Den här frågan kvarstår fortfarande. Människan "behöver" "frihet och välbefinnande" för att "kunna agera" enligt det sätt på vilket Gewirth tolkas. Att människan måste agera verkar vi vara överens om (även om relativisterna bara erkänner det implicit genom att acceptera Gewirth). Rand vill erbjuda den politiska friheten att agera, alltså friheten från fysiskt angreppsvåld. Detta vill Gewirth också, och relativisterna accepterar det implicit (men uttalar explicit stöd för angreppsvåld). Den relativistiska modifikationen är att människan egentligen behöver "välbefinnande" för att kunna agera: bara friheten räcker inte, hade den gjort det hade de inte kunnat ifrågasätta Rands teori, då hade det varit möjligt att agera även med bara den frihet hon erbjuder. Välbefinnandet måste erbjudas människan.
Alltså måste vi definiera vad "välbefinnande" i praktiken innebär. Utan detta kan man ju inte agera, enligt teorin, alltså måste man ha det, och det kräver i sin tur att friheten inskränks. Med andra ord: man måste agera för att inskränka friheten för att människan ska kunna agera.
Den "nyttiga" teorin förutsätter således ett agerande som grund för att kunna agera, utan detta agerande går det inte att agera. Så hur agerar man, om det är omöjligt att agera?
Argumentet verkar påstå att människan i egenskap av människa - alltså utan några andra antaganden - saknar något som hon måste skaffa sig för att kunna agera (välbefinnande), alltså agera för att möjliggöra sitt eget agerande. En logisk omöjlighet.
Om det är så att människan inte har detta från början - det som kallas "välbefinnande" - måste hon ju agera för att skaffa det, för att få möjligheten att agera. Då detta är just en logisk omöjlighet måste det finnas redan från början, varvid en diskussion om vad som måste ske för att det ska kunna finnas blir meningslös. Man kan inte agera för att skaffa något som gör att man kan agera, för utan det förutsätts det ju att man inte kan agera.
Dessutom: kritiken mot Ayn Rand går ut på att människan inte kan agera utan detta "välbefinnande" - därför är det "logiskt" att alla vill ha det. Men dess existens kan inte styras av åsikter - Ayn Rand kan inte bestämma att människor inte ska ha välbefinnande, det antingen finns eller inte. Finns det inte går det ju inte att agera, finns det så finns det oavsett vad hon erkänner att människan har och inte har.
Att förespråka rätten till "välbefinnande" genom inskränkande av frihet och samtidigt ifrågasätta en teori som man anser förnekar människan den rätten är alltså något skevt. Om Rand har fel betyder det att hon förnekar existensen av något som är en absolut nödvändighet för människan om hon vill kunna agera, inte rätten till detta, men det betyder ju också att dess existens inte hänger på att man inskränker friheten. Argumentet mot Rand kan inte vara att man måste inskränka friheten för att få välbefinnande, eftersom det inte går att agera utan välbefinnandet. Välbefinnande måste finnas redan från början om det är en förutsättning för att man ska kunna agera, och då är det inte längre något man måste få genom att agera - man har det redan från början.
Så människan har även med denna logik möjligheten att agera utan att något annat först måste göras, och argumentet för att inskränka friheten försvinner.
Så varför inskränka friheten, om det inte logiskt och av nödvändighet leder fram till möjligheten att agera? Ja, det är en annan fråga, och den kan man diskutera, men man måste göra det med andra premisser än att det måste ske för att människan ska kunna agera. Det är uppenbart falskt.
Det människan måste ha för att kunna agera har hon redan, annars skulle hon inte kunna agera. Det Rand föreslår att detta är är intellektet och den fria viljan. Hon kan tack vare denna fria vilja också välja att inskänka andra människors frihet genom att utöva angreppsvåld, och därför måste ett moraliskt gott samhälle alltid sanktionera individens frihet från detta angreppsvåld. Det är anledningen till att vi alls behöver en konkretiserad moralisk kod: för att skydda oss mot varandra. Det moraliskt goda i individens liv (det rationella arbetet för att upprätthålla livet) överförs till politik genom skyddandet av detta arbete från andras angreppsvåld då detta våld motverkar det moraliskt goda.
Det kan givetvis vara så att somliga individer tjänar på att andras frihet inskränks, men det kan aldrig vara så att människan qua människa måste göras ofri för att ens kunna agera. Därför kan det heller aldrig vara mänskligt gott att inskränka andra människors frihet mot deras vilja. De kan själva välja att ge upp en del av sin frihet för att skaffa sig trygghet och en försäkring mot sjukdom, arbetslöshet osv, men det är ingen absolut nödvändighet för att kunna agera.
Man kan alltså med visst fog hävda att människan i regel tjänar på att få sin frihet inskränkt sett över en livstid, men aldrig att det är en absolut nödvändighet. Därtill är inskränkandet av friheten i syfte att omfördela pengar och försäkra mot olyckor ett nollsummespel: alla kan inte få ut mer än de lägger in. Det rationella argumentet för inskränkande av frihet håller för somliga men inte för alla.
I bästa fall kan då argumentet för att människans frihet ska inskränkas sägas vara en åtgärd som vissa tjänar på, men alltid på andras bekostnad. Inskränkande av frihet är inget krav för att människan ska kunna agera - av logisk nödvändighet - och människan qua människa tjänar inte per automatik på den genom att hon får ut mer än hon lägger in.
Människan har friheten och möjligheten att agera, annars skulle alla diskussioner om ämnet vara både onödiga och omöjliga. Friheten att agera ger också möjligheten att hindra andra från att agera, och hur motiverar man rätten att göra det? Varför skulle någon människa acceptera det som en annans rättighet att inskränka ens frihet, speciellt av egoistiska skäl?
Där måste diskussionen nu ta vid.