Mja mja mja, jag själv skulle ge den nio eller tio, men sen ger jag ju Gudfadern eller Forrest Gump tior utan att tveka för att de tycker jag är bättre filmer. Imdb har väl aldrig ansetts vara jätteseriöst av finsmakare (två Star Wars-filmer bland de 12 bästa). Sen är jag ingen finsmakare sjäv heller. The Dark Knight förtjänar inte att vara bland top 3 bästa filmer någonsin, men betyget skulle jag inte säga emot.Ursprungligen postat av Kevlarsjälen_
jag fattar inte heller riktigt grejen. filmen som helhet är ingen 5a för mig, inte ens en 4a utan som du skrev en 3a en okej action-rulle. dock tycker jag att heath ledger gör sin bästa rollprestation jämsides med broke back...han är den enda behållningen av filmen. men som action film så tycker jag att wanted slår den med hästlängder å den blev ju sågad längs med anklarna
Jag såg någon film i lördags som jag aldrig lärde mig namnet på... Den var otroligt kritikerhyllad, väldigt flummig men bra. Rörig men jag och Paljett (här på forumet) lyckades förstå den riktigt bra faktiskt.
Det var med en tjej som bytta hårfärg hela tiden, galna neonfärger, hon hette Clementine minns jag. Vet någon vad den hette?
Är för övrigt sämst på att komma ihåg filmer jag sett, har sett hur mycket fantastiska grejor som helst som jag tänkt att jag ska lägga på minnet, men icke.
Inte nu. Kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott.
Eternal sunshine of the spotless mind. Jag var väldigt besviken på den, gillar Kaufman annars.Jag såg någon film i lördags som jag aldrig lärde mig namnet på... Den var otroligt kritikerhyllad, väldigt flummig men bra. Rörig men jag och Paljett (här på forumet) lyckades förstå den riktigt bra faktiskt.
Det var med en tjej som bytta hårfärg hela tiden, galna neonfärger, hon hette Clementine minns jag. Vet någon vad den hette?
Är för övrigt sämst på att komma ihåg filmer jag sett, har sett hur mycket fantastiska grejor som helst som jag tänkt att jag ska lägga på minnet, men icke.
http://foto.stilren.se - portfolio
aha, tack!Fattade väl egentligen inget föränn filmen var över och man fick tid att tänka...
Inte nu. Kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott.
Såg Gone Baby Gone på DVD tidigare ikväll. Mycket bra film! Rekommenderas!
Mammut på söndag och Valkyria nästa onsdag.
Det är två filmer som jag har höga förväntningar på.
Någon här som har sett och kan leverera omdöme/omdömen?
Och jag lämnar inga fotspår ens i sand...
För att den sätter "substance before style". Christopher Nolan visste redan när han gjorde Batman Begins att det inte räcker att bara gå in, filma några explosioner och ett par jaktscener och så har man en bra actionthriller. Det är därför Batman Begins har säkert en timme karaktärsutveckling innan Bruce Wayne "blir" Batman. Han har samma syfte med The Dark Knight. Istället för att undra "Hur skulle Michael Bay gjort det här?" så verkar han försökt föra in så mycket Michael Mann eller Scorsese i filmen som möjligt. Det är ingen slump att TDK jämförts så mycket med Heat eller The Departed och av såsom fanboys och seriösa filmkritiker kallats en av de bästa kriminalfilmerna det här decenniumet. Apropå Heat så är ju flera scener direkta hyllningar till den. Tänker på t. ex. bankrånet i början och förhörsscenen mellan Batman och Jokern som kan jämföras med De Niro/Pacino-scenen i nyss nämnda film.
Men du har så fel när du säger att det bara en vanlig actionfilm. Det är en enorm skillnad på en film som exempelvis Transformers och TDK. Den drivs hela tiden av sina karaktärer, sin handling, sin dialog och sina idéer. I en tid där många popcornfilmer sätter specialeffekter och voltande bilar i fokus är det väldigt välkomnande att se en stor, mainstream, actionfilm som faktiskt handlar om människor, och som dessutom håller fast vid sin mörka ton hela vägen. Ingen fjortishumor, inga comic-reliefs. Den må ha actionscener men dom är alla gjorde med substans. Hade Michael Bay regisserat så hade ju filmen haft 176 explosioner till och Jokern hade kört runt i en pansarvagn och avfyrat missiler mot jättelika militärarméer. Att säga att Heath Ledger är storheten med filmen är ingen negativ sak. Jag tror det var den amerikanske filmkritikern Gene Siskel som sa att filmer i den här genren nästan helt lever och dör med sin protagonist men framförallt sin antagonist. Ledger är fantastisk och han är ännu bättre om man ser hans arbete innan. Själv såg jag om 10 Things I Hate About You tidigare i månaden och ja, det är faktiskt helt sjukt att det där är samma skådespelare nio år tidigare. Det Ledger gör är verkligen helt motsatsen till att bara gå in och spela sig själv (det svenska skådisar är experter på) utan han förvandlar sig helt i rollen. Sen vet jag inte hur du kan jämföra med Hannibal Lector? Det är en helt annan typ av skurk. Att Jokern helt ska sakna motiv är ju hela grejen. Överdriven clown? Det är också lite grejen. Det är fortfarande en superhjältefilm. En karaktär som fick sin skapelse i en serietidning. Jokern ska vara en endimensionell, sadistisk psykopat som är en blandning av rolig och creepy. F.ö. är det inte bara Ledger som är bra i filmen. Alla gör riktigt bra i från sig. Främst Gary Oldman som står för hela hjärtat i filmen. Vilken fantastisk jävla skådis. Alltid. Jämt. Att han aldrig har blivit nominerad för Oscars eller Golden Globe är ett jävla skämt.
Orkar inte skriva mer men passar på att posta Roger Ebert's, som är USA's kanske mest kända och respekterade kritiker, recension.
“Batman” isn’t a comic book anymore. Christopher Nolan’s “The Dark Knight” is a haunted film that leaps beyond its origins and becomes an engrossing tragedy. It creates characters we come to care about. That’s because of the performances, because of the direction, because of the writing, and because of the superlative technical quality of the entire production. This film, and to a lesser degree “Iron Man,” redefine the possibilities of the “comic-book movie.”
“The Dark Knight” is not a simplistic tale of good and evil. Batman is good, yes, The Joker is evil, yes. But Batman poses a more complex puzzle than usual: The citizens of Gotham City are in an uproar, calling him a vigilante and blaming him for the deaths of policemen and others. And the Joker is more than a villain. He’s a Mephistopheles whose actions are fiendishly designed to pose moral dilemmas for his enemies.
The key performance in the movie is by the late Heath Ledger, as the Joker. Will he become the first posthumous Oscar winner since Peter Finch? His Joker draws power from the actual inspiration of the character in the silent classic “The Man Who Laughs” (1928). His clown's makeup more sloppy than before, his cackle betraying deep wounds, he seeks revenge, he claims, for the horrible punishment his father exacted on him when he was a child. In one diabolical scheme near the end of the film, he invites two ferry-loads of passengers to blow up the other before they are blown up themselves. Throughout the film, he devises ingenious situations that force Batman (Christian Bale), Commissioner Gordon (Gary Oldman) and District Attorney Harvey Dent (Aaron Eckhart) to make impossible ethical decisions. By the end, the whole moral foundation of the Batman legend is threatened.
Because these actors and others are so powerful, and because the movie does not allow its spectacular special effects to upstage the humans, we’re surprised how deeply the drama affects us. Eckhart does an especially good job as Harvey Dent, whose character is transformed by a horrible fate into a bitter monster. It is customary in a comic book movie to maintain a certain knowing distance from the action, to view everything through a sophisticated screen. “The Dark Knight” slips around those defenses and engages us.
Yes, the special effects are extraordinary. They focus on the expected explosions and catastrophes, and have some superb, elaborate chase scenes. The movie was shot on location in Chicago, but it avoids such familiar landmarks as Marina City, the Wrigley Building or the skyline. Chicagoans will recognize many places, notably La Salle Street and Lower Wacker Drive, but director Nolan is not making a travelogue. He presents the city as a wilderness of skyscrapers, and a key sequence is set in the still-uncompleted Trump Tower. Through these heights, the Batman moves at the end of strong wires, or sometimes actually flies, using his cape as a parasail.
The plot involves nothing more or less than the Joker’s attempts to humiliate the forces for good and expose Batman’ secret identity, showing him to be a poser and a fraud. He includes Gordon and Dent on his target list, and contrives cruel tricks to play with the fact that Bruce Wayne once loved, and Harvey Dent now loves, Assistant D.A. Rachel Dawes (Maggie Gyllenhaal). The tricks are more cruel than he realizes, because the Joker doesn’t know Batman’s identity. Heath Ledger has a good deal of dialogue in the movie, and a lot of it isn’t the usual jabs and jests we’re familiar with: It’s psychologically more complex, outlining the dilemmas he has constructed, and explaining his reasons for them. The screenplay by Christopher Nolan and his brother Jonathan (who first worked together on “Memento”) has more depth and poetry than we might have expected.
Two of the supporting characters are crucial to the action, and are played effortlessly by the great actors Morgan Freeman and Michael Caine. Freeman, as the scientific genius Lucius Fox, is in charge of Bruce Wayne’s underground headquarters, and makes an ethical objection to a method of eavesdropping on all of the citizens of Gotham City. His stand has current political implictions. Caine is the faithful butler Alfred, who understands Wayne better than anybody, and makes a decision about a crucial letter.
Nolan also directed the previous, and excellent, “Batman Begins” (2005), which went into greater detail than ever before about Bruce Wayne’s origins and the reasons for his compulsions. Now it is the Joker’s turn, although his past is handled entirely with dialogue, not flashbacks. There are no references to Batman’s childhood, but we certainly remember it, and we realize that this conflict is between two adults who were twisted by childhood cruelty — one compensating by trying to do good, the other by trying to do evil. Perhaps they instinctively understand that themselves.
Something fundamental seems to be happening in the upper realms of the comic-book movie. “Spider-Man II” (2004) may have defined the high point of the traditional film based on comic-book heroes. A movie like the new “Hellboy II” allows its director free rein for his fantastical visions. But now “Iron Man” and even more so “The Dark Knight” move the genre into deeper waters. They realize, as some comic-book readers instinctively do, that these stories touch on deep fears, traumas, fantasies and hopes. And the Batman legend, with its origins in film noir, is the most fruitful one for exploration.
In his two Batman movies, Nolan has freed the character to be a canvas for a broader scope of human emotion. For Bruce Wayne is a deeply troubled man, let there be no doubt, and if ever in exile from his heroic role, it would not surprise me what he finds himself capable of doing.
Senast redigerat av avfart den 2009-01-27 klockan 23:43.
Ok, du har rätt i att den inte bara innehåller action, och det borde jag kanske också poängterat att jag faktiskt inte heller tycker. Jag förstod att den försöker behandla karraktärerna, men jag tycker inte att det gav mig något. Då är den för mig en helt okej actionfilm, som utöver att innehålla häftiga specialeffekter också försöker gå lite mer "på djupet" än många andra actionfilmer. Att karraktärsutvecklingen därmed skulle göra filmen till en av de fem, tio eller ens hundra bästa filmerna genom tiderna kan jag ändå inte begripa.
http://foto.stilren.se - portfolio
Den är bra
Apati är en vanesak
Jag tycker verkligen att The Dark Knight är dålig. Handlingen är så tråkig och intetsägande att jag knappt orkade med att se den. Att filmen går in djupare än en vanlig actionfilm och presenterar karaktärerna spelar inte så stor roll då jag inte tycker att karaktärerna knyter till handlingen särskilt bra. Och som sagt, angående Ledger. Det blir säkerligen 1000 gånger lättare att spela en roll om som har en mask på sig. Får så mycket gratis då. Nåväl, han spelar inte dåligt.
Iofs tycker jag att Gudfadern är en dålig film också så jag är kanske inte så pålitlig vad gäller film.
I have seen it all
*inväntar Oskars reaktion*
Inte värt att reagera på, som att argumentera mot folk som tror på tomten
http://foto.stilren.se - portfolio
The Dark Knight är överlägset den bästa film jag sett från 2008. Borde blivit nominerad för bästa film enligt mig. Grejen är ju att det är en fantastisk film inte bara en fantastisk serietidningsfilm.
Så här skrev jag på filmtipset när jag nyss kommit hem från biobesöket i ren extas.
Helt jävla brilliant! Tyckte att Batman Begins var en bra film men inte riktigt värd dom enorma hyllningar den fick av fans. För inte kan dom väl ha vetat hur bra den här skulle bli redan då? För folk som satte toppbetyg på Begins, vad ska dom sätta för betyg på denna? Ja Jokern är grym som alla sagt, men det sköna är att filmen inte alls blir någon enmanshow. Det finns flera karaktärer som är mer komplexa och minst lika välspelade, jag tänker då närmast på Harvey Dent och Gordon, alla spelar sin roll i storyn. Filmen börjar på sin action slutspurt väldigt tidigt men lyckas ro det hela i hamn. Otroligt mörk film också, känns som Nolan inspirerats lite av hur George Lucas följde upp A New Hope med ESB. Den har allt som gjorde första filmen bra, bara det att den har sååå mycvket mer av det hela. Även om den i första hand är en actionfilm så är den även smart och väldigt dramatiskt, storyn och skådespeleret berör. Effekterna är också jättebra, långt ifrån det över plastiga CGI vi ser i dom flesta action rullar nu för tiden. Hur bra kan nummer tre bli?
älskling; jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
http://hajpland.blogspot.com
Såg även Benjamin Button för nån vecka sen och så här tyckte jag om den.
Levde inte upp till hypen tyvärr. Fortfarande en välgjord och bra film dock. Bara det att den är ruskigt ojämn och har alltför många svagheter för att hålla i nästan 3 timmar. Det är nog svårt att undvika men ibland blir filmen lite väl kliché aktig och sentimental. Trots den långa speltiden lyckats man heller aldrig riktigt bygga upp tillräckligt många minnesvärda karaktärer som i Forrest Gump tex (omöjligt att inte jämföra). Visst är fotot fint, men ibladn blir det lite "för" fint, känns som om man hamnat i en modekatalog med Brad Pitt som modell sittandes på en båt i motljus. Ibland blir filmen lite väl mycket som ett enda stort kollage också. Blanchett och Pitt gör båda mycket bra insatser men det saknas kemi mellan dom för att kärlekshistorien ska beröra mig på riktigt. Bästa delen i filmen är historien ombord båten Chelsea med kaptenen Mike och mötet med Tilda Swintons karaktär som är en väldigt fin liten sido historia om Buttons första kärlek. Inte en av David Finchers bästa, känns inte hellers väldigt Fincher aktig. Hans andra filmer har en stil man känner igen från film till film, den här saknar tyvärr det.
Tycker inte den här filmen förtjänar en oscar för bästa film men skulle ändå bli lite glad om David Fincher fick ett regissörs pris fast jag då skulle se det mer som tack vare hans tidigare bedrifter med filmer som Seven, Zodiac, Fight Club och den underskattade debuten Alien 3
älskling; jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
http://hajpland.blogspot.com
Behörigheter för att posta
Svara med citat