Jag måste väl få ha åsikter om hur jag tycker att lagen BORDE vara utformad. Det är inget som säger att den är rätt idag. Å andra sidan är jag lite splittrad i den här frågan. Homosexualitet är uppenbarligen en naturlig läggning i den meningen att det finns ett hyfsat stort antal människor som helt enkelt tänder på samma kön. Det säger sig självt att de kommer att söka sig till varandra. Däremot så är inte syskonsex en typisk "läggning"; det finns inga nattklubbar dit kära syskon kan gå. Kärlek mellan syskon kan väl snarare anses som kärlek mellan två närstående människor som på något märkligt sätt går över gränsen för vad som är biologiskt optimalt (risk för inavel) och socialt accepterat. Hur går det liksom till när två syskon närmar sig varandra första gången? De kan ju inte gärna gå till en gay-klubb och visa att de är likasinnade? Lite skumt. Jag såg en dokumentär från Skottland där två halvsyskon återfick kontakten med varandra i vuxen ålder och på något sätt verkade det som om de fyllde varandras tomhet i hjärtat, vilket ledde till starka känslor och därefter ett förhållande. Deras mamma ringde då polisen och de blev hämtade som värsta brottslingarna därför att de älskade varandra för mycket ... Bara som exempel på att lagen kan frånta människor friheten att leva ut sina känslor, hur onaturliga eller fel samhällsnormen än tycker att den är. Vad gäller risken för inavel, om den nu ska användas som huvudargument mot syskonkärlek, så skulle man i och för sig kunna säga att kärlek mellan två bröder eller två systrar är helt ofarlig. Så i det fallet ser jag inte riktigt varför samhället ska kontrollera deras förbjudna beteende. Hur ska man kunna bedöma att en av parterna inte var frivilligt med på det sexuella utbytet? Hmmm, coolt om de är enäggstvillingar, värsta narcissistiska möjligheten att ha sex med sin egen spegelbild, kanske vore något som knäpp manusidé till en film eller dylikt ...
Ha ha, underbart att tråden kom in på Berlinmuren. Så wunderbar.
