för att bemöta dig fick jag bygga upp en hel utrustning av förlust. i min storlek.
men nu har jag sjunkit, gått sönder, jag har fallit från molnen.
du är ingen tröjärm som jag kan sprätta upp, men jag står inte ut med dig, att ha dig på min arm som en felsydd skada.
jag fick utstå pina för att förstå att du egentligen inte betyder något för mig.
försök att hitta ett anständigt sätt att dö på så att jag inte behöver bemöta dig igen innan decenniets slut.
minnet är fullkomligt försvunnet från hjärnan.
det förflutna är lika med förbjuden mark för det lönar sig inte att förstöra hjärtat gång på gång.
och snälla du, ligg inte bredvid mig!
du får mig att känna mig som en strand som smutsats ned.