag nog hade kunnat dö just där, just då.
Och just när jag faktiskt höll på att dö sjöng Jocke ”Nej, du och jag ska aldrig dö, nej, du och jag ska aldrig dö, nej, du och jag ska aldrig dö”. Så då var det väl så. Bara att vakna till liv igen. Tillbaka till verkligheten. Tillbaka till samtiden. Livrädd för att leva, dödsrädd för att dö. Men lycklig.
Det svävade röda papperssvalor nedför himlen och jag insåg att regnet just upphört.
Fem steg bakåt, två steg fram
På lite håll liknar det dans
Och i drömmen håller du i min hand