Är det här kents mest outro-lösa verk hittills?
Är det här kents mest outro-lösa verk hittills?
Är inte ett big fan av alla låtar på plattan (än?) men trots detta finns det iaf minst ett gåshudsmoment i varje sång. Älskar älskar älskar det.
Tigerdrottningen = techno. Det låter som mormor som tycker att all rock är "skrän". Tigerdrottningen är mer dödsmetall än techno. Annars saknar jag också lite gitarr nu efter fyra album där gitarren har trängts undan. Egentligen är det inte mycket synth i Tigerdrottningen heller utan ljudbilden är rätt tam och poppig.
"Svart snö" är helt otroligt vacker. Gråter litegrann. Särskilt under delarna där pianot hörs.
Tigerdrottningen känns som ett "tungt" album på det sätt att ljudbilden är fullproppad med små nyanser som tar tid att upptäcka. På det viset påminner den mig om Röd (även om mycket annat må vara olikt). Och det är verkligen uppskattat. Jag gillar EPIS och JÄIRFM väldigt mycket, men det känns som att man kommer behöva mer tid innan Tigerdrottningen sjunker riktigt in, trots att det mesta redan låter extremt bra. Och det är enligt mig ett klart tecken på att Kent här är som allra bäst.
Håller med Jocke där. Den delen av låten är riktigt häftig! Snygg övergång till den vackra refrängen. (Det är väl ovanligt många stick och annorlunda låtstrukturer på det här albumet jämfört med de flesta av Kent?) Tyvärr, måste jag ändå säga, ett av få gåshusögonblick på skivan. Ett annat är de typiska Kentgitarrerna i "Den andra sidan".
Efter att ha sträcklyssnat på Tigerdrottningen hela dagen - både på jobbet och nu när jag är hemma - kan jag konstatera att jag tycker det här bandets absolut sämsta platta. Fy fan vilken jävla monumental besvikelse. Jag har varit besviken över varje skiva ända sedan TTS släpptes, men det här går inte att beskriva. Det finns inte en enda höjdpunkt, och Allt har sin tid kan mycket väl vara den sämsta låten bandet har släppt. Vilken jävla skit.
Jag vill bara spy galla när jag ser alla jävla kommentarer på ex. Facebook där folk tycker att det är så himla trevligt att Kent "vågar utvecklas". Nu har det släppts alldeles för många plattor där soundet har varit väldigt snarlikt.
För att inte tala om kvalitén på låtarna (vad gäller både text och musik). Jag vill ha texter, arrangemang och (små delar av) låtar som träffar rakt i hjärtat, inte något jävla "God jul, gott nytt år (etc.)"-jidder.
Jag antar att jag kommer få utstå extremt mycket kritik. Och jag bör kanske redan nu skriva att jag definitivt _INTE_ är något troll.
Personligen älskar jag Röd och allt därefter men även allt före.
Vi tycker bara olika och det är så , jag tycker tex att raden god jul gott nytt år passar perfekt och beskriver poetiskt hur tiden går.
VAd är det för mening att spy galla över att så många med mig höjer tigerdrottningen till skyarna?
Det tycks mig väldigt sorgligt att ens fundera på varför vi älskar albumet , vi kommer aldrig aldrig att ändra oss eller hur?
För om din mening är att få oss att ändra oss så är du i ogjort ärende för evigt.
Amen
Att du inte gillar skivan är vel iofs. subjektivt och helt okej. Men varfor hata på dom som faktisk gillar det? Dom lager inte musik for att du skal bli nöjd. Lyssna på nåt annat hvis du inte länger gillar Kent.
Sen har jag nu lyssnat på skivan nog til att säga: Jag älskar den. Stämningen och hur den får mig att känna är så otroligt fint. Det är så mycket mer än musik. Tack.
Så länge fötterna bär
Så länge lungorna kan
Var är vi nu. Älskar melodin och ackorden i versen och när refrängen blommar ut så sveps man bara med och allt annat försvinner. Det är mitt näst-favoritögonblick på skivan. Och texten är som tagen ur mitt huvud.
Svart snö, så oerhört sorglig och vacker. Och tröstande, det är fler än du och jag som känner så här.
Jag kan se det framför mig när den spelas live när vi sträcker upp våra händer ser oss omkring och märker att vi inte är ensamma, iaf inte i just detta ögonblick.
När stämmorna i "Som om det inte fanns nån morgondag" går isär brister det för mig varje gång. Jag trodde inte jag kunde känna så här för ny musik längre. Vilken gåva det är att få göra det.
LBE har avhandlats tidigare och jag tycker fortfarande den är skitbra trots att den gått på repeat i flera veckor.
Den andra sidan. Hela låten är fantastisk men när DEN gitarren kommer in är mitt favoritögonblick. Jag bara lyfter när jag hör det. Det är så härligt att få höra något sådant på en ny Kentskiva igen.
Jag är en 40 år gammal gubbe som har väldigt svårt att hitta ny musik som slår mig hårt så som ny musik brukade kunna göra hela tiden i ungdomens dagar.
Men, varje gång Kent släpper nytt får jag den där känslan igen. Tack som fan. De här låtarna skulle platsat på vilket pre-TTS album som helst. Som gammal Isola-fossil är det måttstocken jag använder
För mina föräldrars generation var det väl Ulf Lundell som var nationalskalden som beskrev glädjen, sorgen, euforin och ångesten i deras liv när de rörde sig från ungdom till medelålder och vidare i takt med honom.
För min generation är det Kent som axlat den manteln.
Blah blah blah.
RÅKAR befinna mig strax utanför den lokal där videon till singel no 2 spelas in just nu. Hehe. Bandet e på plats iaf.
Portfolio: www.papercutstudio.tumblr.com