"Det verkar vara en allmän uppfattning inom vänstern att socialdemokratiska regeringar fram till 1990-talet förde en ansvarsfull finanspolitik med inriktning på full sysselsättning, och att den borgerliga regering som tog över 1991 med avregleringar skapade en kris som ledde till nedskärningar i den offentliga sektorn, enorm arbetslöshet och manisk inflationsbekämpning. Detta är inte riktigt sant.
Vi kan börja historien i mitten av 1900-talet.
Under denna period introducerades den så kallade keynesianska finanspolitiken, som innebar att regeringar skulle motverka lågkonjunkturer med underbalanserade budgetar och multiplikatoreffekter till följd av ökad offentlig konsumtion. Samtidigt skulle man minska utgifterna i högkonjunkturer för att undvika överhettning i ekonomin. Strategin anammades av socialdemokratiska regeringar i flera länder, även om Keynes själv brukar betecknas som socialliberal.
Fram till mitten av 1960-talet, under Sveriges gyllene period då man kunde skaffa sig ett stort försprång gentemot de europeiska länder som ännu tampades med de infrastrukturella problemen från andra världskrigets bombräder, fungerade taktiken bra. Dock föll politikerna alltför ofta för frestelsen att expandera även i högkonjunktur, vilket gav upphov till en inflationstakt på i genomsnitt 8% per år. Samtidigt lämnades det indirekta ansvaret för inflationsbekämpningen till fackföreningarna, som mellan 1970-1998 förhandlade fram nominella löneökningar på ca 800%.
För att bekämpa de allt djupare lågkonjunkturerna och den massarbetslöshet som följde i inflationens spår (pga allt för höga lönekostnader för de privata företagen) genomförde de socialdemokratiska regeringarna diverse åtgärder.
* Man devalverade den svenska valutan under fem olika tillfällen med sammanlagt ca 25% fram till och med 1982.
* Man skapade jobb i den offentliga sektorn, som med tiden växte sig allt större och mer kostsam.
Intressant att tillägga är för övrigt att skattetrycket som andel av BNP under perioden 1960 - 2001 steg från 28.7% till 53.3%. I början av jämförelseperioden hade Sverige ett lägre skattetryck än övriga jämförbara länder (tex Storbritannien, Tyskland, Danmark, Norge och Frankrike), och ändå var skillnaden i medellivslängd (som kan ses som en effekt av välfärden) större då än den är idag. En svensk beräknades då i genomsnitt leva i 73.03 år jämfört med 71.03 år i övriga länder. år 2001 var den svenska medellivslängden 79.9 år mot 78 i jämförelseländerna trots 10% högre skatter. Samtidigt har skillnaden i spädbarnsdödlighet mellan länderna sjunkit från 8.5 promille 1960 till 1.4 promille 2001. Kanske hör högt skattetryck och välfärd inte så tätt ihop som vissa vill tro?
Sålunda sköt de socialdemokratiska regeringarna problemen framför sig genom att ständigt devalvera och föra över arbetslösa till en allt fetare offentlig sektor. Till följd av detta sjönk de utländska investeringarna och BNP-tillväxten hölls uppe av konsumtion och en förbättrad handelsbalans (exporten gynnas av lägre priser).
1982 bestämde sig den nya regeringen under Olof Palme för att börja bekämpa inflationen med hjälp av mer återhållssamma löneökningar. Man insåg att om lönerna ökade i snabbare takt än produktionen så skulle utländska investerares förtroende för landet minska, ett problem som blev påtagligt i en allt mer globaliserad värld.
Under 1985 kom så dödsstöten för den svenska ekonomin när riksbanken, efter godkännande av statminister Palme, avreglerade kapital- och räntemarknaderna. Aha, säger socialisterna, det bevisar ju att nyliberala avregleringar leder till problem! Den slutsatsen är dock tyvärr förhastad.
Bankernas kreditgivning ökade lavinartat efter avregleringen pga en mycket låg ränta. Det svenska folkets konsumtionskvot steg till 105% vilket gav upphov till enorma efterfrågesvängningar och ett instabilt konjunkturläge. Riksbanken stod maktlös eftersom deras uppgift inte var inflationsbekämpning, utan att försvara den svenska kronans fasta växelkurs. Detta är det centrala problemet: att bibehålla en fast växelkurs i ett ekonomiskt klimat där landets inflation är större än omvärldens leder oundvikligen till problem. I ett läge med rörlig växelkurs hade riksbanken kunnat reglera räntenivån vid utlåning till bankerna, och på så sätt hålla tillbaka inflationen.
Det skulle dock dröja innan allting kraschade på riktigt.
Det glada 80-talet kännetäcknades av extrem konsumtion och en accelererande högkonjunktur. Problemet var att Sverige levde på pengar som inte fanns, tack vare den oreglerade kreditgivningen. När den borgerliga regeringen tog över 1991 kom baksmällan. Krisen var total, flera stora banker hotades av konkurs och inflationen steg till aldrig tidigare skådade nivåer. Riksbanken höjde räntan till 500% i syfte att försvara den övervärderade valutan.
Den borgerliga regeringens stora misstag var att inte släppa kronan fri tidigare, men skadan var redan skedd och hade knappast kunnat minimeras genom en tidigareläggning på ett par månader.
Riksbanken blev nu självständig och fick i uppdrag att bekämpa inflationen, ett mål sattes på 2% +- 1%. Carl Bildts regering stramade åt de offentliga finanserna och lyckades stabilisera det ekonomiska läget, men räntenivån var fortfarande hög (ca 10%). Detta pga det skadade förtroendet för den svenska ekonomin, en sänkt ränta hade i detta läge lett till kraftigt minskade investeringar, något man inte vågade riskera. Samtidigt kunde man inte låna pengar till en expansiv finanspolitik eftersom statsskulden redan hade växt till enorma proportioner.
Den socialdemokratiska regering som tog över 1994 presenterade ett program för kraftig budgetsanering, vilket gav upphov till en stor arbetslöshet och en långvarig lågkonjunktur. Man tog över stabilda statsfinanser och fullföljde den politik som borgarna hade påbörjat, för att senare även kunna ta åt sig äran för de positiva effekterna.
Idag är den svenska inflationen konstant låg, tillväxten stabil och finanserna i ordning. Dock har regeringen på 10 år inte lyckats öka sysselsättningsgraden, som än idag bara ligger på ca 76%. Det innebär att nästan en fjärdedel av den svenska arbetskraften försörjs av bidrag, något som borgar för fortsatt höga skatter om ingenting görs för att skapa riktiga arbeten.
Den som skyller krisen på borgarna har alltså i stort sett helt fel. Regeringen Bildts stora misstag var att försvara den fasta växelkursen så länge, å andra sidan skapades det grundläggande problemet långt tidigare av oansvariga socialdemokratiska regeringar genom misslyckad finanspolitik, samt av de fackföreningar som struntade i sitt ansvar för inflationen. Avregleringen av ränte- och kapitalmarknaderna var i sig inte negativa, men kombinationen av en oreglerad kreditgivning och en riksbank med enda uppdrag att försvara valutan är ohållbar. Ansvaret för detta felsteg faller ytterst på statsminister Olof Palme som godkände avregleringen (med orden "det där förstår jag mig inte på, gör vad ni vill"), samt på de personer inom regering och riksbank som drev på för ett godkännande: Erik Åsbrink, Bengt Dennis och Kjell Olof Feldt."
Ursprungligen postat av Oskar
Svara med citat
...nä tack. please spare me...)
