Jag tror eventuellt att sammanblandningen av frihet och "välbefinnande" ser ut så här:
Den logiska principen säger att man inte kan förvänta sig att människor behandlar en på ett visst sätt om man inte själv behandlar dem likadant. Man kan tex inte kräva ett visst moraliskt beteende av andra om man inte själv beter sig just så. Det kallas dubbelmoral, att sätta en standard för andra och en för sig själv.
Enligt hundradel måste man ha frihet och välbefinnande för att kunna agera, och eftersom alla vill kunna agera måste de ha frihet och välbefinnande. Alltså måste man erkänna alla andras rätt till frihet och välbefinnande om man själv vill ha den rätten.
När de gäller frihet är vi överens: jag måste vara fri från fysiskt angreppsvåld om jag ska kunna bestämma över och styra mitt eget liv. Om jag vill ha sådan frihet kan jag inte rimligen utöva fysiskt angreppsvåld gentemot andra människor, då lever jag enligt dubbelmoral när jag kräver något av andra som jag inte själv står för.
Och saken med att vara fri från fysiskt angreppsvåld är att man alltid måste vara det. Det räcker att en av 6 miljarder människor i världen använder det mot en så drabbas man. Man kan således inte själv angripa någon, för så fort man gör det öppnar man upp (moraliskt) för att vem som helst ska kunna angripa en själv. Den logiska principen säger då att man måste respektera allas rätt till frihet från fysiskt angreppsvåld om man själv vill ha en (moralisk) rätt till samma sak.
Välbefinnande då? Det verkar vara ungefär rätten att överleva även om man inte kan arbeta, om man blir sjuk eller arbetslös och på så sätt inte "kan" agera produktivt och försörja sig själv.
Då återstår frågan om jag moraliskt måste erkänna allas rätt att överleva utan produktivt arbete för att själv kunna kräva den rätten.
På ytan ser det så ut: om jag inte hjälper alla som behöver det kan jag inte räkna med att få hjälp av alla när jag själv behöver det. Men det är här glappet uppstår: jag måste ju faktiskt inte ha hjälp från alla människor, alltså, när jag behöver hjälp måste jag inte räkna in alla människor i gruppen av potentiella givare. Jag är inte utsatt för en situation där jag lyder under totalt godtycke, typ en slumpfaktor, där slumpen väljer ut en människa som ska hjälpa mig och som jag därmed måste ha hjälpt tidigare i livet.
Det är ju så resonemanget ser ut. Om jag ska ha (moralisk) rätt att bli hjälpt måste jag ha hjälpt alla tidigare, annars kan jag inte kräva av alla att de ska bete sig på ett sätt som stider mot hur jag har betett mig mot dem. Eller i andra termer: för att ha rätten att bli hjälpt (av vem som helst) måste jag erkänna min egen skyldighet att hjälpa (vem som helst).
Men återigen, jag är inte beroende av alla i det här fallet. När det gäller frihet måste jag vara fri från alla - dvs jag måste ha avstått från att använda fysiskt angreppsvåld helt undantagslöst - annars bryter jag mot min egen princip och öppnar (moraliskt) upp för vem som helst att angripa mig. Det är en situation jag inte kan tillåta.
När det gäller stöd i fall av sjukdom eller arbetslöshet räcker det att jag garderar mig mot en utvald skara människor, både moraliskt och praktiskt. Det räcker att jag säger till en, tio eller hundra personer att hördu/hörni, jag lovar att ställa upp för dig/er om du/ni ställer upp för mig. Däri ligger den logiska principen gentemot dem: I do for you, you do for me.
Det är sant att jag inte kan kräva av vem som helst att den ska hjälpa mig om jag inte själv hjälper vem som helst (att bara erkänna deras rätt till hjälp har ingen praktisk funktion och är alltså "onyttigt"), men det är heller inget nödvändigt (moraliskt eller praktiskt) villkor för mitt välbefinnande. Ett nödvändigt (moraliskt) villkor för min frihet från angreppsvåld är att jag aldrig använder sådant själv, men ett nödvändigt (moraliskt och praktiskt) villkor för mitt välbefinnande är bara att jag garderar mig gentemot några. När jag gör det är jag skyddad i praktiken och har moralisk rätt att kräva detta skydd. Mitt förnekande av allas rätt till min hjälp leder inte till förnekandet av min rätt att bli hjälpt av någon. Det räcker med att jag erkänner de utvaldas rätt att bli hjälpta av mig, så kommer de vara (moraliskt och praktiskt) tvungna att hjälpa mig, och då har jag det välbefinnande jag behöver och vill ha.
(Det är ju samma med vad som helst: jag vill ha en kamera, men att jag inte köper en kamera till alla som vill ha en kamera betyder inte att jag själv inte kan få en kamera. Det är bara att köpa den. Jag erkänner dessutom alla andras rätt att själva köpa en kamera när jag låter dem vara fria.)
Problemet med friheten är att jag inte är praktiskt garanterad frihet bara för att jag moraliskt erkänner alla andras rätt till den, och det är där staten kommer in som den praktiska garanten för den moraliska principen. Där håller den logiska kopplingen, när det gäller välbefinnandet gör den det inte.
Svara med citat
Ursprungligen postat av hundradelssekund
