I vilka situationer är det mer rätt än fel att döda en annan människa?
I vilka situationer är det mer rätt än fel att döda en annan människa?
Socialism = "soliraditet" till samhället. De med höga inkomster ska betala höga skatter till staten, så att det blir så jämt som möjligt mellan kapitalisterna och arbetarna.Ursprungligen postat av Sundance_Joel
Jag tycker att det som utbildat sig och kämpat ska få den lön dom är värda.
T.ex läkare, det är riktigt tufft att bli det, och dom är viktiga i samhället, dom förtjänar en bra lön!
Du vet inte vad socialism är. Å andra sidan finns ingen enkel definition, men din stämmer definitivt inte.
Menar du planekonomi?
För det mesta, finns så mycket idioter.. Börja på första bästa McDonalds.
Jodå, jag vet vad socialism är.
Men vad menar du att socialism är, definiera det du?
Nej, åtminstone ingen statlig sådan. Det är väl inget fel på att "planera" ekonomin om man vill det, men man behöver inte tvinga människor till det. Marknadsekonomi är väl fine så länge det inte skapar privilegier och klasser i ett samhälle. I en kapitalistisk "fri" ekonomi finns båda dessa.
Haha, ojdå, det var oväntat. Någon som vaknat på fel sida idag?
Varför pratar du alltid bara om ägande och aldrig om att skapa något? Om du tror att arbetare skulle stjäla företagen från sina ägare om staten inte skyddade dem så visst, det finns säkert sådana parasiter, men varför utgå från ett tillstånd där allting redan finns? Kan jag stjäla pengar så skulle jag göra det påstår du i princip, men varför är det rätt, och vem ska i framtiden skapa dessa pengar? Tror du att de företag som finns idag kan tas över hur som helst utan att det får några effekter, och att arbetarna där i all evighet kan mjölka pengar ur dem utan att behöva bekymra sig om investeringar, utveckling eller effektivisering? Vad är det för ett hemskt människoideal du har, där individen bara eftersträvar så lite insats som möjligt till så hög avkastning som möjligt? Låter det som en bra grund för rikedomsgenererande?
http://foto.stilren.se - portfolio
Haha, trodde du menade det.
Planekonomi. Ja, det är ju bara att se på Nordkorea så kan vi se hur kommunismen ser ut, och planekonomin. Se hur det går för dom liksom..
Det enda man kan säga om samtliga socialistiska ideologier skulle väl vara att man anser att det existerar ett klassamhälle som måste avskaffas, att det råda frihet och jämlikhet. Man menar även att den statsstödda kapitalismen är en inskränkning av denna frihet och att den borgerliga staten bör avskaffas. Det är såklart väldigt oklart men så är det med politik, det går inte att sammanfatta en hel ideologi i en mening. Sedan finns det alltid gradskillnader, det finns såklart ingen sosse som vill avskaffa varken staten eller kapitalismen.
Joel, här har du ett bra utdrag från en bra bok:
En tidigare arbetare berättar om en fabrik som drivits enligt principen
"av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".
”Jo, det var någonting som hände vid den fabriken där jag arbetade i tjugo år. Det var när den gamle dog och hans arvingar tog vid. Det fanns tre stycken, två söner och en dotter, och de lade om systemet vid fabriken. De lät oss rösta om det också, och alla – nästan alla – röstade för det. Vi visste inte bättre. Vi trodde det var bra. Nej, det är inte sant. Vi trodde att vi förväntades tycka att det var bra. Planen var att alla i fabriken skulle arbeta efter sin förmåga men få betalt efter sina behov. Vi – hur är det fatt, ma’am? Varför ser du ut så där?” ”Vad hette fabriken?” frågade hon nätt och jämnt hörbart.
”Den hette Twentieth Century Motor Factory och låg i Starnesville, Wisconsin.”
”Fortsätt.”
”Vi röstade för planen vid ett stormöte där alla var närvarande, sextusen av oss, alla som arbetade i fabriken. Starnes arvingar höll långa tal om den, och det var väl inte så klart utryckt, men ingen ställde några frågor. Ingen av oss förstod hur planen skulle fungera, men vi trodde allesammans att alla de andra visste det. Och om någon hade några tvivel kände han sig skuldmedveten och höll tyst – eftersom de fick det att låta som om den som opponerade sig var född barnamördare och inte riktigt mänskovärdig. De sade att planen skulle förverkliga ett högt ideal. Och hur skulle vi veta annat? Hade vi inte hört det hela livet – av våra föräldrar, lärare och präster och i varenda tidning vi läste och varenda film och vartenda offentligt tal? Fick vi inte höra att det var rättfärdigt och rättvist? Ja, det kanske fanns någon ursäkt för det vi gjorde på mötet. Hur som helst röstade vi för planen – och vi fick vad vi bad om. Du förstår, ma’am, vi är märkta på något sätt, vi som stannade de fyra år planen var i kraft vid Twentieth Century Motor Factory. Vad är det man tror att helvetet består av? Ondska – ren, naken, skadeglad ondska, eller hur? Tja, det är vad vi såg och det vi hjälpte till med, och jag tror vi är fördömda, varenda en av oss, och kanske aldrig blir förlåtna.
Vet du hur den fungerade, den där planen, och vad den gjorde med folk? Försök att hälla vatten i en behållare med ett rör i botten som tömmer ut det fortare än man häller i, och varenda hink du tömmer pressar ut hålet så att röret blir en tum vidare, och ju hårdare du arbetar desto mer kräver man av dig, och du står och langar hinkar fyrtio timmar i veckan, sedan fyrtioåtta, sedan femtiosex – för att grannen ska få kvällsmat – för att hans fru ska opereras – för att hans barn har mässling – för att hans svärmor behöver en rullstol – för att hans morbror behöver en ny skjorta – för hans brorsdotters utbildning – för spädbarnet i huset intill – för barnet som är på väg – för vem som helst som finns omkring dig – det är deras att ta emot, från blöjor till löständer – och ens egen plikt att arbeta, från gryning till kväll, månad efter månad, år efter år med ingenting i utbyte utom svett, utan någonting annat att se fram emot än svett för egen del och bekvämlighet för andra, under hela livet, utan vila, utan hopp, utan slut . . . Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. . .
Vi är en enda stor familj, sade man till oss, vi sitter alla i samma båt. Men man står inte och arbetar med en blåslampa tio timmar om dagen – tillsammans, och man får inte ont i magen – tillsammans. Vems förmåga och vems behov kommer först? När allt finns i en enda pott kan man inte låta varje enskild person bestämma vad som är hans behov, eller hur? Om man gjorde det skulle han kunna säga att han behöver en yacht, och om hans känslor är allt man har att gå efter skulle han kunna bevisa det också. Varför inte? Om det inte är rätt för mig att äga en bil innan jag har arbetat mig sjuk på att jobba ihop till en bil åt varenda slöfock och varenda naken vilde på jorden – varför skulle han inte begära en yacht av mig också, om jag har så mycket krafter kvar att jag inte kollapsat? Inte? Kan han inte? Varför kan han då kräva att jag går utan grädde till kaffet tills han har tapetserat om sitt vardagsrum? Jaja . . . Hur som helst blev det beslutat att ingen hade rätt att bedöma sina egna behov eller sin egen förmåga. Vi röstade om det. Ja, just det, vi röstade om det vid ett stormöte två gånger om året. Hur skulle det annars göras? Kan du föreställa dig vad som skulle hända vid ett sådant möte? Det behövdes bara ett enda för att vi skulle upptäcka att vi hade blivit tiggare – gnällande, snörvlande tiggare allesammans, därför att ingen kunde kräva sin lön som rättmätig ersättning; han hade inga rättigheter och ingen lön; hans arbete tillhörde inte honom, det tillhörde ’familjen’, den var inte skyldig honom någonting i utbyte, och det enda krav han kunde ställa var ’behov’, därför var han tvungen att tigga offentligt om lindring av sin nöd, som vilken sjabbig dagdrivare som helst, räkna upp alla sina bekymmer och olyckor, ända till sina lappade kalsonger och sin hustrus snuva, i hopp om att ’familjen’ skulle slänga åt honom en allmosa. Han måste visa upp sitt elände, därför att det var elände, inte arbete, som hade blivit den valuta som gällde – och alltihop förvandlades till en tävling mellan sextusen tiggare som allesammans påstod sig ha större behov än sin nästa. Hur skulle det annars göras? Kan du gissa vad som hände, vilken sorts människor som höll tyst och skämdes och vilken sort som tog hem storslam?
Men inte nog med det. Vi upptäckte någonting annat på samma möte. Produktionen hade fallit med fyrtio procent det första halvåret, och därför beslöts det att någon inte hade levererat ’efter förmåga’. Vem? Hur kunde man säga det? Familjen röstade om det också. De röstade om vilka som var bäst, och de dömdes att arbeta övertid varje kväll de nästa sex månaderna. Övertid utan betalning – eftersom man inte fick betalt per timme och inte efter prestation, bara för behov.
Behöver jag tala om vad som hände efter det – och vilken sorts varelser vi började förvandlas till, vi som en gång varit mänskliga? Vi började låtsas att vi hade mindre förmåga än vi egentligen hade, slå av på takten och bevaka varandra så att vi inte arbetade fortare eller bättre än någon annan. Vad kunde vi annat göra, när vi visste att om vi gjorde vårt bästa för ’familjen’ var det inte tack eller belöning vi fick utan bestraffning? Vi visste att för varje slashas som fördärvade en leverans och kostade bolaget en massa pengar – av slarv därför att han inte kände något ansvar eller av ren inkompetens – så var det vi som måste betala med våra nätter och söndagar. Därför gjorde vi vårt bästa för att inte vara bra.
En ung pojke var i början eld och lågor över det höga idealet, han var begåvad, utan utbildning men med förunderligt gott huvud; han uppfann en ny process som sparade tusentals arbetstimmar åt oss. Han skänkte den till ’familjen’ och ville inte ha någonting för den, kunde förresten inte ens be om det, men det var i sin ordning för honom. Det var för idealet, sade han. Men när han upptäckte att han röstades fram som en av våra skickligaste karlar och dömdes till nattarbete därför att vi inte hade fått ut mycket nog av honom stängde han igen både mun och hjärna. Du kan ge dig på att han inte kom med några nya idéer nästa år.
Har man inte alltid predikat för oss om kapitalismens nedbrytande konkurrens, där folk måste försöka göra ett bättre jobb än sina kamrater? Motbjudande, inte sant? Nåja, de skulle ha sett hur det blir när vi måste tävla med varann om att göra sämsta möjliga jobb. Det finns inget säkrare sätt att förstöra en människa än att sätta honom i en sådan knipa att han måste anstränga sig för att inte göra sitt bästa, måste satsa på att göra ett dåligt jobb dag ut och dag in. Det gör slut på honom fortare än sprit och kriminalitet. Men det var ingenting annat vi kunde göra än låtsas att vi var odugliga. Det enda vi fruktade var att bli anklagade för att ha ’förmåga’! Förmåga var som en inteckning i dig som du aldrig kunde lösa in. Och vad fanns det att arbeta för? Man visste att man skulle få sin ynkliga allmosa vare sig man jobbade eller inte – grundbidrag kallades det – och något mer var det omöjligt att få hur hårt man än arbetade. Man kunde inte räkna med att köpa en ny kostym nästa år – kanske gav de en ett ’klädbidrag’, kanske inte, det berodde på om någon hade brutit ett ben eller behövde en operation eller fick nya barn. Om det inte fanns pengar till nya kostymer åt alla kunde man inte få någon själv.
Vi hade en man som arbetat hårt hela sitt liv därför att han ville skicka sin son till universitetet. Sedan gick pojken ut skolan under planens andra år – men ’familjen’ ville inte ge fadern något ’bidrag’ till vidare utbildning. De sade att hans son inte kunde gå på universitet innan vi kunde skicka dit allas barn – och att vi först måste betala för att få allas barn genom skolan, och vi hade inte ens pengar till det. Fadern dog året därpå av ett knivhugg i ett krogslagsmål som han gett sig in i utan särskild anledning – den sortens slagsmål började bli vanliga bland oss vid det laget.
Sedan fanns det en gammal man, änkling utan barn, som hade en hobby: grammofonskivor. Jag skulle tro att det var det enda han fick ut av livet. Förr i världen brukade han spara in på maten för att kunna köpa nya inspelningar av klassisk musik. Jaha, de gav honom inga ’bidrag’ till grammofonskivor – personlig lyx, kallades det. Men på samma möte röstade vi för att Millie Bush, någons dotter, en elak, ful liten åttaåring, skulle få en tandställning av guld – det var ’ett medicinskt behov’ eftersom företagspsykologen hade sagt att den stackarn kunde få komplex om hon inte fick tänderna reglerade. Gamlingen som älskade musik började dricka i stället. Han drack så mycket att man aldrig såg honom klar i huvudet igen. Men det tycktes finnas en sak han inte kunde glömma. En kväll när han kom raglande fram på gatan mötte han Millie Bush, knöt näven och slog ut tänderna på henne. Varenda en.
Fylleri var förstås något vi alla hängav åt oss, mer eller mindre. Fråga mig inte hur vi fick pengar till det. När alla anständiga nöjen är förbjudna finns det alltid utvägar att komma åt de skamliga. Man gör inte inbrott i en butik och man stjäl inte från sina kamrater för att köpa klassiska symfonier eller metspön, men om det är för att bli stupfull och glömma – då gör man det. Metspön förresten? Jaktgevär? Kameror? Hobbyer? Det förekom inga ’nöjesbidrag’. ’Nöjen’ var det första de slopade. Är det inte meningen att man ska skämmas för att opponera sig när någon ber en ge upp någonting om det är sådant man har nöje av? Till och med våra ’tobaksbidrag’ skars ner till två paket cigarretter i månaden – och det, sade de, var för att pengarna måste gå in i småbarnens mjölkfond. Barnproduktionen var den enda som inte sjönk utan steg och fortsatte stiga – därför att folk inte hade något annat att göra, antar jag, och därför att de inte behövde ta ansvar; barnet var inte en börda för dem utan för ’familjen’. De bästa chanser man hade att få lite mer och andas ut ett tag var ett ’barnbidrag’. Det eller en allvarlig sjukdom.
Det dröjde inte länge innan vi begrep hur det fungerade. Den som försökte vara hederlig måste avstå allting. Han tappade lusten för nöjen, han drog sig för att röka en endaste cigarett eller unna sig ett tuggummi, eftersom han var orolig för att någon annan kanske hade större ’behov’ av den slant det kostade. Han skämdes för varenda tugga han svalde och undrade vem som hade slitit med nattskift eller övertid för att betala den, eftersom han visste att maten inte rättmätigt var hans, hellre ville bli lurad än själv vara en lurendrejare, finna sig i att vara snyltare men inte blodsugare. Han gifte sig inte, han hjälpte inte ens sina gamla föräldrar därhemma, han ville inte lägga extra bördor på ’familjen’. Dessutom hade han fortfarande någon sorts ansvarskänsla; han ville inte gifta sig och sätta barn till världen när han inte kunde planera för framtiden, inte ge några löften, inte räkna med någonting. Men den som var lat och ansvarslös hade glada dagar. Han avlade barn, han förförde flickor, han skickade efter varenda slashas till släkting från hela landet och alla ogifta gravida systrar, för att få ett extra ’socialbidrag’; de simulerade sjukdomar fortare än någon doktor kunde avslöja dem, de misskötte sina kläder, sina möbler, sina hem – vad tusan skulle de inte göra det för, ’familjen’ betalade ju. De hittade på fler knep att skaffa sig ’behov’ än vi andra ens kunde fantisera ihop – de utvecklade en särskild förmåga för det, det var den enda förmåga de bidrog med.
Gud hjälpe oss, ma’am. Förstår du vad vi kom underfund om? Vi upptäckte att man hade gett oss en lag att leva efter – en moralisk lag, sade de – som straffade dem som lydde den – för att de lydde den. Ju mer man försökte leva efter den, desto hårdare blev man straffad; ju mer man bluffade, desto större belöningar fick man. Den enas heder blev som ett verktyg som var utlämnat åt den andras ohederlighet på nåd och onåd. Den som var hederlig förlorade, den som var ohederlig vann. Hur länge kan man förbli en god människa under en godhetens lag av det slaget? Vi var ganska anständigt folk när vi började. Det fanns inte många skojare bland oss. Vi kunde vårt jobb och var stolta över det och vi arbetade för den bästa fabriken i hela landet: Starnes anställde bara de bästa arbetare som fanns. Inom ett år efter den nya planen fanns det inte en hederlig själ kvar. Det var det som var ondskan, den helvetets ondska som predikanterna brukar skrämma oss med men som man aldrig trodde att man skulle få uppleva i detta liv. Inte det att planen uppmuntrade några enstaka lurendrejare utan att den gjorde anständigt folk till lurendrejare, och det var det enda den kunde göra – och det kallades ett moraliskt ideal!
Vad var det som skulle sporra oss att arbeta? Kärleken till vår nästa? Vilken nästa? De slabedasker, parasiter och dagdrivare vi såg omkring oss? Och om de maskade eller bara var odugliga, om de inte ville eller inte kunde – vad gjorde det för skillnad för oss? Om vi hela livet hölls nere på deras nivå, antingen den var låtsad eller äkta, hur länge skulle vi bry oss om att fortsätta? Vi hade ingen möjlighet att veta vilken förmåga de verkligen hade, ingen möjlighet att kontrollera deras behov – allt vi visste var att vi var dragdjur som strävade med skygglappar i någonting mitt emellan sjukhus och kreatursfålla och som inte drevs av något annat än oförmåga, elände, sjukdomar – dragdjur som hade stängts in där för att uppfylla vad det nu var som någon behagade anse att någon vem det nu var hade behov av.
Kärlek till nästan? Det var då vi för första gången i livet lärde oss att hata vår nästa. Vi började hata dem för varje mål mat de svalde, för varje litet nöje de beviljades, för varenda ny skjorta, varenda ny hatt åt någons hustru, varenda utflykt med någons familj eller målning av någons hus – det togs från oss, det betalades med vårt slit, våra försakelser, vår hunger. Vi började spionera på varandra; var och en hoppades komma på någon annan med att ljuga om sina behov för att kunna skära ner hans ’bidrag’ vid nästa stormöte. Vi började ha tjallare som rapporterade om någon hade fixat en kalkon till söndagsmiddagen – som han troligen hade betalat med spelvinster. Vi började blanda oss i varandras privatliv. Vi provocerade fram familjegräl för att få någons släktingar utkastade. Varje gång vi såg att någon blev tillsammans med en flicka gjorde vi livet till ett helvete för honom. Vi bröt många förlovningar. Vi ville inte att någon skulle gifta sig; vi ville inte ha fler munnar att mätta.
Förr i världen brukade vi lyckönska den som hade fått ett barn; vi samlade pengar för att hjälpa till med sjukhusräkningen om han råkade sitta trångt för tillfället. Men om en familj nu fick ett barn talade vi inte med föräldrarna på flera veckor. Barn hade för oss blivit det gräshoppor är för en jordbrukare. Förr i världen brukade vi hjälpa den som fick sjukdom i familjen. Men nu! – jag ska berätta ett enda exempel. Det var modern till en man som hade varit hos oss i femton år. Det var en snäll gammal dam, gladlynt och klok, hon kunde allas förnamn, och vi tyckte om henne – förr i världen. En dag halkade hon i källartrappan och bröt lårbenshalsen. Vi visste vad det betydde vid hennes ålder. Företagsdoktorn sade att hon måste läggas in på sjukhus i staden och få en dyr behandling som skulle bli långvarig. Den gamla damen dog natten innan hon skulle skjutsas iväg. Dödsorsaken gick aldrig att fastställa. Nej, jag vet inte om hon blev mördad. Ingen påstod det. Ingen ville tala om saken. Allt jag vet är att jag – och det är något jag inte kan glömma – att jag också kommit på mig med att önska att hon skulle dö. Detta – Gud hjälpe oss! – var den kärlek till nästan, den trygghet, det överflöd som det antogs att planen skulle ge oss.
Fanns det något skäl för att den sortens vedervärdighet skulle predikas för oss? Fanns det någon som hade utbyte av det? Det gjorde det. Starnes arvingar. Påminn mig inte om att de hade offrat en förmögenhet och överlämnat fabriken till oss som gåva. Vi blev också lurade av det. Jo då, de gav oss fabriken. Men utbyte beror på vad man vill ha. Och det Starnes arvingar var ute efter var någonting som inte kunde köpas för alla pengar i världen. Pengar är för rena och oskyldiga för den sortens affärer.
Eric Starnes, den yngste av dem – var en sillmjölke som inte hade ryggrad nog att vara ute efter någonting särskilt. Han såg till att vi valde honom till chef för PR-avdelningen som inte gjorde någonting, fast han hade en hel stab som skötte om det där att inte göra någonting så att han inte behövde besvära sig med att komma till kontoret. Den lön han fick – nåja jag borde väl inte kalla det lön, ingen av oss blev avlönad – den allmosa vi röstade fram åt honom var ingen förmögenhet, bara omkring tio gånger så mycket som den jag fick. Eric brydde sig inte om pengar – han skulle inte ha vetat vad han skulle göra av dem. Han slog ihjäl tiden med att driva omkring hos oss och visa hur tjenis och demokratisk han var. Han ville visst bli älskad. Den metod han använde för att bli det var att ständigt påminna oss om att han hade skänkt oss fabriken. Vi kunde inte tåla honom.
Gerald Starnes var produktionschef. Vi fick aldrig riktigt reda på hur mycket han kammade åt sig – hans allmosa – det skulle ha behövts en hel stab revisorer för att klara ut det och en stab ingenjörer för att spåra hur den leddes in på hans kontor – direkt eller indirekt. Ingenting var avsett för honom personligen – det påstods vara för företagets kostnader. Gerald hade tre bilar, fyra sekreterare, fem telefoner, och han bjöd på partyn med kaviar och champagne som ingen skattebetalande krösus i hela landet skulle ha haft råd med. Han gjorde av med mer pengar på ett år än hans far hade gjort i vinst de sista två åren. Vi hittade femtio kilo tidskrifter i Geralds rum – vi vägde dem – och alla var fulla med artiklar om vår fabrik och vårt ädla system och hade stora bilder av Gerald Starnes. De kallade honom ledare för ett storslaget socialt korståg. Gerald tyckte om att komma till kontoret om kvällarna, i frack och med manschettknappar som blixtrade av diamanter stora som femcentare, och strö cigarraska omkring sig. Det är illa nog med en vanlig skrytmåns som inte har annat att ståta med än sina pengar – utom att han inte sticker under stol med att det är hans pengar och man kan välja om man vill begapa honom eller inte, oftast vill man inte. Men när ett kräk som Gerald Starnes gör sig till och orerar om att han inte bryr sig om det materiella, att han bara tjänar ’familjen’, att överflödet inte är till för honom utan för oss och det allmänna bästa, därför att det är nödvändigt att upprätthålla företagets prestige och planens prestige i allmänhetens ögon – det är då man lär sig att hata det aset som man aldrig förr hatat någon.
Men hans syster Ivy var värre. Hon brydde sig verkligen inte om det materiella. De allmosor hon fick var inte större än våra, och hon travade omkring i nerkippade sandaler och städrock – bara för att visa hur osjälvisk hon var. Hon var fördelningschef. Hon var damen som rådde över våra behov. Hon var den som höll i nosringen de ledde oss med. Visst, fördelningen skulle ju beslutas med omröstning – av folket. Men när folket består av sextusen vrålande röster som försöker mäta utan måttstock eller rim eller reson, när spelet inte har några regler och vem som helst kan begära vad som helst utan att ha rätt till någonting, när vem som helst har makt över allas liv utom sitt eget – då blir det som det blev, att folkets röst var Ivy Starnes. I slutet av andra året slutade vi hålla ’familjemöten’ – för att ’höja effektiviteten i produktionen och spara tid’: mötena brukade pågå i tio dagar – och bönerna om ’bidrag’ skickades helt enkelt till Ivy Starnes. Nej, de skickades inte. De måste presenteras för henne personligen av varenda tiggare. Sedan gjorde hon upp en fördelningslista som hon läste upp för att vi skulle rösta igenom den vid ett möte som varade tre kvart. Vi röstade för den. Sedan fanns det tio minuter för diskussion och invändningar. Vi gjorde inga invändningar. Vi visste bättre vid det laget. Ingen kan fördela en fabriks inkomster bland tusentals människor utan något verktyg att mäta folks värde med. Hennes verktyg var stövelslickeri. Osjälvisk? På hennes fars tid hade inte alla hans pengar gett honom rätt att tala till den enklaste sopare på det sätt hon talade till våra bästa yrkesarbetare och deras hustrur. Hon hade bleka fiskögon – kalla och döda. Och om du någonsin skulle vilja se ren ondska skulle du ha sett hur hennes ögon glittrade när hon såg på någon som hade sagt emot henne en gång och just hört sitt namn läsas upp bland dem som inte fick mer än ’grundbidraget’. När man såg det förstod man det verkliga motivet hos den som predikar ’av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov’.
Det var hela hemligheten. I början undrade jag hur det kunde vara möjligt att kultiverade, högutbildade, berömda människor kunde göra ett misstag av den storleksordningen och predika den sortens vedervärdighet som rättfärdighet – när några minuters eftertanke skulle ha räckt för att förstå vad som skulle hända om någon försökte praktisera vad de predikade. Nu vet jag att de inte gjorde det av misstag. Man gör inte misstag i den storleksordningen, inte omedvetet. Om någon faller för en ondskefullt vanvettig idé som han inte har möjlighet att förverkliga – och när han inte ens kan förklara varför han har fallit för den – är det på grund av att han har ett motiv som han inte vill avslöja. Vi var inte så oskyldiga vi heller, när vi röstade för planen vid det första stormötet. Vi gjorde det inte för att vi trodde på de där sentimentala flosklerna. Vi hade ett annat skäl, men flosklerna hjälpte oss att dölja det för de andra och för oss själva. Flosklerna gav oss chansen att få något att framstå som dygdigt som vi annars skulle ha skämts för. Inte en enda av oss röstade av annat skäl än att han trodde att med den här ordningen skulle han kunna få sig en bit av vad den förtjänade som var skickligare än han själv. Det fanns inte någon som var så förmögen eller smart att han inte trodde att någon annan var ännu förmögnare och smartare, och att den här planen skulle ge honom rätt till en andel från dem som stod över honom. Men när han tänkte att han skulle göra oförtjänta vinster på deras bekostnad som stod över honom glömde han dem som stod under honom och som också skulle få oförtjänta vinster. Han glömde bort dem som stod under och som skulle komma störtande för att suga ut honom alldeles som han hoppades suga ut dem som stod över honom. Den arbetare som gillade tanken att hans behov berättigade honom till en likadan limousin som chefen, glömde att varenda dagdrivare och tiggare i världen skulle komma och väsnas om att deras behov berättigade dem till ett likadant kylskåp som han hade. Det var vårt verkliga motiv när vi röstade – det var sanningens kärna – men vi tyckte inte om att tänka så, och ju mindre vi tyckte om det desto högre skrek vi om vår kärlek till det allmänna bästa.
Nåja, vi fick det vi bad om. Vi miste våra bästa ingenjörer, avdelningschefer och förmän och de yrkesskickligaste arbetarna. En människa med självaktning finner sig inte i att bli någon annans mjölkko. Några duktiga karlar försökte härda ut, men det gjorde de inte länge. De försvann, flydde från fabriken som från en pesthärd – tills allt vi hade kvar var folk med behov, ingen av dem med förmåga.
De av oss som ännu kunde vara till någon nytta men ändå stannade var vi som hade varit där för länge. Förr i världen hände det inte att någon slutade vid Twentieth Century – och på något sätt kunde vi inte förmå oss att tro att de tiderna hade försvunnit. Efter en tid kunde vi inte sluta, för ingen arbetsgivare ville ha oss – och det klandrar jag dem inte för. Ingen ville ha något med oss att göra, inget respektabelt företag. De små butikerna där vi hade handlat började flytta från Starnesville – tills allt vi hade kvar var krogar och spelhålor och skojare som sålde smörja till ockerpriser. De allmosor vi fick minskade, men levnadsomkostnaderna steg. Listan över fabrikens behov växte men listan över kunder krympte. Det blev mindre och mindre inkomster att dela mellan allt fler. Förr i världen brukade vi säga att Twentieth Centurys varumärke var värt sin vikt i guld. Jag vet inte vad Starnes arvingar hade tänkt sig, om de alls tänkte, men jag skulle tro att de tänkte som alla socialplanerare och alla vildar, att varumärket hade en sorts magisk kraft som skulle låta dem fortsätta att vara rika precis som sin far. Men när våra kunder började inse att vi aldrig levererade en order i tid och aldrig skickade ut en motor som det inte var ett eller annat fel på – började magin verka åt andra hållet: ingen ville ha en motor ens till skänks om den hade Twentieth Centurys varumärke. Till slut hade vi bara sådana kunder kvar som aldrig betalade och aldrig hade tänkt betala sina räkningar. Men Gerald, som hade blivit virrig av sin egen propaganda, blev förnärmad och anlade en attityd av moralisk överlägsenhet och krävde att industricheferna skulle placera sina beställningar hos oss – inte för att våra motorer var bra utan därför att vi var i så trängande behov av beställningar.
Vid det laget kunde första bästa byfåne se vad generationer av professorer hade låtsats att de inte begrep. Vad hade en kraftstation för glädje av våra behov när generatorerna stannade därför att maskinerna var defekta? Vad skulle den som låg på operationsbordet ha för glädje av dem när lamporna slocknade? Vad skulle passagerarna ha för glädje av dem när flygplansmotorerna stannade uppe i luften? Och om de köpte våra produkter, inte därför att de var bra utan för att vi behövde det – skulle det vara rätt, riktigt och moraliskt för ägaren till det kraftverket, kirurgen på det sjukhuset eller tillverkaren av det planet?
Ändå var det den moraliska lag som professorer och folkledare och tänkare hade velat införa över hela världen. Med tanke på den verkan den hade på en enda småstad där vi alla kände varandra, kan du tänka dig vilken verkan den skulle få på en hel värld? Kan du föreställa dig hur det skulle vara om man måste leva och arbeta när man är kedjad vid olycksfåglar och simulanter över hela klotet? Att arbeta – och var än någon människa misslyckades var det man själv som måste rätta till det. Att arbeta – utan chans att få det bättre, med mat och kläder och nöjen beroende på varje bedrägeri, varje hungersnöd, varje pestepidemi var som helst i världen? Att arbeta – utan att kunna få en extra ranson innan kambodjanerna hade blivit mätta och patagonerna fått universitetsutbildning? Att arbeta – för en check in blanco som kunde presenteras av vem som helst av kvinna född, fast du aldrig skulle veta något om deras förmåga eller behov eller lättja eller misskötsel eller lögnaktighet och inte ha rätt att ifrågasätta det – bara arbeta och arbeta och arbeta – och låta Ivy och Gerald och deras gelikar över hela världen avgöra vilkens mage som skulle svälja ens mödor, ens drömmar, ens liv? Och detta är den moraliska lag vi skulle godkänna? Skulle det vara ett moraliskt ideal?
Nåja, vi prövade det – och vi lärde oss läxan. Vår dödskamp tog fyra år, från det första stormötet till det sista, och det kunde inte sluta på mer än ett sätt – med konkurs. Vid vårt sista möte försökte Ivy Starnes skylla ifrån sig. Hon höll ett kort, osammanhängande, hatiskt tal där hon sade att planen hade misslyckats därför att resten av landet inte hade accepterat den, att ett enda samhälle inte kunde lyckas när det var omgivet av en självisk och sniken värld – och att planen var ett ädelt ideal men att den mänskliga naturen inte var ädel nog för den. Vi satt tysta, men en ung pojke – han som blivit straffad för att han gav oss en vinstgivande idé – reste sig och gick fram till plattformen. Han sade ingenting. Han bara spottade henne i ansiktet. Det var slutet på planen och på Twentieth Century Motor Factory.”
Senast redigerat av Oskar den 2008-12-07 klockan 18:40.
http://foto.stilren.se - portfolio
Nordkorea är inte kommunistiskt. Men den debatten orkar jag inte ens ta...
Oj jävlar vad långt. Haha det kommer sluta med att jag blir tvungen att läsa den där jäkla boken...vem vet, jag kanske blir alldeles omvänd?
Nordkorea är en totalitär kommuniststat. Som Sovjet.
Behörigheter för att posta
Svara med citat