and goddamn, I don't seem to have learned
that a lady in need is guilty indeed...(Nina Persson)
& varje gång du möter min blick blir min värld en aning större
varje gång du möter min blick hör jag ditt hjärta ge mig blod
Nu har jag lyssnat på skivan intensivt i två dagar. Jag har väl inte riktigt kommit in i det euforiska rus som den tillbedjande massan här befinner sig i.
På plussidan - Texterna! Jag tycker texterna är nästintill klockrena, många strofer klistrar sig fast och Jocke sjunger raderna med en intensitet som riktigt känns. Jockes sång plus gästsångerskorna gör sitt bästa för att lyfta låtarna och gör det bra. I övrigt ett bra hantverk med spännande låtbyggen som ger utrymme för växtvärk. Skivan är relativt jämn också med få (inga?) bottnar.
Minus - Väntar på att låtarna ska lyfta rent melodiskt. Det är trevliga melodier men det blir aldrig någon melodisk knockout för min del och det är ändå det viktigaste faktorn när ett album bedöms.
Bästa låtar just nu - Godhet och innan himlen faller ner.
Sämst? - Jag förstår mig inte alls på "Allt har sin tid".
Låter inte avslutningsspåret som en av Lisa Miskovskys låtar?
Hur skivan står sig om en månad återstår att se, eftersom den har en bra och spännande tillväxtpotential så tror jag att jag kommer värdera albumet högre än vad jag gör nu.
Och här
"JOCKE BERG OM TIGERDROTTNINGEN LÅT FÖR LÅT:
Mirage
Den andra låten jag skrev till skivan och var hela tiden tänkt som intro.
Var är vi nu?
Låtskrivartekniskt en av mina all time high. Och nej, det är inte en Bowie-referens.
Skogarna
Gillar titeln, speciellt eftersom jag inte sjunger om skogen i låten. Men ordet är magiskt.
La Belle Epoque
Om jag sjungit den på ackorden i versen hade den blivitför folkie, för Mumford & Sons. Men jag är nöjd med att jag bara använder två toner.
Svart snö
Sticket är roligt tycker jag.
Allt har sin tid
Skrevs sent i processen när jag behövde någonting som delade skivan i tu.
Innan himlen faller ner
Gospelkör. Den inspelningsdagen var mäktig.
Din enda vän
Den samplade låten var i helt fel tonart, så Sami satte sig med ett dataprogram och stämde om varenda ton.
Godhet
Beatrice Eli som sjunger är fantastisk. Hennes röst är både sorgsen och stark.
Simmaren
Den mest tillbakablickande och nostalgiska låten
Den andra sidan
En bugning till det tidiga, unga Kent, det finns mycket av det där. "
Jag gör allt på ren vilja
Ser du nån så skjut
Jag står bakom tätt intill
och jag är bara ljud
Så jag rör mig som jag vill
Stundtals blödande vackert, stundtals kompromisslöst arresterande. Det är svärta som blänker.
Tack Kent – för mod, tröst och liv.
älskling; jag har hittat in från mörkret
det finns hopp om en förändring
men det tar den tid det tar
http://hajpland.blogspot.com
Håller tyvärr med dig. Jag är inte direkt hänförd av det här mer techno-influerade soundet (vet att många kommer vilja lägga handflatan mot pannan nu, där bakom skärmarna) och tyvärr förstör det totalt för mig. Kul att andra gillar det dock, men för någon som tycker att London Calling är det mest kompletta albumet i modern musikhistoria, precis framför Chirpin' Crickets och föredrar pop som The Cure presenterar den och som låtar såsom 747 iscensätter så väl, är detta ingen hit. Finner dock mig själv sjungandes med i "Din enda vän" på något sätt som jag ej än kan förklara. Hoppas på lite äldre låtar också vid klubbgigen men förstår att dem kommer att hylla detta album då. Klubbgig med Kent är dock aldrig fel! =]
Förstår även att Kent och Joakim framförallt (kanske?), tröttnat på Verkligen, Isola, HH, det självbetitlade albumet och framförallt sådana fossiler som jag själv som ska "klaga" vid varje release men det till trots kan jag inte hindra mig själv från att ta på mig nostalgihörapparaten och lyssna igenom de 4 första och inse hur överlägset det tidiga och unga Kent var på att fånga mig som lyssnare. Men Kents sinnestillstånd förändras väl antar jag även om det i stort inte har gjort det nu (i min åsikt) på 8 år. Igen, förstår att den överväldigande majoriteten fullkomligt förälskat sig i detta album, precis såsom med Röd, men för mig personligen funkar det inte. Tack till Kent och forumet för att allas åsikter respekteras så länge de är befriade från personliga påhopp.
Tigerdrottningen går definitivt in bland favoriterna. Du och Jag Döden är den absoluta favoriten men denna trängs definitivt med Röd, Isola och HH om den åtråvärda andraplatsen.
Tycker Jocke säger det bra kring soundet; "Dom skivorna finns redan..."
Och då tillhör jag ändå den skaran som önskar sig "mer" gitarr-Kent. Dör inombords när gitarren exploderar i Den Andra Sidan. Men låtarna på denna skivan är så vansinnigt bra!
Vad är det för "stick" i svart snö han menar? Är inte så berest i musikaliska termer ;p
Är överlag nöjd med plattan. Ett par lite halvtrista låtar såsom Skogarna och Simmaren. Resten är riktigt riktigt starka enligt mig.
Den enda invändningen jag har är väl mot E-type/markoolio kören i Allt har sin tid.
1. D&JD
2. Tillbaka till samtiden
3. Tigerdrottningen
Välförtjänt tredjeplats enligt mig just nu. Kan emellertid både klättra och falla.
Once you've sought the path of revenge
There's no way to stop
And the more I try to hurt you the more that it hurts me
Danger Mouse & Sparklehorse - Revenge Feat. The Flaming Lips
Fantastisk platta. Bästa på 10 år! Några svaga spår, men helheten, ljudpaletterna, detaljarbetet, PRODUKTIONEN, magiska texter och sjukt grymma arr.. OMG.
Men något som känns märkligt är väl att LBE är den bästa låten. Blev helt golvad när den kom och förväntningars bara skjöt. Det är en oerhört oerhört bra låt. Precis som Svart snö, den andra sidan, innan himlen.. men när plattans höjdpunkt var nått man hörde för 1 månad sen, känns lite.. konstigt. Som när man druckit upp all sprit på förfesten. Förbannar mest mig själv. Blev otroligt glad i natt under dem första genomlyssningarna, men om jag inte "falt för frestelsen" att lyssna på LBE innan hade det varit *total* knockout.
Varje gång du möter min blick
Tack, det är skönt att det finns fler som känner som jag. Den här gången har jag försökt att inte hålla på att gnälla som kärringen mot vinden och klaga, skälla högljutt och skandera hur dåligt det är som jag gjort tidigare, jag försöker verkligen vara vuxen nu och framföra mina synpunkter på ett lågmält och nedtonat sätt. Antar att det händer något när man fyller trettio (vilket jag gjorde för 1.5 år sen, hemska tanke att jag är 30+ nu, började ju lyssna på kent när jag var 13, skulle fylla 14). Men det är kanske en av anledningarna till att jag har svårt för det nya, de första plattorna präglar min ungdom och uppväxt och jag lyssnade intensivt på dessa när jag var runt 20, man kanske har lättare att ta till sig det nya om man inte har en sådan fixering vid det gamla eller rättare sagt en kärlek till det som var så förbannat bra.
Jag vet att jag tjatat om hur mycket bättre kent var förr men jag försöker åtminstone säga det på ett vuxet sätt nu. Och jag hatar inte allt det nya, som jag också sagt många gånger, Mörkret var den första plattan på kanske tio år som jag riktigt älskade med kent, den fick mig att hitta tillbaka till bandet och jag älskar den fortfarande även om jag inte rankar den lika högt som kent, Verkligen, Isola, HH och B-sidor.
Som nån också skrev i tråden, jag får inte samma feeling av låtarna som jag får på Mörkret, Tänd på knockade mig första gången jag hörde den och sen alla andra låtar är fantastiska (även om det är ganska mycket "modernt" sound på Mörkret också), på den här plattan, jag har inte blivit knockad på samma sätt, det är något som fattas, det når inte hela vägen även om det är bra låtar, det är kanske produktionen, arret och soundet som gör att jag har svårt att ta det till mig, kanske blir annorlunda att höra låtarna live. Som jag förklarade, jag gillar klassiskt rocksound och det hade 999, jag älskar gitarrer men för den delen behöver allt inte vara sönderdistat, jag har helt enkelt svårt för "andra" instrument i kombination med processade trummor, synthbasar etc. Jag är väl typ forumets och kentvärldens Gustav Svensson (ifall nån här är gammal nog att komma ihåg den klassiska svenska sitcomen Svensson, Svensson)
"We didn't invent goth, we just play emotional music"robert smith"Du vet att vi spelade NDBPM för din skull va?"
Redan när jag hörde LBE i början började jag fundera på hur låten hade kunnat göras annorlunda, eller hur jag hade velat höra den, dvs lite mer gitarrbaserat och rockigt, en grej som jag inte kan släppa tanken på är att byta "aaaaaaah"-kören i refrängen och istället lägga motsvarande melodi med en e-bowgitarr över refrängen istället, skulle kanske inte funka men i mitt huvud låter det bra iaf
"We didn't invent goth, we just play emotional music"robert smith"Du vet att vi spelade NDBPM för din skull va?"