Politik

[Mr. ?]

Inte? Hur tänker du då?

Titta på hur det ser ut i världen. Där marknaden har varit "fri" och profitgirig, som tex i europa, så har man utnyttjat dom fattiga. Sweatshops, någon?

[Oskar]

Titta på hur det ser ut i världen. Där marknaden har varit "fri" och profitgirig, som tex i europa, så har man utnyttjat dom fattiga. Sweatshops, någon?

Jaha, så du tror att jag vill ha en fri marknad i några länder, och en sorts fascistdiktatur i andra, så att de första kan utnyttja de senare utanför marknaden? Då förstår jag. Men tyvärr, du har fel.

[Mr. ?]

Jaha, så du tror att jag vill ha en fri marknad i några länder, och en sorts fascistdiktatur i andra, så att de första kan utnyttja de senare utanför marknaden? Då förstår jag. Men tyvärr, du har fel.

Ok, det blir fri marknad i hela världen. MEn det förändrar inte situationen. Västvärlden är ASRIK och några få korrumperade killar kommer bli underchefer åt västvärlden och tvinga deras inhemska arbetare att slava åt vårat överflöd. Det är så en "fri" marknad fungerar

[Oskar]

Ok, det blir fri marknad i hela världen. MEn det förändrar inte situationen. Västvärlden är ASRIK och några få korrumperade killar kommer bli underchefer åt västvärlden och tvinga deras inhemska arbetare att slava åt vårat överflöd. Det är så en "fri" marknad fungerar

Nej, det är det inte. Visst är det problematiskt att världens fattiga länder så länge har plågats av socialismen, men det går att resa sig: Japan gjorde det, Sydkorea gjorde det, Kina och Indien är på väg att göra det. Alla världens länder har en gång varit fattiga, och inget har blivit rikt genom statlig kontroll över ekonomin. Att liberalisera innebär dels att öppna upp för företagande och handel, men även att skydda individens rättigheter: utan dem är marknaden inte möjlig. Eller rättare sagt, den fria marknaden är en produkt av individens frihet.

[Oskar]

Bolånekrisen i USA då? Var även det frukten av "märkliga statliga ingrepp" ?

... även om finanskrisen på 90-talet också var ett resultat av statliga ingrepp, men det var en längre och mer komplex process. Jag kan redogöra lite för den om du vill?

[Ett öde värre än döden]

... även om finanskrisen på 90-talet också var ett resultat av statliga ingrepp, men det var en längre och mer komplex process. Jag kan redogöra lite för den om du vill?

Gör det du.

[Oskar]

Ursäkta min lathet, men jag klistrar in en text jag redan skrivit:

Vi kan börja historien i mitten av 1900-talet.

Under denna period introducerades den så kallade keynesianska finanspolitiken, som innebar att regeringar skulle motverka lågkonjunkturer med underbalanserade budgetar och multiplikatoreffekter till följd av ökad offentlig konsumtion. Samtidigt skulle man minska utgifterna i högkonjunkturer för att undvika överhettning i ekonomin. Strategin anammades av socialdemokratiska regeringar i flera länder, även om Keynes själv brukar betecknas som socialliberal.

Fram till mitten av 1960-talet, under Sveriges gyllene period då man kunde skaffa sig ett stort försprång gentemot de europeiska länder som ännu tampades med de infrastrukturella problemen från andra världskrigets bombräder, fungerade taktiken bra. Dock föll politikerna alltför ofta för frestelsen att expandera även i högkonjunktur, vilket gav upphov till en inflationstakt på i genomsnitt 8% per år. Samtidigt lämnades det indirekta ansvaret för inflationsbekämpningen till fackföreningarna, som mellan 1970-1998 förhandlade fram nominella löneökningar på ca 800%.

För att bekämpa de allt djupare lågkonjunkturerna och den massarbetslöshet som följde i inflationens spår (pga allt för höga lönekostnader för de privata företagen) genomförde de socialdemokratiska regeringarna diverse åtgärder.

* Man devalverade den svenska valutan under fem olika tillfällen med sammanlagt ca 25% fram till och med 1982.

* Man skapade jobb i den offentliga sektorn, som med tiden växte sig allt större och mer kostsam.

Intressant att tillägga är för övrigt att skattetrycket som andel av BNP under perioden 1960 - 2001 steg från 28.7% till 53.3%. I början av jämförelseperioden hade Sverige ett lägre skattetryck än övriga jämförbara länder (tex Storbritannien, Tyskland, Danmark, Norge och Frankrike), och ändå var skillnaden i medellivslängd (som kan ses som en effekt av välfärden) större då än den är idag. En svensk beräknades då i genomsnitt leva i 73.03 år jämfört med 71.03 år i övriga länder. år 2001 var den svenska medellivslängden 79.9 år mot 78 i jämförelseländerna trots 10% högre skatter. Samtidigt har skillnaden i spädbarnsdödlighet mellan länderna sjunkit från 8.5 promille 1960 till 1.4 promille 2001. Kanske hör högt skattetryck och välfärd inte så tätt ihop som vissa vill tro?

Sålunda sköt de socialdemokratiska regeringarna problemen framför sig genom att ständigt devalvera och föra över arbetslösa till en allt fetare offentlig sektor. Till följd av detta sjönk de utländska investeringarna och BNP-tillväxten hölls uppe av konsumtion och en förbättrad handelsbalans (exporten gynnas av lägre priser).

1982 bestämde sig den nya regeringen under Olof Palme för att börja bekämpa inflationen med hjälp av mer återhållssamma löneökningar. Man insåg att om lönerna ökade i snabbare takt än produktionen så skulle utländska investerares förtroende för landet minska, ett problem som blev påtagligt i en allt mer globaliserad värld.

Under 1985 kom så dödsstöten för den svenska ekonomin när riksbanken, efter godkännande av statminister Palme, avreglerade kapital- och räntemarknaderna. Aha, säger socialisterna, det bevisar ju att nyliberala avregleringar leder till problem! Den slutsatsen är dock tyvärr förhastad.

Bankernas kreditgivning ökade lavinartat efter avregleringen pga en mycket låg ränta. Det svenska folkets konsumtionskvot steg till 105% vilket gav upphov till enorma efterfrågesvängningar och ett instabilt konjunkturläge. Riksbanken stod maktlös eftersom deras uppgift inte var inflationsbekämpning, utan att försvara den svenska kronans fasta växelkurs. Detta är det centrala problemet: att bibehålla en fast växelkurs i ett ekonomiskt klimat där landets inflation är större än omvärldens leder oundvikligen till problem. I ett läge med rörlig växelkurs hade riksbanken kunnat reglera räntenivån vid utlåning till bankerna, och på så sätt hålla tillbaka inflationen.

Det skulle dock dröja innan allting kraschade på riktigt.

Det glada 80-talet kännetäcknades av extrem konsumtion och en accelererande högkonjunktur. Problemet var att Sverige levde på pengar som inte fanns, tack vare den oreglerade kreditgivningen. När den borgerliga regeringen tog över 1991 kom baksmällan. Krisen var total, flera stora banker hotades av konkurs och inflationen steg till aldrig tidigare skådade nivåer. Riksbanken höjde räntan till 500% i syfte att försvara den övervärderade valutan.

Den borgerliga regeringens stora misstag var att inte släppa kronan fri tidigare, men skadan var redan skedd och hade knappast kunnat minimeras genom en tidigareläggning på ett par månader.

Riksbanken blev nu självständig och fick i uppdrag att bekämpa inflationen, ett mål sattes på 2% +- 1%. Carl Bildts regering stramade åt de offentliga finanserna och lyckades stabilisera det ekonomiska läget, men räntenivån var fortfarande hög (ca 10%). Detta pga det skadade förtroendet för den svenska ekonomin, en sänkt ränta hade i detta läge lett till kraftigt minskade investeringar, något man inte vågade riskera. Samtidigt kunde man inte låna pengar till en expansiv finanspolitik eftersom statsskulden redan hade växt till enorma proportioner.

Den socialdemokratiska regering som tog över 1994 presenterade ett program för kraftig budgetsanering, vilket gav upphov till en stor arbetslöshet och en långvarig lågkonjunktur. Man tog över stabilda statsfinanser och fullföljde den politik som borgarna hade påbörjat, för att senare även kunna ta åt sig äran för de positiva effekterna.

Idag är den svenska inflationen konstant låg, tillväxten stabil och finanserna i ordning. Dock har regeringen på 10 år inte lyckats öka sysselsättningsgraden, som än idag bara ligger på ca 76%. Det innebär att nästan en fjärdedel av den svenska arbetskraften försörjs av bidrag, något som borgar för fortsatt höga skatter om ingenting görs för att skapa riktiga arbeten.

Den som skyller krisen på borgarna har alltså i stort sett helt fel. Regeringen Bildts stora misstag var att försvara den fasta växelkursen så länge, å andra sidan skapades det grundläggande problemet långt tidigare av oansvariga socialdemokratiska regeringar genom misslyckad finanspolitik, samt av de fackföreningar som struntade i sitt ansvar för inflationen. Avregleringen av ränte- och kapitalmarknaderna var i sig inte negativa, men kombinationen av en oreglerad kreditgivning och en riksbank med enda uppdrag att försvara valutan är ohållbar. Ansvaret för detta felsteg faller ytterst på statsminister Olof Palme som godkände avregleringen (med orden "det där förstår jag mig inte på, gör vad ni vill"), samt på de personer inom regering och riksbank som drev på för ett godkännande: Erik Åsbrink, Bengt Dennis och Kjell Olof Feldt.

[Ett öde värre än döden]

Jag tror nog att Kjell Olof Feldt velat bedriva en delvis annan finanspolitik, där höll Palme tillbaka honom, men nog har Olof Palme gjort en och annan bra sak också. Som utbyggnaden av barnomsorgen på 70-talet, så långt fler kvinnor kunde komma ut på arbetsmarknaden. Ur ren jämställdhetsynpunkt, för vid spisen ska de väl inte stå?

[Sundance_Joel]

Värt att påpeka är att "jämlikhet" är en av liberalismens viktigaste principer. Samma sak gäller naturligtvis för socialismen, men ibland har man olika definitioner av ordet (inte alltid!). Det är lite slarvigt att prata om jämlikhet precis som att det alltid är synonymt med att alla ska äga lika mycket, vilket naturligtvis vore helt befängt. Om Oskar är liberal är han således för jämlikhet, även om det enda jämlika består i att alla har rätt att slippa bli mördade eller bestulna på sin egendom.
På samma sätt är såklart inte alla socialister eniga kring vilken typ av jämlikhet som är önskvärd att uppnå. Dumt med generaliseringar alltså.

[Oskar]

Jämlikhet inför lagen förespråkar jag. Somliga ska inte behöva vara offerdjur åt andra (ekonomisk jämlikhet med politiska medel).

[Ginger Fish]

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/s...ntrum-1.984004

"- Vi lever inte våra liv oberoende av varandra och ingen kan bygga sina egna sjukhus, vägar eller skolsystem" ska vi slå vad?

[Oskar]

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/s...ntrum-1.984004

"- Vi lever inte våra liv oberoende av varandra och ingen kan bygga sina egna sjukhus, vägar eller skolsystem" ska vi slå vad?

Vem är det som vill att alla människor ska vara självförsörjande? Snacka om att slåss mot väderkvarnar.

[MrHenko]

Jag vet att kommentarer till nyheter på nätet inte bör tas på allvar, men trots det så upphör jag aldrig att förvånas. Läste just en kommentar på DN där nyliberalismen fick skulden för nazityskland. Ingen motivering gavs annat än att det relaterade till "egoismen". Tydligen var vi på väg dit igen nu när sjukersättningar sänks och fler "tvingas" ut på arbetsmarknaden.

Ska man skratta eller gråta?

[Oskar]

Jag vet att kommentarer till nyheter på nätet inte bör tas på allvar, men trots det så upphör jag aldrig att förvånas. Läste just en kommentar på DN där nyliberalismen fick skulden för nazityskland. Ingen motivering gavs annat än att det relaterade till "egoismen". Tydligen var vi på väg dit igen nu när sjukersättningar sänks och fler "tvingas" ut på arbetsmarknaden.

Ska man skratta eller gråta?

Det där är ju ganska klassiskt: nyliberaler vill att alla fattiga ska dö, så de är ungefär som nazisterna. Jag vet inte om de verkligen tror på det eller om det bara är en dålig undanflykt för att slippa diskutera faktiska frågor.

Om jag får vara lite konspiratorisk så tror jag att vänstern hatar individuell frihet för att de hatar individuellt ansvar. De vill inte tjäna att de själva ansvarar för sina egna liv, de vill ha nån att luta sig mot (=en annan ficka att plocka pengar från), och istället för att erkänna det öppet förklär de resonemangen i floskler som "solidaritet" och "rättvisa".

Sen försöker de få det till att sk nyliberal politik är en inställningsfråga. Det är det ju till viss del (respektera alla andra människors lika rätt till självbestämmande), men politiken i sig är inte utformad på det sättet. Det blir inte socialism bara för att folk är snälla mot varandra, tvärtom. Kärnan i den socialistiska politiken är tvånget, inget annat. Det finns ingenting som hindrar dessa vänliga och altruistiska vänstermänniskor från att dela med sig till vem som helst som behöver det, men det är ju inte det diskussionen handlar om.

[Oktjabrj]

Det där är ju ganska klassiskt: nyliberaler vill att alla fattiga ska dö, så de är ungefär som nazisterna. Jag vet inte om de verkligen tror på det eller om det bara är en dålig undanflykt för att slippa diskutera faktiska frågor.

Om jag får vara lite konspiratorisk så tror jag att vänstern hatar individuell frihet för att de hatar individuellt ansvar. De vill inte tjäna att de själva ansvarar för sina egna liv, de vill ha nån att luta sig mot (=en annan ficka att plocka pengar från), och istället för att erkänna det öppet förklär de resonemangen i floskler som "solidaritet" och "rättvisa".

Sen försöker de få det till att sk nyliberal politik är en inställningsfråga. Det är det ju till viss del (respektera alla andra människors lika rätt till självbestämmande), men politiken i sig är inte utformad på det sättet. Det blir inte socialism bara för att folk är snälla mot varandra, tvärtom. Kärnan i den socialistiska politiken är tvånget, inget annat. Det finns ingenting som hindrar dessa vänliga och altruistiska vänstermänniskor från att dela med sig till vem som helst som behöver det, men det är ju inte det diskussionen handlar om.

Nu övertolkar ni nog. Jag skulle tro att argumentet för att nyliberalism banade vägen för nazismen bygger på att man skyller 30-talsdepressionen på kapitalismen - annars är nazismen en konservativ rörelse som är antivetenskaplig och inget av det kan man väl kalla nyliberalismen.